Gästkrönikör

Björn Gustavssons musikkrönika

Krönikor

Skrivet av Björn Gustavsson

apr132011

Elizabeth WattsHur mycket spännande musik man än får höra, känns det alltid lika uppfriskande att återvända till Johann Sebastian Bach. Ungefär som att lämna staden och fara iväg till en avlägsen fäbod och plötsligt kunna njuta av något urgammalt - som med ens ter sig som en daggfrisk nyskapelse.

Unga engelska sopranlöftet Elizabeth Watts, ännu i början av sin karriär, har tillsammans med 40 år gamla ensemblen The English Concert spelat in en rad Bach-kantater samt enstaka arior (Cantatas und Arias, Harmonia Mundi). Att lyssna på exempelvis "Ich wünschte mir den Tod" fungerar som rena återuppståndelsen. Den välrenommerade ensemblen spelar underbart. Watts sjunger särskilt i lägre register glödande dunkelt, nästan i mezzo-läge.

Litteraturkrönika Februari

Krönikor

Skrivet av Björn Gustavsson

feb242011

altDet senaste halvåret har det utkommit en rad läsvärda böcker som granskar de ökande klyftorna i samhället och - inte minst - socialdemokratins handfallenhet inför denna accelererande utveckling.

I höstas utgav ekonomijournalisten Bengt Ericson Den nya överklassen (Fischer&Co), där han belyser en svensk ekonomisk elit som snabbt fjärmat sig från vanliga människors liv. Han beskriver finansmäns och riskkapitalisters extravaganta livsföring och skildrar hur de bor. Ibland blir texten kvällstidningsaktigt reportagemässig: läsaren får blicka in genom uppborrade nyckelhål till denna andra värld. Bengt Ericson ger fascinerande men framför allt förfärande inblickar i dessa stenrika, bonusbestänkta företagsledare liv. De lyxrenoverar spatiösa våningar på Strandvägen eller flyttar ut på landet och lever herrgårdsliv. Ericsons reportageliknande resa genom den nya överklassen mynnar dock inte i någon systemkritisk slutsats, utan snarare i ett slags from förhoppning om att det kapitalistiska systemet ska självsanera och småningom minska dagens extrema inkomstskillnader mellan direktörer och arbetare.

Kärlek = 120kr

Krönikor

Skrivet av Fredrik Rubin

jan272011

altHan sa att han älskade mig och tog mig i hand, två gånger. Sedan tog jag min cykel och gick ut från Möllevångens lilla livsmedelsbutik. Kassörskan hade bevisligen uppmanat mig att lämna butiken med min cykel ett flertal gånger. Det märktes på de blickar som gavs mig då jag vände mig om. Vaxproppen i mitt högra öra hindrade mig från att uppmärksamma hennes klagosång. Tur var väl det, för mannen hade just sagt att han älskade mig och vem vill inte vara älskad var och varannan dag?

Denna episod ägde rum här om dagen efter det att jag funnit hundratjugo kronor på gatan i närheten av där jag bor. Då jag av någon vidskeplig anledning inte anser mig ha rätt till pengar som jag hittar besökte jag en handfull caféer och affärer för att lägga pengarna i någon insamlingsbössa. Strunt samma vad där stod på den eller vem den var till för. Asylgruppen, Röda Korset eller Ship to Gaza. Sak samma för mig, pengarna var inte mina och skulle ges bort.

Sara Lidmans naturförståelse i Jernbanans slagskugga

Krönikor

Skrivet av Nikanor Teratologen

jan132011

Image

Sara Lidman har starkt bidragit till att tillbakablickande och kanske tillrättaläggande forma Västerbottensmyten för många svärmiska litteratörer som inte själva känner trakterna hon diktar om. Men är det så att den vilda naturen behandlas styvmoderligt och föga inkännande i det hon skrev?

Sara Lidmans beskrivning av och känsla för naturen i vad som kom att bli Jernbanesviten, bestående av böckerna Din tjänare hör(DTH), Vredens barn(VB), Nabots sten(NS), Den underbare mannen(DUM), Järnkronan(JK), Lifsens rot(LR) och Oskuldens minut(OM), är på sätt och vis egenartad. Jag upplever hennes naturåtergivelse som lite blek och tam i jämförelse med de käcka och måleriska upptågen i hemman och stugor och på offentliga samlingsplatser. Den norrländska inlandsnaturen har i Jernbaneböckerna måhända språkligt berövats sin egenmäktiga självhärlighet, den finns där endast som en sporadiskt framskymtande och föga djupverkande antydd scen på vilken människorna tultar omkring och är så där gulligt truliga och vadmaligt genuina som den auktoriserade norrlandsmyten föreskriver.

Musikkrönika

Krönikor

Skrivet av BJÖRN GUSTAVSSON

dec302010

altFår man höra musik som tidigare gjort stort intryck, som man verkligen gripits av, kan man slungas långt tillbaka i tiden - och trolleriaktigt utbreder sig, med denna musik, en försvunnen värld...

Proust doppade en madeleinekaka i lindblomsthé - och upplevelsen förde honom tillbaka till barndomen och resulterade småningom i en av 1900-talets främsta romaner.