Bergmans video och annat abrakadabra

sep282012

Skrivet av Vladimir Oravsky

Krönikor

OscarJag ringdes upp av en kompis som uppmanade mig att sätta på tv:en i anledning av att min kollega Lasse Trier skulle uppträda i något som heter Bergmans video.

Jag fick veta att programmet går ut på antagandet att Bergman var ytterst noga med urvalet av de videor som påträffades i hans videotek efter hans död, att han så att säga hyste en djup relation till dem, att han fann släktskap mellan dem och sin egna komplicerade själ och skapargärning. Det är anledningen till att människor som på något vis har med dessa videor att göra utfrågas i detta program i jakt på någon, till dags dato fördold släktskap, mellan dem och den astrale Bergman.

I blindo sträckte jag ut min hand och tog fram en dvd från min dvdtek. Bara på skoj. Jag ville testa mina associationsbanor. Vart kommer de att ledas, av den på måfå valda filmen? Jag hoppades på att det inte skulle bli Citizen Kane eller 81⁄2 som skulle väljas, eftersom dessa filmer har förmågan att utlösa en längre kedjereaktion än min vardag har råd med. Jag hade tur. Det blev Black Swan och trots att den inte är min utan min yngsta dotters, och trots att jag fortfarande inte har sett den, redogör jag för de tankar som framkallades av den.

Regissören Darren Aronofskys och manusförfattarnas Mark Heyman, Andres Heinz och John J. McLaughlins balett-film Black Swan från 2010, blev nominerad till följande fem Oscars: Best Achievement in Cinematography, Best Achievement in Directing; Best Achievement in Film Editing, Best Motion Picture of the Year och Best Performance by an Actress in a Leading Role. Natalie Portman som blev nominerad till en Oscar redan år 2004 för rollen som Alice i Closer, tog hem den åtråvärda statyetten.

Black Swans balettkostymer var designade av Kate and Laura Mulleavy, mera kända under varumärket Rodarte, och dessa fick stort medialt intresse inte minst i Elle och Vogue som utsåg Black Swan till årets modehändelse.

Året 1977 var en annan balettfilm årets stora evenemang, nominerad till inte mindre än 11 Oscars: Best Director, Best Film Editing, Best Picture, Best Sound, Best Writing, Screenplay Written Directly for the Screen, Best Actor in a Supporting Role, Best Actress in a Leading Role, Best Actress in a Leading Role, Best Actress in a Supporting Role, Best Art Direction-Set Decoration, Best Cinematography. Yes, det rör sig om Arthur Laurents (manus) och Herbert Ross (regi) amerikanska film The Turning Point, Vändpunkten på svenska.

Symbiosen mellan balett och film har dock visat sin styrka flera decennier tidigare: 1948-års film The Red Shoes (De röda skorna) av regissörerna Michael Powell och Emeric Pressburger efter en av Hans Christian Andersens berömda sagor nominerades till fem tunga Oscars och belönades med två. Även Norman McLarens animerade kortfilm utan ord från 1968, Pas de deux, blev Oscarsnominerad.

Enligt den världsberömde kalenderbitaren Leslie Halliwell, död 1989, rymmer sedan den tvåfaldigt Oscarsnominerade filmen The Goldwyn Follies årgång 1938, varje filmisk musikal med självaktning en balettsekvens.

Stumfilmstiden är för evigt förknippad med balettens språk och det är ingen tillfällighet att stumfilmseras kanske största manliga stjärna, Rodolfo Alfonso Raffaello Piero Filiberto Guglielmi di Valentina d'Antoguolla, det vill säga Rudolf Valentino, år 1977 återupplivades i Ken Russells film Valentino av ingen mindre än en annan Rudolf, den odödlige Nurejev, död i januari 1993.

Filmhistorikern och balettlibrettisten Béla Balázs skriver i sin berömda och mycket läsvärda arbete Der sichtbare Mensch oder die Kultur des Films från 1924, om stumfilmen som gesternas språk, vilket gör människan åter synlig. ”Mänskligheten håller redan på att lära sig åtbördens, rörelsens och ansiktsuttryckets färgrika språk. Detta är inte ett språk bestående av tecken som surrogat för ord, såsom den dövstummes teckenspråk - nej, det är den visuella kommunikationen utan mellanled, för själar klädda i kött. Människan har åter igen blivit synlig.”

