Elvis dog den 16 augusti 1977 bara 42 år ung

aug132012

Skrivet av Vladimir Oravsky

Krönikor

Vladimir OravskyOm tre dagar är det är det dags att minnas 35-årsdag av kungens frånfälle

I går den 12 augusti 2012 avslutades i London dem 30:e Olympiska sommarspelen. Under avslutningsceremonin hyllades bland annat John Lennon och Freddie Mercury. Den Olympiska arenan var så pass stor att den som inte är bekant med Mercurys öde skulle kunna få intryck att han personligen var närvarande, inte minst när han intervenerade med jublande publik i en allsång. Det var häftigt, nära på oförglömligt. Iden är möjligen lånad från en hyllning till en annan entertainerkung, Elvis Presley.

Elvis. The Concert 2000 World Tour  RCA 74321 64429 2

En konsert är en konsert är en konsert, skulle man kunna tro. Men en konsert kan vara en mix av film och konsert, på liknande vis som det var under filmens barndom, det vill säga under filmkonstens första trettio åren.

Då var det alltid en blandning av film och konsert. Då visades det på den vita duken en filmatiserad handling som musikaliskt beledsagades av en skivspelare, en eller två piano eller klaver, eller en wurlitzer biograforgel, eller en kammarorkester eller faktiskt, en fullskalig orkester. (Och Jean Cocteus filmklassiker från 1945 La Belle et la Bête omvandlades år 1994 till en filmopera av Phillip Glass när han lät den spelas med engelska undertexter fast utan det ursprungliga ljudet. Det ersatte han med sin egen komposition framförd av sju musiker och tre sångare.) 

”Elvis. The Concert” är ett till sin art ett besläktat arrangemang. Man har tagit de bästa filmade eller videofilmade framträdandena med Elvis, klippt ihop dem till en konserthelhet, separerat hans röst, blåst upp honom till övermänskliga dimensioner på en stor filmduk och voilà; The King is alive! Levande bilder, som man säger. Och så kompas han av ”the real thing”, dvs. levande musiker (och inte Coca Cola, något som under London OS skulle vara fullt möjligt). 

Om du någon gång varit på en pop- eller rockkonsert på ett stort idrottsstadion och trängts med några tiotusen likasinnade, cirka en halv mil från scenen där din/dina musikaliska idol/idoler uppträdde, så vet du att du inte bara fann det omöjligt att se eller ens höra henne, honom eller de, utan du hade dessutom anledning att vara tacksam om du inte kvävdes till döds. Ur den synpunkten är den världsomfattande turen med Elvis, återuppstånden från skuggornas värld, en riktigt bra, och nära på trovärdig live-upplevelse. Om du inte visste att han dog den 16 augusti 1977 i Memphis, Tennessee – jag minns mycket väl att min hustru Kerstin och jag befann oss på ett båtsoldäck när nyheten nådde oss – så skulle du kanske aldrig märkt att han inte finns med live. Du skulle inte få ut mer av honom även om han livs levande sprang där långt borta på scenen, inte större än en i vitt glitterklädd myra.             

Hela ”Elvis. The Concert” finns på CD: Den musikaliska introduktionen till konserten är den samma som i Kubriks kanske mest kända film 2001: A Space Odyssey, dvs. ”Soluppgång”, det första avsnittet i Richard Strauss´ femte tondikt ”Also sprach Zarathustra”. Sedan brakar det loss: 33 sånger framförda av the King himself. “See, See Rider”, “Burning Love”, “Steamroller Blues”, “I Can’t Stop Loving You”, “Johnny B. Goode”, “You Gave Me A Mountain”, “Polk Salad Annie”, “You’ve Lost That Loving Feeling”, “Proud Mary”, “Never Been To Spain”, “Just Pretend”, “Make The World Go Away”, “In The Ghetto”, “How Great Thou Art”, “Bridge Over Troubled Water”, “Trouble”, “Guitar Man”, “Hound Dog”, (“Let Me Be Your) Teddy Bear”, “Don’t Be Cruel”, “All Shook Up”, “Heartbreak Hotel”, “One Night”, “Love Me Tender”, “The Wonder Of You”, “Lawdy Miss Clawdy”, “Funny How Time Slips Away”, “Suspicious Minds”, “I´ll Remember You”, “A Big Hunk O’Love”, “My Way”, “An American Trilogy” och “Can’t Help Falling In Love”. Vilken kväll, (Such A Night), vilket soundtrack!  

Vladimir Oravsky