Krönika från Maspalomas 3

sep272012

Skrivet av Christer B Johansson

Krönikor

Christer B JohanssonLyssnar mycket på Olle Adolphson dessa dagar. Charlotta delar min förtjusning. Tänker på ett par i Jönköping när jag hör Sängen. Återkommer till det. Nu i stället till den stora frågan om Bandyportföljen.

Den är ingen ”klintbergare” utan har förekommit och kanske förekommer än i sinnevärlden. Den har dock blivit mycket större i myten än i verkligheten. Varje sann bandyälskare vet, att spelet är så snabbt att minsta bortfall av koncentration gör spelet nästan obegripligt. Jag, alkoholisten, försökte dricka EN gång på en bandymatch. Det var när Björn Fixarn skulle stila och tagit med sin en hela Glenfiddish till Vinterstadion. Jag lät mig bjudas på två ganska stora skvättar i plastmugg och upptäckte att jag förlorade spelet, så det upprepades aldrig. Däremot hände det ofta att vi gick på krogen efteråt, jag och farsan, eller jag och kompisarna, eller både-och.

En av fyra män hade kanske något drickbart med sig, oftast varm starkvinsglögg skulle jag gissa. Vi andra nöjde oss med ett glas varm, troligen tämligen alkoholfri, glögg och en kokt korv med bröd i halvlek.

Nu till viktigare saker. Charlotta berättar om det stora flyktingproblemet på Gran Canaria. Problem som man aldrig talar om, sällan ens på lokal TV och radio. Jag har inte sett några afrikaner här uppe på höjderna ovanför Maspalomas, men Charlotta försäkrar att det finns massor i Las Palmas och på stränderna där uppe i norr. Stackars människor som fastnat här i ett slags limbo. ”Halvön”, som man kallar det egentliga Spanien här, är lika hermetiskt tillslutet för svarta flyktingar som resten av EU, och flyktingsmugglare tjänar grova pengar på att försätta redan utfattiga människor i slaveri. Detta är det nya Europa, som också Sverige är en del av. Och alla utom de få gröna och röda i EU-parlamentet tycker att så ska vara. Och svenska och spanska folken säkert också. Ytterligare ett tecken på att hela vår kontinent håller på att fascistiseras. Och den monopolistiska pressen eldar på – om det lönar sig. Bara enskilda människor och ganska marginella organisationer tar ansvar och gör det de kan. Precis som på 1930-talet, som vårt 10-tal liknar bra mycket mer än, låt säga, 60- och 70-tal.

Handel viktigare än vandel. Affärsintressena styr. Därför blundar vi för Kinas nya imperialism i Afrika och Frankrikes och Englands gamla. Billiga kläder framställda i Pakistan. Vad skiter vi väl i att 300 människor brinner inne på sin arbetsplats = bostad för att arbetsgivaren/slavägaren har spärrat fönster och dörrar? Fynda på HM!

Jag har arbetat som beroendeterapeut i mer än tjugo år. Jobbet har förändrats väldigt mycket från 1989, när vi kunde ingjuta mod och hopp i våra patienter för att vi visste att de var välkomna ut i samhället så snart de blivit nyktra och drogfria. Det fanns jobb, möjligheter till utbildning och till och med bostad. På 00-talet fanns inget av allt detta. Att en gång varit beroendesjuk stigmatiserar för resten av livet. De ”tillfälligt misslyckade” har blivit de Evigt Oönskade och fungerar enbart som spottkoppar för De Präktiga i den medelklass som alla vill tillhöra. Var det någon som påstod att Europa INTE fascistiseras? Jag kommer att skriva mer om mina erfarenheter som terapeut (vilket väldigt lite handlar om alk o knark) i andra sammanhang men avslutar för nu med en liten dikt:

ÖSK har tammetusankorsitaket vunnit en fotbollsmatch igen Radiotelegrafisten som jag bodde granne med i slumkåken i Jönköping 1979 lanserade uttrycket mananagubbe och menade då inte bara spanjorer utan slöfockar i största allmänhet. Han hade en underbar fru. Hon var inte skön som en huldra eller rak som ett träd, men hon förde sig som en gudinna och var notoriskt otrogen när gnisten var till sjöss. Hon fastnade dock aldrig som Olles smedhustru i någon säng.

Fast hon provade åtskilliga. Jag drömde om henne en natt. Hon sög mitt uppsvullna och’ halvmeterlånga organ när hennes man kom på oss. Han skrattade gott och föreslog en trekant, vilket jag tacksamt tackade ja till. Hon hann inte bli tillfrågad. Innan jag vaknade med kraftig erektion. Säkert våra lokala mananagubbars fel. De moderna jobbar inte som sjömän utan som telefon- och Internetförsäljare, skoladministratörer, poliser eller tullare. Och de nonchalerar den som inte kan tillräckligt bra spanska. Annars gillar jag Canarierna.

Christer B Johansson