Om mannen som sov på bänken

apr282011

Skrivet av Jessica Johansson

Krönikor - Jessica Johansson

Jessica JohanssonJag tänkte skriva en litteraturrelaterad krönika den här gången. Hade skrivit upp stolpar i min anteckningsbok och börjat fundera på snitsiga formuleringar så att texten skulle bli intressant att läsa. Men så var jag på väg till jobbet och fick syn på en man. Antagligen var han yngre än han såg ut att vara, eftersom hans ansikte var täckt av yvigt skägg och ett tunt lager smuts. Hans kinder var insjunkna.

Innan jag gick över bron mot tunnelbanan och tänkte på min (visserligen intressanta) litteraturkrönika så passerade denna man mig med långsamma steg och lade sig på en bänk. Han lade vinterjackan över sig som täcke. Våra universum korsades precis när han skulle lägga sig och sova, antagligen efter en hård natts promenerande för att hålla värmen. Och jag var på väg till mitt jobb där jag sitter vid en dator och jobbar, pratar med arbetskamrater och dricker nybryggt kaffe så ofta jag vill.

Då kände jag att den andra texten får vänta lite. Jag kommer att skriva även den, eftersom jag tycker att det är ett intressant ämne. Och allt måste faktiskt inte vara samhällsomstörtande, tårdrypande och på liv och död. Men just den här gången så är det viktigare att skriva om mannen på bänken. Påminna om att det inte är okej att människor är hemlösa.
Det är farligt att bo i en storstad. Risken är att man vänjer sig (hur det nu är möjligt) vid att se hemlösa personer och därför accepterar dem som en del i stadsbilden - som en oundviklig ingrediens i en växande stad med allt tuffare bostads- och arbetsmarknad. Risken är att man börjar tänka att det faktiskt är hundra gånger värre i Paris, och i Rom släpar folk minsann runt sina sjuka och vanställda barn för att tigga pengar. Och är det värre någon annanstans så måste man inte göra något ut problemen här. Risken är att vissa börjar tänka att Sverige ändå är för härligt och här är alla inkluderade och det är ett val att ställa sig utanför det gängse samhället och DET GÄLLER JU BARA ATT FÅ ÄNDAN UR VAGNEN OCH SÖKA ETT JOBB etc.

Risken är att en alkoholdoftande hemlös person vinglar genom tunnelbanevagnen och sträcker fram en hand, ber om pengar till mat och husrum, och att man då snorkrynkar på näsan och tänker att det där ska ju bara gå till heroin och marinella så jag tänker minsann inte bidra. Att man tar för givet att dessa personer inte har något gemensamt med en själv. Att man tänker att de inte vill bli fria från sina liv. Att de inte skulle föredra en mysig lägenhet med katt och levande blommor i fönstret, och en kopp te till kvällen (och slippa ett sönderslitande alkoholsug, därmed inte sagt att alla hemlösa personer är missbrukare).

Innan man börjar tänka sådana farliga tankar, som gör en människa kall och hård, så måste man påminna sig om hur svårt det är att vara svag i dagens Sverige. Man har en chans, kanske två, på sig att rycka sig i den metaforiska kragen och plugga upp sina betyg, hitta ett jobb, en lägenhet och en stadig tillvaro. Annars förväntas man orka sitta på jobbtorg varje dag eller sysselsätta sig med låtsasjobb som inte ger betalning eller leder till riktiga jobb. Så hänvisas man till socialen som vill ha kontoutdrag varje månad för att se att ingen vänlig farmor har satt in en extra slant. Gör hon det så får man avdrag på nästa månads socialbidrag. Och orkar man inte heller hämta ett kontoutdrag på banken, fylla i ansökan, lämna in den i tid, gå på möten och betala räkningar så hänvisas man kanske till slut till den där bänken som mannen låg på.

Jag känner en person som har varit hemlös. Jag vet att den personen aldrig hade klarat av att bli nykter, gå på praktikplats, kämpa, genomlida panikångestattacker utan att dämpa med alkohol och ta en dag i taget, om personen inte hade haft ett hem och omtänksamma personer i sin omgivning. Om inte människor hade trott på personen och varit beredda att lägga ner tid och energi på att stötta och krama, så hade personen kanske inte känt att det skulle gå. Nu går det däremot utmärkt.

För dem som inte har familj och vänner som kan stötta och hjälpa, så måste samhället kliva in. Jag tror att varje hemlös person kan få det liv den helst vill ha om man bara erbjuder den hjälp som behövs, och inte släpper personen vind för våg efter en viss behandlingstid.  Att det är en så pass bortprioriterad fråga är skamligt, och beror nog på att folk tänker att det inte kan drabba dem. Att det är så långt borta och att det är viktigare med tunnlar och nya flashiga skyskrapor. Men det kan drabba alla och alla ska ha rätt till hjälp.

Så tänkte jag när jag gick förbi mannen på bänken och vidare ner i tunnelbanan, och så blev det den här texten istället för en om Anne på Grönkulla.

Jessica Johansson