Några betraktelser från Bokmässan

okt062011
Skrivet av Jessica Johansson
PDFSkriv ut

Jessica JohanssonJessica JohanssonDet är inte längesedan Bokmässan i Göteborg gick av stapeln. Jag gjorde mitt premiärbesök i år och kom hem full av intryck, och med en rejäl förkylning i bagaget (det blir lätt så när tusentals människor från olika delar av landet rör sig på en så pass begränsad yta). Det är svårt att inte förvånas över den enorma kommersen – glansiga bokomslag till billiga priser trängs med författarsigneringar och uppläsningar. Men det var inte bland montrarna som jag upplevde det största på mässan. Det hände istället på seminarierna.

Tittar man på Bokmässans seminarieprogram så är det lätt att bli yr i huvudet. Planen för mig var att i förväg kryssa för alla seminarier jag ville gå på, redan innan jag åkte från Stockholm. Ganska snabbt insåg jag att det var lönlöst – det var för mycket, helt enkelt. Istället bestämde jag mig dag för dag vilka seminarier jag ville gå på.

Karl Ove Knausgård och Aris Fioretos samtalade om Knausgårds Min kamp-böcker (som jag för övrigt är smått besatt av). Samtalet varade i 45 minuter, som kändes overkligt korta. Full av intryck vandrade jag ut därifrån och tänkte på hur pass givande det är att lyssna på sådana intervjuer, som varar längre än tv-programmens ofta blygsamma alternativ. Och som inte nedlåter sig till morgonsoffornas behov av gulligull och konventioner.

Knausgård pratade om hur han ville bemästra den meningslöshetskänsla som ibland övermannar honom och valde att göra det genom att totalt lämna ut sitt liv. Skriva livet för att fylla det med mening. Han hade svårt att tro att hans lilla vanliga liv skulle väcka sådan uppståndelse. Inga jättestora saker händer.

Men det lilla kan bli det största, som vi vet. Befriande var också att höra att han ville testa att bryta mot den skandinaviska traditionen show, don’t tell. Han berättade för mycket i sina böcker istället, öste på med information och detaljer ur sitt liv och lämnade den avskalade prosan därhän. Det är något som kanske fler författare borde våga sig på. Skippa det regelmässiga som ändå ofta blir standardiserat, som ett upprapat formulär.

På ett annat seminarium så pratade Lukas Moodysson om sin bok Döden & co och om döden i allmänhet. Förutom en utmärkt regissör, så är ju Moodysson också en författare och poet som få andra. Under det seminariet blev det uppenbart att Moodysson inte kompromissar med sig själv. Vill han inte svara på en fråga som journalisten ställer, så gör han det inte ändå med obehagskänsla. Istället säger han kort och gott: Det kan jag inte svara på. Eller: Det vill jag inte svara på. Ibland med en lång tystnad innan. Han har integritet och det är ganska ovanligt i dagens författare-ska-kränga-sig-själva-och-le-vackert-på-bild-samhälle. Och visst, det är inte särskilt medialt – men varför ska en författare vara medial? Hans/hennes uppgift är att skriva bra böcker. Men när Moodysson kände sig bekväm med en fråga så svarade han desto intressantare. Han pratade om hur han i sitt konstnärskap väljer att rusa rakt på det som skrämmer honom, istället för att väja undan för det eller undvika det helt. I det här fallet behövde han handskas lite med döden. När han gjorde filmen Lilja 4-ever så behövde han handskas med trafficking.

Det här var två av mina personliga guldkorn från Bokmässan. Annars var den största snackisen nog det faktum att Lars Vilks var på mässan, trots hoten. I år var temat tyskspråkig litteratur. Nästa års tema är nordisk litteratur – det kan bli riktigt spännande.

Jessica Johansson

 

 

Inline article positioning by Inline Module.