Emmakrönika 6 - Grev det inte ner under ditt bly

De står som vuxna blommor, de frågar hur hjärtat regnar vindpiska igenom, hur bäckenet strandar, de viker pose, tjänar benets varje namn, som de är rabatt till havet bredvid stråna, varit med om nånting viket, närmandets nämnare nära, liknar mer en början än avskedet stå.

Vad säger de bredvid, lyssnar bort tystnaden. Stormylandet viskar bättre bland sista, det här blev ett ställe början de aldrig varit med om av. Inpå benet förlåtes det mer än i fläsket samlas, de var bara sina axlarna, kunde bäras bärarens, vidhänga arbetet som monument men. Där försvann vemodet bördan. Poeten var biten av hennes tugg, stenen låg nere mycket vackert.

Ändå var det få som såg dem det stå på, själv inte missa för allt. Fick ny chans innan klockuret säger blomstertid nu färga penumbra, deltat var det igenom klippblocket inbäddat. Han ville säga oöverröstad tystnadens trängslen av älskar dig emedan som, låt aldrig idiotiska påfundet höra oss bort ihop. Hennes sand i öronen härrörde stormens vina. Han bad få suga värme för, kunna viska ogräset är skönast med dig, inget ber han missa. Vi går in varandra. "Tro mig." (den eviga kärleken)

Ett hjärta som inte vill är så omöjligt att kunna oppvakta, det bara inte går att nå, så många dvornikar och Cardea, dörrgudinnan, har det mer fantastiska (rimliga) skäl än det andra för att lägga port till allt, det blir smuts att försöka träda rum in scen.  

Ett hjärta av kan inte väl väckas, det måste själv vakna till något som det inte väntade sig veta, det skall överrumplas helst självt, men det är på vakt, det kommer aldrig att vilja mig, jag är på något sätt inte hälsosam till dig och det. Jag har försökt komma över dig, det lyckas ej, jag blir än mer fruktansvärt olycklig och depressiv när jag låter bli att skapa pappershjärtan till dig, för att nu inte frånse ömma det riktiga vill, jag har än om detta åtminstone en teoretisk uppvaktning, och en terapeutisk grund, lika förbannat sann och riktig till en, den här kärleken har mig i ett sardinburksvakuum och en råttfälla (dr Heurteloupssäng), kommer ingenstans det vill säga, men min tanke är så vacker och lever, den är: dig.

Du kom som en ek vilken vuxit alla tusen år på den vackraste sköna trädgård i Atlantis, plötsligt som vattnet gått ur, fram träder den forna staden, allt är grått, uppgjort med vattnet rester rått, inget växt finns utom den där eken vackrare än Evangeline Oak nånsin varit en enda dag ens när Longfellow skrev sin epik ut sin ek till finna, det märkliga &:så att eken inte vuxit sig alls annorlunda där under, blott vuxit sig vid liv hålla, och med urgröpningen, det ristade är alltjämt färskt på stammen, helt förunderligt finns där amorgasmen

Stefan ♥ Emma, det dendrologen förstår ingenting av, en träbensspecialisten fattar vilken protes på aldrig varit protest för, de två S + E fanns sig själv till, att se ditt leende väckas, till det som stod fram var vackrare än möjligt något annat, hur otroligt du stodo och log ett oförklarligt invitera liv, inramat i en överraskning total, leendet som kom från ett undre till ett evigt veta sig framme av, ett så tydligt kapitel att just du stånden mig det möjliga av omöjligt, till saken höra att det inte var illusion eftersom sig steg upp, därifrån, ditt leende kommet, därför blev jag kär, du viftade med öronen och det rörde till i kronan på lövlöst liv trädet.

Jag har gråtit sedan dess alla slags tårar, och hur många ryms det ännu innan hela Atlantis gått igenom mig rinna, rimma sinat det på kretslupp [lopp] ock, hur skall jag kunna sluta upphöra vara kär ens efter detta slut, sedan. Just så här är det, pålagt och avskilt oavstyrt och enda ett. Kan inte sluta se ditt leende vila väcka, när du såg eken, kände, hände.

Det är så mycket mer än ett leende. Min ckärlek är inte mer fix idé än vilken vilket bästa hård kärlek som helst, som eget vittne vet jag mig, men du glömde bort den där eken bland enbart lund pluplubaschar, och glömd sedan &:så svårt att se den på nytt, så som Atlantis är en påtalad gömma, jag förstör så mycket med att gråta tillbaka över eken och staden, när skulle den ens skönjas, sköljs då åter igen sig. Grev det inte ner under ditt bly.

Stefan Hammarén-Mejselén Gröpverktyg Gråt

< Föregående		Nästa >