En höstig kärleksförklaring

aug302011
Skrivet av Jessica Johansson
PDFSkriv ut

Jessica JohanssonJessica JohanssonJag och min kille är ute på promenad i en Stockholmsförort, såsom vi ofta är. Så köper vi en kaffe och sätter oss ute, i en trappa, för att dricka den. Jag kisar med ögonen för solen när jag plötsligt märker att den inte lyser lika varmt som för några veckor sedan. I samma ögonblick lägger jag märke till att ett och annat mörkbrunt och blött löv ligger i den trappa som förra veckan var snustorr. Varje år är det i liknande tydliga situationer som jag inser att hösten kommer med stormsteg.

Jag är inte en person som berörs särskilt mycket av vädret. Alla årstider har sin charm, tycker jag. Men det är ändå vemodigt just i brytpunkten mellan två årstider. Jag satt där i trappan och pratade med min kille och förstod att sommaren snart var slut, och att det skulle dröja ett helt långt år till nästa. Och det högg till i magen. Men när det faktumet väl är accepterat, att man inte kan sitta ledigt i trappor på ett antal månader, så finns det desto mer att se fram emot.

Hösten är en årstid som de flesta bokslukare brukar vurma för. Det är en lite ruggig, men otroligt vacker period, som gjord för att krypa upp i ett soffhörn med en filt över benen och läsa en bra bok. Klappa katten, dricka te. Ni vet, den söndertjatade bilden som genom tjatet tappat sitt värde som bild. Men att faktiskt på riktigt unna sig en sådan söndagseftermiddag kan aldrig bli tjatigt.

Det är dessutom underbart att plaska i löv. Att vada i allt det gulorangerödbruna. Att strunta i om man blir lite blöt om Conversen.
Att strunta i om folk tycker att man väl är en aning för gammal för att se alldeles lycklig ut över massa ihopkrattade löv.

Att gå runt bland löven ändå. Och gärna plocka upp några stycken och kasta dem upp i luften för att låta dem landa omkring där man står. Som man gjorde när man var barn. För att inte tala om krispigt kyliga, men ändå klara höstdagar. Solen får gärna lysa lite blekt och värma en aning. Man har plockat fram höstjackan och virat en stor stickad sjal kring halsen. Man är ute och promenerar i det där krispiga, och så kliver man rödkindad in på ett café och äter en god lunch i sin höstkofta.

Det är helt okej att lyssna på deppig musik på hösten. Av någon anledning brukar folk reagera om jag sätter på supersorglig musik mitt i sommaren (man kan undra varför – är folk så pass konventionella att de till och med anpassar sina musikvanor efter vädret?). Men på hösten går det bra. Det finns mängder av bra filmer att se, tv-serier att dyka ner i och böcker att sträckläsa. Lika mycket konst finns det som romantiserar hösten.

Lager på lager på lager, melankoli och fikor med oändligt långa samtal är minst lika bra som att koppla av i en utomhustrappa i augusti tycker jag. Så jag välkomnar hösten, även i år.

Jessica Johansson
Inline article positioning by Inline Module.