Fackföreningsrörelsens renässans och kollektiv kapitalbildning

Under 2008 upplevde Sverige och världen en omfattande ekonomisk regression. Den ekonomiska krisens förlopp är synnerligen snabbt och hindras inte av några landsgränser. I de flesta länder ställer finansmarknaden och näringslivet krav på att staten går in med stora stimulanspaket för att rädda företag och banker. För att säkerställa tillståndet för ekonomin krävs djärv och snabb handling, inte bara för att skapa arbetstillfällen utan också för att lägga en ny grund för ekonomisk tillväxt. Det som har dominerat svensk politik under efterkrigstiden är intressemotsättningen mellan arbetsgivare och fackföreningar. Den svenska arbetsmarknadsmodellen, med fria parter på arbetsmarknaden, bygger på samförstånd och respekt för varandras roller. Det har gynnat både svenskt näringsliv och löntagarna. Detta förhållande håller nu på att ändras. Sverige har sedan valet 2006 en borgerlig regering. Den arbetsmarknadspolitik som regeringen förespråkar förefaller vara baserad på att större inkomstskillnader ger en högre sysselsättningsgrad. Regeringen har gjort kraftiga nedskärningar i arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen samt försämrat arbetsrätten. Arbetslöshetsförsäkringen har gjorts sämre med en kraftigt sänkt ersättningsnivå och det har också blivit svårare att kvalificera sig för a-kassa. Därför har över en halv miljon människor lämnat a-kassan och står därmed utan skydd vid eventuell arbetslöshet. En del i den borgerliga regeringens politik är att försvaga löntagarnas position på arbetsmarknaden genom att minska organisationsgraden i fackföreningsrörelsen. Om organisationsgraden sjunker kan det bli svårare att lösa avgörande frågor på arbetsmarknaden, ett exempel på detta är lönebildningen.

En viktig roll i denna politik innehas av kollektivavtalen. Om kollektivavtalen skulle försvinna så skulle arbetsgivaren få rätt att ingå individuella avtal med löntagaren som kan vara lägre än kollektivavtalet. En politik som vill försvaga facket ska slå mot själva hjärtat i den fackliga rörelsen, och det är medlemskapet. A-kassornas och även fackens medlemsantal har minskat, till följd av de lägre ersättningsnivåerna i a-kassan, vilket gjort att deras förhandlingsposition blivit betydlig svagare. Vad kan fackföreningsrörelsen göra för att motverka sin egen försvagning i den svenska arbetsmarknadsmodellen? Fackföreningarna behöver moderniseras och medlemskapet göras attraktivt för löntagarna. De behöver utifrån ideologiska och praktiska inspirationskällor finna en ny vision. En idé som faktiskt skulle kunna vara motiverad i dagens ekonomiska läge är ett återuppväckande och vidareutvecklande av Rudolf Meidners löntagarfondsystem. En breddning av ett sådant perspektiv är definitivt värt att beakta. Om själva begreppet löntagarfonder känns för tyngt av sin historia kan en annan benämning med fördel användas.

Innan en breddning av ett sådant perspektiv tas i beaktande följer en mycket kort redogörelse över vad Rudolf Meidners löntagarfonder gick ut på. Syftet med löntagarfonderna var att öka fackförbundens inflytande över det privata näringslivet genom socialisering. Löntagarfondsystemets mål var bland annat att motverka förmögenhetskoncentrationen till de traditionella ägargrupperna och att löntagarna skulle få ett ökat inflytande över de ekonomiska besluten i företagen. För Meidner föreföll löntagarfonderna ha en samhällsekonomisk funktion och vara den kontrollmekanism som kunde reglera kapitalet så det kom löntagarna till del i form av löner, försäkringar och pensioner. I och med att löntagarfonderna inte genomfördes fullt ut kunde företagen själva bestämma över sin kapitalplacering.

Det som borde komma upp på den näringspolitiska agendan är hur långt företagen verkligen kan gå i sin iver för att uppnå en så stor vinstmaximering som möjligt för det enskilda företaget. Det enda sätt som företagen verkar kunna göra för att minska sina omkostnader och effektivisera produktionskedjan på är att dra ner på antalet anställda samtidigt som företagsledarna tillåts plocka ut höga löner i form av bonusar och fallskärmar. Det är förmodligen detta som gjort att allmänheten fått en sådan negativ inställning till både företagen och marknaden. Det som borde tillfalla löntagarnas kapitalbildning i form av löner, försäkringar och pensioner används i stället till företagens spekulationskapital.

Det kapitalistiska systemet som nu finns verkar ha urgröpt värdet på kapitalet till den grad att löntagarnas intressen inte längre kan tillvaratas. Det är här som löntagarfonderna skulle ha en roll att spela i det ekonomiska systemet. Om löntagarna hade haft tillgång till löntagarfonder, med ackumulerat kapital i form av pengar och aktier, hade de antagligen haft en annan och starkare maktbas. För löntagarna borde det vara viktigt att fundera över hur vinster ska, och bör, fördelas mellan arbetsgivare och anställda, från de i låg position till företagsledning. Vem som ska tjäna på det mervärde som företagen producerar är en närmast tidlös fråga.

Följande exempel kan visa hur löntagarfonderna skulle kunna fungera. Om företagets VD skulle ta ut exempelvis en fallskärm på 6 miljoner så skulle facket ha en kapitalersättning motsvarande 3 miljoner till sina fonder för löntagarna. Det är inte omöjligt att detta dels skulle få till effekt att bonusutbetalningar i högre grad undveks, samt att de i de fall de trots allt utbetalades också kom löntagarna till del. Detta skulle kunna ge en positiv effekt inte minst för konsumtionen. En person med 6 privata miljoner spenderar sannolikt både mindre och endast med egenintresse framför ögonen än många som solidariskt delar på 3 miljoner. En modifiering av löntagarfondmodellen skulle innebära en utökning och en spridning av ägarinnehavet. Fondomfördelningen skulle inte bara gälla för de 45 procent av befolkningen som får lön för arbete utan även omfatta de 55 procent av vilka många får sin inkomst genom exempelvis arbetslöshetsersättning, sjukersättning, pension och förtidspension. Det är viktigt att förtydliga att situationen är ganska komplex för vissa av de 55 procenten, till exempel får barn och unga sin försörjning både genom sina föräldrar och genom till exempel studiebidrag. En skattesänkning till en arbetande förälder äts då upp av en motsvarande sänkning av studiebidrag eller barnbidrag när skatteunderlaget minskar. Fackföreningsrörelsen skulle kanske ta till sig den nygamla idén om löntagarfonder och se dess utvecklingspotential. Den skulle kunna utgöra en väg in i en tryggare framtid.

Patrik Wikström

 

< Föregående		Nästa >