Jessica Johansson

Några betraktelser från Bokmässan

Krönikor - Jessica Johansson

Skrivet av Jessica Johansson

okt062011

Jessica JohanssonDet är inte längesedan Bokmässan i Göteborg gick av stapeln. Jag gjorde mitt premiärbesök i år och kom hem full av intryck, och med en rejäl förkylning i bagaget (det blir lätt så när tusentals människor från olika delar av landet rör sig på en så pass begränsad yta). Det är svårt att inte förvånas över den enorma kommersen – glansiga bokomslag till billiga priser trängs med författarsigneringar och uppläsningar. Men det var inte bland montrarna som jag upplevde det största på mässan. Det hände istället på seminarierna.

Tittar man på Bokmässans seminarieprogram så är det lätt att bli yr i huvudet. Planen för mig var att i förväg kryssa för alla seminarier jag ville gå på, redan innan jag åkte från Stockholm. Ganska snabbt insåg jag att det var lönlöst – det var för mycket, helt enkelt. Istället bestämde jag mig dag för dag vilka seminarier jag ville gå på.

Karl Ove Knausgård och Aris Fioretos samtalade om Knausgårds Min kamp-böcker (som jag för övrigt är smått besatt av). Samtalet varade i 45 minuter, som kändes overkligt korta. Full av intryck vandrade jag ut därifrån och tänkte på hur pass givande det är att lyssna på sådana intervjuer, som varar längre än tv-programmens ofta blygsamma alternativ. Och som inte nedlåter sig till morgonsoffornas behov av gulligull och konventioner.

Knausgård pratade om hur han ville bemästra den meningslöshetskänsla som ibland övermannar honom och valde att göra det genom att totalt lämna ut sitt liv. Skriva livet för att fylla det med mening. Han hade svårt att tro att hans lilla vanliga liv skulle väcka sådan uppståndelse. Inga jättestora saker händer.

Inspirationen är inte en bristvara, direkt

Krönikor - Jessica Johansson

Skrivet av Jessica Johansson

sep132011

Jessica JohanssonDet räcker med att gå in på någon av morgontidningarnas hemsidor för att jag ska få inspiration till mängder av krönikor. Vissa av dem blir skrivna, de flesta inte. Idag (jag får tidningen hem i brevlådan också men det räcker inte riktigt) så blev jag sugen på att skriva om följande ämnen:

Om en 6-åring som blev avstängd från skolan för att hans hår var för långt – och därifrån skriva om hur normaliteten och strömlinjeformningen är absolut förödande för vårt samhälle och våra själar. Att alla ska vara likadana. Att ingen får sticka ut.

Att jag tycker att sport är så extremt ointressant.

En text om när jag var i Libyen och några av människorna jag träffade där, apropå det som nu händer där. Det skulle bli en ganska prosaisk text.

Hur bra jag är på att missa utställningar – nu senast Siri Derkert på Moderna Museet i Stockholm. Och hur intressant Siri verkar ha varit, och hur många gånger jag har stått vid Östermalmstorgs tunnelbana och nyfiket tittat på det hon målat på väggen där. Undrat varför Elin Wägners namn stått med.

Hur bra det är att DN Kultur har börjat ha med noveller och dikter och krönikor i tidningen emellanåt, som back in the good old days. Så kunde jag apropå det skriva lite om Klarakvarteren och fem unga.

Om kändisskapet och hur omvärlden gör kändisar till en stor grej. Det finns mycket att fundera kring där. Glättighet. Vältrande i andras liv. Någons nerklottrade namn på en papperslapp och den lappens eventuella värde/meningslöshet.

En höstig kärleksförklaring

Krönikor - Jessica Johansson

Skrivet av Jessica Johansson

aug302011

Jessica JohanssonJag och min kille är ute på promenad i en Stockholmsförort, såsom vi ofta är. Så köper vi en kaffe och sätter oss ute, i en trappa, för att dricka den. Jag kisar med ögonen för solen när jag plötsligt märker att den inte lyser lika varmt som för några veckor sedan. I samma ögonblick lägger jag märke till att ett och annat mörkbrunt och blött löv ligger i den trappa som förra veckan var snustorr. Varje år är det i liknande tydliga situationer som jag inser att hösten kommer med stormsteg.

Jag är inte en person som berörs särskilt mycket av vädret. Alla årstider har sin charm, tycker jag. Men det är ändå vemodigt just i brytpunkten mellan två årstider. Jag satt där i trappan och pratade med min kille och förstod att sommaren snart var slut, och att det skulle dröja ett helt långt år till nästa. Och det högg till i magen. Men när det faktumet väl är accepterat, att man inte kan sitta ledigt i trappor på ett antal månader, så finns det desto mer att se fram emot.

Hösten är en årstid som de flesta bokslukare brukar vurma för. Det är en lite ruggig, men otroligt vacker period, som gjord för att krypa upp i ett soffhörn med en filt över benen och läsa en bra bok. Klappa katten, dricka te. Ni vet, den söndertjatade bilden som genom tjatet tappat sitt värde som bild. Men att faktiskt på riktigt unna sig en sådan söndagseftermiddag kan aldrig bli tjatigt.

Det är dessutom underbart att plaska i löv. Att vada i allt det gulorangerödbruna. Att strunta i om man blir lite blöt om Conversen.
Att strunta i om folk tycker att man väl är en aning för gammal för att se alldeles lycklig ut över massa ihopkrattade löv.

Men jag kan inte greppa det

Krönikor - Jessica Johansson

Skrivet av Jessica Johansson

aug172011

Jessica JohanssonJag tänker på det som är ogripbart, egentligen omöjligt att tänka på eftersom det är omöjligt att förstå. Och jag tänker på kontrasten mellan det ofantligt hemska och den lugna tillvaro ute på landet som jag njutit av under många sommarveckor.
 
Jag har läst många böcker i sommar, nu senast Sofi Oksanens Stalins kossor och Vibeke Olssons Molnfri bombnatt. Det var en slump som gjorde att bägge böckerna delvis handlade om olika aspekter av andra världskriget. Den ena från Estlands synvinkel. Kolchoserna och korruptionen, hur snygga västerländska jeans från Finland och äkta bönkaffe kunde göra det möjligt att få visum till den ena eller andra staden. Hur hororna plutade med läpparna utanför hotellen, hur folk skickades till Sibirien. Och så Anna, barnet av Sovjet, som många år senare äter och spyr, äter och spyr. Den andra romanen från en tysk synvinkel. Huvudpersonen som var nazist, en ihärdig sådan, och som nu är en gammal dam som bor i Sverige. Som i början av 1990-talet fasar när hon hör unga människor ropa ’Sieg Heil!’ på Stockholms gator. Minnena övermannar henne.

Minnena av hur hon älskade en ståtlig SS-man, hur hon också skanderade führerns ord när hon bara var en ung flicka och hur hon sedan frös och svalt i ett koncentrationsläger. Båda dessa böcker har berört mig starkt och i mitt medvetande aktualiserat en fråga som jag aldrig tycker kan bli uttjatad. I nian var jag och mina klasskamrater i Polen och besökte koncentrationsläger. Innan hade Magda Eggens kommit och berättat om sina upplevelser i koncentrationsläger och hon bad oss att tänka på att marken i Auschwitz fortfarande är täckt av tårar och blod. Jag tänker på det otänkbara när jag läser de här böckerna.