Den synliga människan blev liksom musikern universell - lätt tillgänglig: Vem har någonsin inte förstått den ordlöst talande Charlie Chaplin, Buster Keaton eller varför inte den av teknisk utveckling skrämde Monsieur Hulot av och med Jacques Tati?

”Filmkonstruktivisterna” som Stanley Kubrick och George Lucas fascinerades av teknikens framsteg och bjöd världen på rymdbaletter med flygande föremål i 2001: A space Odyssey (År 2001 - Ett rymdäventyr) (1968), respektive Star Wars-serien (Stjärnornas krig ).

Jag minns plötslig även Jacques-Yves Cousteaus dokumentära undervattenlivs baletter, Le monde du silence (Den tysta världen, 1956) och Le monde sans soleil (En värld utan sol, 1964), i denna snabbtecknade minneskrönika om balett på film.

Jie Fu och Wenzhan Pans film Hong se niang zi jun (Röda kvinnokompaniet) har jag sett år 1971 och jag tänker på den till dags dato. Jag tror att den påverkade mången teaterregissör världen runt. Bruce Beresfords film om den kinesiske balettdansören Cunxin Li, Mao´s last dancer från 2009 med Chi Cao i huvudrollen tillhör mina stora upplevelser på bio under de senaste tre åren.

Är en berättare inte ute efter att beskriva någon känd dansares allmängiltiga öde - som exempelvis den ovannämnda filmen Mao´s last dancer eller Karel Reisz i Isadora (1969) (baserad på My life av Duncan själv och Isadora Duncan: An Intimate Portrait av Sewell Stokes) – så används ofta balett i spelfilmer för balettmiljöns och balettyrkets symboliska, metaforiska och konnotativa möjligheter eller för balettscenens potential till meta- respektive kommenterande berättelse. Hit hör exempelvis Ben Hechts The Specter of the Rose (Sista dansen,1946), Mervyn Le Roys Waterloo Bridge (Dimmornas Bro, 1940), La mort du cygne även känd under titeln Ballerina (1937) och filmad på nytt under titeln The Unfinished Dance (Ballerina, 1947), Ingmar Bergmans Sommarlek (1950), The Music Lovers (1970), Ken Russells personliga tolkning av Tjajkovskijs problem på det privata och konstnärliga planet, Bergmaninspirerad Summer Wishes, Winter Dreams (Önskningar och drömmar 1973) av Gilbert Cates, den samhällskritiska Z av Costa-Gavras och den redan nämnda Arthur Laurents och Herbert Ross The Turning Point (Vändpunkten), som har följande handling. Två balettdansande kvinnor utvecklas längs två olika karriärvägar. Emmas evolutionsprocess sker på balettscenen, Deedee väljer i stället man och barn. Emilia, som Deedees dotter heter, fullbordar sin mors önskan om en lyckad balettkarriär och tar samtidigt död på Emmas föreställning om balettstjärnors odödlighet.

The Turning Point är en film om människors längtan och uppgivenhet, och åskådaren får bekanta sig även med glimtar av dansaryrkets vardag, så som kroppförslitningar, konkurrens, homosexualitet, hårt, kompromisslöst repetitionsarbete et cetera. John Lanchbery står för musikarrangemanget och han valde verk av bl. a. Tjajkovskij, så klart, Prokofiev, så klart, Chopin, Adolphe Adam, Duke Ellington, Carl Czerny och Henryk Wieniawski och vi får se delar av La Bayadère, Giselle, Svansjön, Prokofievs Romeo och Julia, Chopins Études och dansnumret Anna Karenina framfört av Scott Douglas och Anne Bancroft. Anne Bancroft drömde själv om att bli balettdansös och alla som såg hennes man, Mel Brooks film The Silent Movie (Det våras för stumfilmen, 1976), måste minnas den sanslöst roliga tangon, framförd på Rio Bomba Klubben. (För en analys av denna dansscen rekommenderas läsning av I skuggornas hetta : tvärkulturella filmanalyser. Studentlitteratur 1983, 1984, 1992.)

Jag såg inte Lasse T på Bergmans video men jag antar att han hedrade den store så som den oskrivna etiken - om de döda bara gott - kräver. För mig har han dock berättat både en och två gånger att han skrev till Bergman, men aldrig fått något svar. Det var under tiden när Bergman fortfarande var vid liv. Det är möjligt att Lasse får bättre tur nu. Att Bergman är oberäknelig och gärna stiger ned bland oss levande, kan du läsa i Bergman och Jane, ISBN 978-91-85807-29-1.

Vladimir Oravsky