Dikten är min ständige följeslagare

dec242010
Skrivet av Birgitta Milits
Krönikor
PDFSkriv ut

altalt"Snön föll och föll och hängde på alla grenar och gömde alla stigar."
De här raderna ur läseboken "Svenskarna och deras hövdingar" av Verner von Heidenstam minns Astrid Lindgren. Hon har berättat om sin barndoms läsning och tänker på "snön som föll och föll" över stenåldershövdingen Ura-Kaipa - han med de många stenyxorna.

"Jag kände den på min egen hud, och det är en snö som jag ska minnas när jag glömt all annan snö."
Jag vet precis vad hon menar.
De första snöflingorna har alltid gjort mig glad men när senhösten 2010 kom med kyla och snö redan i november var det inte lika roligt som förr. Det är med en annan sorts glädje jag ser hur det vita snötäcket ger trädstammar och kvistar en grafisk form. Snön dämpar alla ljud. Eller tvärtom, som en klang i isen när kylan biter till.

 

Tomten går sin runda på bondens gård i vinternatten i dikten av Viktor Rydberg.

"Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.

Den här dikten hör ihop med en gammaldags jul men det dröjde innan jag förstod vad den egentligen handlade om. Tomten grubblar över en gåta: Varifrån kommer alla på gården och vart tar de vägen? Vadan och varthän?

Samma tema finns i Bertil Malmbergs dikt "Grottan". Den handlar om pojken Åke som har gjort en snögrotta. Dikten börjar med
"Den julen var det mera snö än annars" Efter middagen
"kom han ut i vinternattens vita spökeri."
Åke hade ett litet julgransljus med sig och det satte han ned i snön inne i grottan och tände det. Sedan stod han utanför och
"såg på undret, som han skapat själv".
Då kom också den gamla lapphunden Väja-Hursk och satte sig så nära att Åke kunde känna hundens ludna värme mot sitt ben.
"De stodo här, som människa och hund
kanhända stodo vid sin hålas ingång
förtrollade av eldens dagerlek,
en urtidsnatt med mörker utan gräns
och bleka snöfält under Vintergatan."

"Vides ut alta stet nive candidum     Du ser hur Soracte står skimrande av vit snö
Soracte nec iam sustineant onus                     och skogarna förmår knappt bära
silvae laborantes geluque                                den starka kölden

Så skaldade den latinske poeten Quintus Horatius Flaccus. Hans ord drabbade mig som en uppenbarelse när jag första gången på avstånd såg ett snöklätt fjäll. Vi var på väg till fjällen och hade stigit ur bilen för att sträcka på benen. Då, där borta vid horisonten, stod ett fjäll, skimrande av vit snö!
Jag åker gärna skidor i skogen och en dag, jag minns precis var, bland snötyngda granar, slog mig bilden av skogen som "tyngd av köld och snö".   

Tänk, om de som sitter - eller ligger - strandade på Europas flygväntsalar i väntan på julen 2010 hade med sig en bok med dikter! Man kunde läsa högt för varandra och få vänner för livet.

Tror

Birgitta Milits, Tullinge

Astrid Lindgren (1907- 2002)
Verner von Heidenstam (1859-1940)
Viktor Rydberg (1828-1895)
Bengt Malmberg (1989-1958)
Horatius (Quintus H. Flaccus) (68 f Kr-8 f Kr)

Inline article positioning by Inline Module.
< Föregående   Nästa >