De farligaste är dem som inget har att dölja

maj262011
Skrivet av Jessica Johansson
PDFSkriv ut

altaltMin vän tittar på mig och rynkar bekymrat ögonbrynen. Hon tar en djup klunk ur sin kaffemugg och säger sedan långsamt de ord som jag hört från så många de senaste åren.


'Mig får de gärna kontrollera. Jag har ändå inget att dölja. Om det kan hjälpa dem att ta fast terrorister så är det väl bara bra.'

Redan när hon uttalar början av första meningen, så vet jag åt vilket håll det är på väg. Jag värjer mig och tänker snabbt (och med en begynnande handsvett): Nej, det måste inte vara så. Min vän kan vara ironisk. Eller kanske utvecklar hon frasen på ett helt annat sätt. Hon kanske börjar säga: 'Mig får de gärna kontrollera', för att sedan utveckla resonemanget och säga: 'Men jag tänker ge igen för det, var så säker, och jag tänker inte bo kvar i ett samhälle som skulle ha fått George Orwell att vända sig i sin grav.' Eller så ska hon få mitt allt snabbare klappande hjärta att lugna ner sig, genom att säga:

'Mig får de gärna kontrollera. Så säger alla hela tiden och jag blir så irriterad för det är exakt så man vill få folk att tänka. De ska sitta och jäsa framför sina tv-apparater med fredagsmys och lördagsbakisångest. Men de ska absolut inte vara kritiska mot ett kontrollsamhälle. Eller hur?'

Men alla dessa tankar är bara ett sätt för mig att lugna ner mig. Innan jag vet ordet av så är hela frasen uttalad. Hela 'Migfårdegärnakontrollera jagharändåingetattdölja omdetkanhjälpadematttafastterroristersåärdetvälbarabra.'

Jag påbörjar mina motargument, slipar hjärncellerna för att på effektivast möjliga sätt förklara att det ändå inte är så att eventuella terrorister säger rakt ut vad de tänker göra på telefon. De är medvetna om att information lagras. Terroristargumentet är ett lamt sätt att rättfärdiga ett kontrollsamhälle där alltifrån inköp i mataffären till e-mail och sms sparas.

Vem vet, vill jag säga till henne, om någon FRA-anställd i framtiden låter sig bejakas av en stor summa pengar för att lämna ut information om dig. Hon ska svara att hon inte har några fiender, att ingen vill betala pengar för att få veta om hennes konsumtionsvanor, kompisar, facebook-bilder och vardags-sms. Hon ska skratta en aning och fråga vad det är med mig, håller jag på med något skumt? Jag ska skratta jag med, för att lugna ner mig, och påpeka att jag inte har något att dölja men att det är sådana argument som bygger hela diktaturer.

Nu drar du på stora växlar, ska hon säga, vi lever i världens friaste demokrati. Du kan stå på ett torg och skrika dina åsikter utan att det leder till särskilda repressalier. Dessutom kommer de förmodligen aldrig använda informationen de lagrar om dig, eftersom du är en laglydig medborgare. Vad spelar det för roll att den ligger där. Google lagrar ändå allt.

Jag ska förklara att det spelar roll för att vi måste dra gränsen någonstans. Jag ska påpeka att det nog finns andra sätt att ta fast brottslingar. Metoder som inte drabbar varje enskild person i hela Sverige (läs: EU). Jag ska nödvändigtvis behöva förklara att jag självklart inte förespråkar brottslighet eller terrorism. Men jag vet att det kommer sluta med att hon rynkar ögonbrynen på precis samma sätt och skakar på huvudet. En lång blick från henne ska säga att jag tänker för mycket. Jag borde slappna av. 'Vad ska du göra i helgen?' ska hon fråga, värja sig genom att byta samtalsämne.

Så jag väljer den här gången att inte dra fram mina motargument, att inte plåga henne med en ändlös diskussion. Det gör mig rädd för mig själv, för jag vill tro att det alltid är värt att ta diskussionen. Att förklara att de farligaste människorna i ett begynnande kontrollsamhälle, är dem som inget har att dölja.

Jessica Johansson

 

Inline article positioning by Inline Module.