Men jag kan inte greppa det

aug172011

Skrivet av Jessica Johansson

Krönikor - Jessica Johansson

Jessica JohanssonJag tänker på det som är ogripbart, egentligen omöjligt att tänka på eftersom det är omöjligt att förstå. Och jag tänker på kontrasten mellan det ofantligt hemska och den lugna tillvaro ute på landet som jag njutit av under många sommarveckor.
 
Jag har läst många böcker i sommar, nu senast Sofi Oksanens Stalins kossor och Vibeke Olssons Molnfri bombnatt. Det var en slump som gjorde att bägge böckerna delvis handlade om olika aspekter av andra världskriget. Den ena från Estlands synvinkel. Kolchoserna och korruptionen, hur snygga västerländska jeans från Finland och äkta bönkaffe kunde göra det möjligt att få visum till den ena eller andra staden. Hur hororna plutade med läpparna utanför hotellen, hur folk skickades till Sibirien. Och så Anna, barnet av Sovjet, som många år senare äter och spyr, äter och spyr. Den andra romanen från en tysk synvinkel. Huvudpersonen som var nazist, en ihärdig sådan, och som nu är en gammal dam som bor i Sverige. Som i början av 1990-talet fasar när hon hör unga människor ropa ’Sieg Heil!’ på Stockholms gator. Minnena övermannar henne.

Minnena av hur hon älskade en ståtlig SS-man, hur hon också skanderade führerns ord när hon bara var en ung flicka och hur hon sedan frös och svalt i ett koncentrationsläger. Båda dessa böcker har berört mig starkt och i mitt medvetande aktualiserat en fråga som jag aldrig tycker kan bli uttjatad. I nian var jag och mina klasskamrater i Polen och besökte koncentrationsläger. Innan hade Magda Eggens kommit och berättat om sina upplevelser i koncentrationsläger och hon bad oss att tänka på att marken i Auschwitz fortfarande är täckt av tårar och blod. Jag tänker på det otänkbara när jag läser de här böckerna.

Bomber och stridsflygplan, skyddsrum och röken från de mördande skorstenarna. Sådant vårt land inte kan relatera till. Sådant man kan få ont i magen av men som man aldrig riktigt kan förstå. Det ogripbara läser jag om i lantlig idyllmiljö.

Jag såg filmen Biutiful i samma lantliga idyllmiljö. Det är en film som handlar om sorg, kärlek och maktlöshet. Orättvisorna skjuter sig ut från skärmen och lämnar mig alldeles proppfull av känslor. Det är en fantastisk film.

Jag har plockat med mig DN ut på landet när jag varit på snabbvistelser i stan och läst om den enorma svälten i Afrikas horn. Jag tänker mig maktlösa mammor som gråter över små barngravar. Trötta stora barnögon som inte på länge orkat springa, leka, hoppa hopprep och vara barn på riktigt. Jag kan inte greppa det jag läser om men jag läser det snabbt, nästan skummandes texten. Jag känner att det måste läsas även om jag inte på riktigt kan förstå att små söta barn svälter ihjäl samtidigt som jag sitter på en mjuk dyna i skuggan, dricker lightläsk och bläddrar i en rykande färsk tidning i väntan på middagen. Något hugger till i magtrakten och jag skänker alla drabbade en tanke. Jag bläddrar vidare. Det är inte så att jag förespråkar att man ska ha dåligt samvete för sitt välmående, men jag tänker på allt det hemska bara.

I Norge har en mycket, mycket arg man skjutit på en massa andra människor. Jag orkar inte förstå att så många människor, så unga, har dött helt i onödan. Jag läser Molnfri bombnatt och Stalins kossor och artiklar om händelserna på den norska ön och artiklar om svältande barn och ser en film där fattiga kinesiska arbetare trängs på madrasser i en smutsig källare. Allt blandas liksom ihop i mitt huvud.

Hatet har återvänt, för idag börjar det bli okej att häva ur sig både det ena och andra om exempelvis muslimer. Hatet knackar oss på axeln och väser att det här barkar åt helt fel håll. Hatet kryper in i springor, otätade fönster. Hatet lägger sig som ett tunt lager över medvetanden och söndagsmiddagar. Plötsligt kan någon på en arbetsplats hävda att hon hatar muslimer utan att någon stöter henne ifrån sig. Nåja, mumlar någon, så kan man väl inte riktigt säga. Och ändå finns fortfarande spår av askan från de miljontals döda kvar i Birkenaus ugnar. Annan religion, visst, men samma hat sprungen ur rädsla för det okända.

Och Libyen, Libyen. Folk skjuts och släpas bort från gatorna. Jag anar skriken från oskyldiga när jag blundar. Jag har varit i Libyen, sakta strosat över det stora torget där folk druckit kaffe och rökt vattenpipa. Mer orkar jag inte ta in. Skillnaden är att jag kan stänga av filmen om jag vill, jag kan sluta läsa böckerna eller slänga bort dagstidningen. Det kan inte de drabbade. Verkligheten attackerar dem även om de värjer sig för den.

Jessica Johansson