Jag tänker på en liten flicka

nov172011
Skrivet av Jessica Johansson
PDFSkriv ut

Jessica JohanssonJessica JohanssonJag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe. En flicka som tycker om att fundera på vad olika ord betyder, som tycker om att kamma sina dockors hår med en pytteliten dockkam. Hon brukar leka med sina kompisar att dockorna ska gå på bal eller åka utomlands på semester. Hon brukar ha dansuppvisning för sin mamma i vardagsrummet och mima till Ace of Base, Robyn och Whigfield. Där övar hon på de danssteg hon har lärt sig på senaste danslektionen. En gång i veckan så går flickan på Vår Teater. Hon tycker mest om att spela elaka roller, även om hon är ganska snäll, eftersom hon får ta i så mycket då i sitt skådespeleri. När hon får en elak roll så inspireras hon av bläckfiskhäxan Ursula i ”Den lilla sjöjungfrun” och de elaka styvmödrarna i ”Askungen” och hon darrar på rösten när hon ska låta arg i pjäsen.

Jag tänker på den här flickan och hur hon tar tunnelbanan till Brommaplan och springer upp för trappan till Vår Teater en fredag. Jag vet inte riktigt hur gammal hon är nu, kronologin blir lite suddig. Hon är glad och hennes mamma har hjälpt henne att fläta håret i två flätor som slänger och dinglar när hon går. Hon öppnar den tunga dörren och möter sina teaterkompisar där. De flesta hälsar glatt. Alla är lika pirriga i magen inför uppvisningen som de snart ska ha. De ska spela upp den pjäs de har övat på i många veckor. Flickan har en elak roll, men som ändå är lite snäll ibland. Föräldrar ska komma. Syskon ska komma. Släktingar och vänner ska komma. Det är nu det gäller.

De två flickorna står där också. Vilket fult hår du har, säger den ena och skrattar till. Hon har en snäll roll i pjäsen, men i verkligheten är hon annorlunda. Flickan som jag tänker på blinkar oförstående. Den andra håller med, ja, ditt hår är verkligen fult. Du kommer aldrig klara det här, lägger hon till och fnissar. Den andra fnissar också. Flickan som jag tänker på och som kanske är nio eller elva år springer in på toaletten. Hon har sedan länge slutat säga emot när de säger saker till henne. En snäll teaterkompis kommer in och river av en bit toapapper som hon torkar flickans tårar med. Skit i dem, mumlar hon, men flickan som jag tänker på är inte längre sugen på att spela teater för föräldrar och kompisar. Hon gör det ändå, men runt ögonen är hon röd av tårar och toapapper för den som tittar nära.

Dagen efter i skolan så skrattar de åt hennes födelsedagströja. Vilken ful tröja. När hon går för att sätta sig vid deras bord i matsalen, eftersom de andra borden är upptagna, så skakar de på huvudet. Det är upptaget, säger de med viktiga miner. När hon berättar att hon snart ska ha dansuppvisning så säger de att hon gör bäst i att stanna hemma från den, så att hon inte förstör hela dansuppvisningen. När hon har skrivit en berättelse som hon tycker om, så säger de att den är dålig.

Hon ska växa upp en dag och glömma bort de där små flickorna och deras elaka kommentarer. Ska kanske till och med glömma hur det kändes i magen. Ska veta vad hon är duktig på och klara sig bra i livet. Men där och då så grumlar de elaka kommentarerna hennes pluggande, hennes sömn och hennes glädje.

Självklart är den där lilla flickan jag, för många år sedan. Och jag skriver det här för att jag vet att det finns tusentals, hundratusentals barn i Sverige som har det såhär genom hela sin skoltid. Och mycket värre. Jag hade alltid vänner. Det var bara några barn som var elaka. Det finns mängder av flickor och pojkar som inte har en enda vän. Inte en enda. De enda som kan göra något åt deras situation är vuxna. Föräldrar och lärare och kompisars föräldrar och äldre syskon. Som måste göra något. Stampa foten jävligt hårt i marken och visa att det inte är okej att vara elak. Inte ens fast man själv är alldeles osäker och livrädd och säger elaka saker för att få någon att umgås med. Inte ens då är det okej. Det här är självklart, allt jag skriver. Min berättelse är ingenting jämfört med många andras. Men det behövs påminnas om igen och igen och igen. Okej?

 

Jessica Johansson

 

Inline article positioning by Inline Module.