Hur mår din själ?

mar052009

Krönikor

Image"Hur mår du?" säger jag och ler lite låtsascoolt. Men så - helt plötsligt, exakt när jag ska få mitt svar, står allt still: det är som om tiden stannar upp; solen bländar mig alltför påträngande och den iskalla vinden slår mot mitt ansikte i en evighet, tills det känns som att min näsa ska erodera bort - men ändå: det enda jag känner när jag står där är konsternation. Jag glömmer bort att jag finns, och reduceras till ett perplext frågetecken: "Varför sa jag det där?" "Vad menade jag med det där?" är det enda jag kan tänka på.  "Hur mår du?" måste antagligen vara den banalaste frasen som finns - precis som ett hej. Den fyller ingen större funktion - den liksom bara finns för att fylla upp ett tomrum. Till och med svaret är platt. "Jo tack, det är bra", är nog antagligen den respons man får.

Inget mer. Utan att tänka efter hasplar man ur sig ett lika trivialt svar som själva frågan: svaret blir lika betydelselöst och skänker frågan en lika meningslös nyans. För jag menar: hur många gånger har man hört någon replikera med frasen "det är uselt", eller hört någon ge ett väl uttänkt svar? Aldrig: inte en enda gång har jag stött på det. Hur kommer det sig då att frasen "det är bra" har blivit det förhärskande svaret? Är det tabubelagt att känna efter? Att tala sanning? Det är helt enkelt svaret som stipulerar frågans nyans: spottar man ur sig ett slentriansvar dränks frågan i en blaskigt banal färg - men om man känner efter förvandlas frågan till ett spektrum, en djupdykande djupsinnig fråga.  Och det är väl det som är faran med det hela - vi är rädda för det där djupsinniga. Det som vi inte känner till; det som kan föra med sig oväntade utgångar.
Vad menar man då, egentligen, när man säger "hur mår du?"; vad är det man egentligen säger? Är det ett försök att komma in i en människas innersta väsen, och på något sätt luska ut vad denne känner? Är det då, "hur mår din själ?", man menar när man frågar hur någon mår? I så fall är frågan antagligen den djupsinnigaste som existerar. Det är så djupsinnigt att det nästan blir fräckt. Man inkräktar på någon annans revir; man näst intill ber om att få bli insläppt i en annan människas själsliv, i någon kort sekund. Får man svaret "jo tack, det är bra" har man blivit försmådd. Det platta svaret blir en diss: "nej du får inte veta, jag tänker inte dela med mig, min själ är för privat", är den egentliga meningen av ett sådant platt svar.  Ett "hur mår du?" kan även fungera som en hälsningsfras. Det blir liksom en inkörsport till en längre konversation än vad ett vanligt "hej" skulle ha bidragit till. Dessutom knyter frågan ett band mellan personen som ställt frågan och samtalspartnern: man visar att man bryr sig. Eller så kan det självklart vara på låtsas: man är inte ett dugg intresserad av interlokutörens tillstånd, utan ställer mest frågan för att lisma.  Men hur ska man reagera? Vad ska man svara? Själv står jag alltid lika handfallen när jag får frågan. Det tar ett tag innan jag kan svara: orden samlas i min mun och beblandas till en hafsigt platt tirad, som inte tillför någonting mer än vad ren och skär tystnad skulle ha gjort. För det är svårt att veta, vad som passar; vad personen som frågat egentligen är ute efter. Dessutom: det allra svåraste är att veta hur man mår. Hur ska man kunna veta det?

Hur känns det egentligen när man mår bra? Och har vi som är bosatta i Sverige, förskonade från krig och annat elände, rätt att säga att vi mår dåligt?
Ett "hur mår du?" kan vid första anblick ge sken av att vara en trivialdrypande plattityd, men icke: frasen är misskänt underskattad; det är den mest dynamiskt djupsinniga fras som existerar i våra vardagskonversationer. Den är labyrintisk och så snårig att ens hjärna nästan dukar under - men ändå: så platt.

Sara Shams