Veckans från Grekland

jun262011
Skrivet av Gregor Flakierski
PDFSkriv ut

Slaget vid Thermopyle av DavidSlaget vid Thermopyle av DavidDet är ekonomisk kris i Grekland, för att uttrycka det milt, landet står på randen till konkurs. Orsaken sägs vara att grekerna har levt över sina tillgångar och tillskansat sig alldeles för många generöst tilltagna förmåner. Konstigt, vad jag vet är Grekland det gamla EU:s fattigaste land, och problemet för de flesta är snarare för lite tillgångar och inga förmåner alls.

Samtidigt har Grekland EU:s lägsta skatteinkomster, och det trots att landet har relativt sett ovanligt många miljonärer. Och miljardärer. 600 miljarder euro har förts ut ur landet. Vilket väl gör att de rika inte har råd att betala krisnotan? Och vill istället att alla andra, de som inte har fört ut några miljarder minsann, ska pröjsa.
Sedan upprepas det till leda i våra media att alldeles för många greker har en anställning (i staten). Inte heller det helt lätt att begripa. Arbetslösheten är närmare 20 procent, och det trots att kanske så många som en miljon greker har sökt sin utkomst utomlands.

Det blir alltmer uppenbart att det egentligen handlar om ett gäng tjuvar som har snott åt sig en massa pengar, tacka vare lån i utländska banker, och nu ska dessa banker räddas, och det ska betalas av Greklands arbetande befolkning. Vilket den naturligt nog vägrar att göra.

Märkligt nog administreras detta skandalösa röveri av ett parti som heter "Panhellenska socialistiska rörelsen".

Det är långt ifrån första krisen i Greklands historia. Med Marx ord upprepar sig historien alltid - först som tragedi, sedan som fars. Det räcker att se på premiärminister Papandreou, (den tredje i raden inom familjen som styr landet, Grekland har i modern tid regerats av två familjedynastier, Papandreou och Karamanlis), han ser ut som hanrejen i en taskig sängkammarfars.

Det talas mycket om grekiskt drama, men det är bara en fars. Det räcker att jämföra  med de antika grekiska dramerna, för att inse skillnaden.

Tänk bara på Oidipus. Grabben slår ihjäl farsan, sätter på morsan, och när han inser att det här var inget bra, sticker han ut ögonen på sig själv. Det kallar jag drama.

(Det var förstås innan den olycksalige gossen hamnade på en soffa i Wien, och blev hela medelklassens lilla älskling.)

Eller ta han Orestes. Inte lika porrigt som Oidipus, men rätt häftigt ändå. Först slår mammsen ihjäl pappsen. Då surnar Orestes till, och tar lilla mamma av daga. Får taskigt samvete och drömmer mardrömmar. Det kallar jag drama.

Inte heller är protesterna särskilt imponerande, alla häftiga actionbilder från Aten till trots. Lysistrate och de andra damerna i Aten och Sparta är kanske inte lika spektakulära men definitivt betydligt mer effektiva.

Kan vara ett tips till Madame Papandreou och alla grekiska kvinnor.

Gregor Flakierski

 

Inline article positioning by Inline Module.