Erotisk krönika VII – Ensamhetens lust

aug092012

Skrivet av Karin G. Eng

Krönikor

Karin C EngNätterna är ljusa, lämnar inget i skugga. De ord som nyss lämnat deras läppar hänger kvar i rummet. Ingen av dem ville höra, än mindre se. I en hårslinga fastnat, i hans knä. De ligger på bordet, mellan blommorna i fönstret. De står ristade i huden. Ändå vill de inte låtsas om dem. Om några veckor är allt över. Han är hos en annan.

Hon sa inte att hon skulle hindra honom, att hon ville äga honom. Hon sa aldrig det.

”Men dina kyssar kväver mig”, sa han, ”din blick tynger mig med skuld”.

Hur det kunde vara möjligt förstod hon inte. Hon förstod inte. Men det var inte bara det. Det fanns något mer och det visste inte han. Hon ville också gå. Han visste det inte men det var så. Det fanns någon som väntade på henne. En annan.

En hårslinga ringlar sig, lockar. Som spunnen koppar glöder en ring, omlott men öppen. Så blicken. Hon känner den bränna. Lutar sig en aning fram, sträcker på halsen. Låtsas söka efter något. Hon tänker att han kommer att se den andra istället. Den andra. Det är hon som nu ska sträcka på nacken och det är hennes värme som ska ge honom rysningar av lust. Att stå ut med detta känns omöjligt. Men det finns bara det. Allt annat är lögn.

Den korta sommarnatten har gått över i morgon. Fåglarna sjunger att världen är god eller galen. En daggvåt grönska ler mot henne. Skammen har henne i ett strupgrepp. Det som kväver henne är hans lust till en annan. Det spelar ingen roll att hon själv känner samma. Hennes sköte sjunger om en annan, om ett kön hon drömmer om. Men han ska inte vara så, han ska vara tråkig, oförmögen till kärlek, bara trygg och tråkig. Så var det. Där, i det grå, föddes hennes drömmar.

Hon började se sig själv. Beskåda i spegeln. Sträcka på sig. Hon lät sina händer smeka bröstens rundning och tänkte på hur länge sedan någon gjort det. Hennes former var inte en ung kvinnas, men de hade fortfarande en mjuk sensualism. Hon hade glömt den. Gömt den. En törnrosasömn vaggad av hans trötta ointresse. Det hade smugit sig på dem. Oförmågan. Och så hans absoluta vägran att söka hjälp. All skuld lade hon på sig. Hennes ålder, de extra kilona. Naturligtvis kunde han inte känna begär till henne längre. Han var inte att klandra för detta. Det räckte ju att se på henne. Oattraktiv. De hade kunnat haft det så. I alla sina dagar.

I det samma som han slocknade började hon glöda. Det var en ohjälplig hetta som steg. Hon gjorde allt för att hejda den, skoja bort den. Men skötet brann och hon ville. Hon ville.

Hon såg konstutställningar. Drack kaffe med väninnor. Skötte sig. Bäddade rent i sängen och småpratade. När de var ensamma med varandra blev det tystare och tystare. När hon började tycka att han var motbjudande tänkte hon att det väl var samma sak för honom. Hans avsmak måste vara värre och dessutom befogad. Men att det skulle vara så smärtsamt hade hon aldrig anat. Och om det var så svårt för henne, hur svårt skulle det inte vara för honom? Hon kontrollerade sig, försökte vara följsam. Inte tända honom och inte avvisa. Det var ett balansstycke värt namnet. Sms skickades: ”jag håller av dig”, ”jag tänker på dig”. Hon slutade säga att hon älskade honom. Han slutade också. Till sist var det bara tystnad kvar. Då kom han. Den andre.

Hon låg tyst i sängen. Lyssnade till snarkningarna. Sökte med handen efter sin lust. För första gången någonsin väckte hon den långsamt. Letade sig fram, så ljudlöst som möjligt, försökte samtidigt att andas som en sovande. Hon återupptäckte sina vrår och det varma. Utforskade noga och kände inte igen sig. Men sakta steg lusten och hon var försiktig. Båda händerna. Hon kände saliven flöda till samtidigt som skötet pulserade i en överraskande njutning. Hon blev yr av att inte andas så häftigt som hon skulle behövt. Hon somnade med ena handen på sitt högra bröst.

Han var ingen skönhet och han var för gammal. Men det var hon också, dessutom kände hon sig plötsligt ung. Sträckte på sig. Hans ord var flirtiga och hon kvillrade som en vårfågel. Men lusten, hon kunde inte dölja den. Den vällde fram, sprängde fram som vilda hästar. Han liknade henne vid ett otämjt sto. Hon njöt av det. I det tystna vid middagsbordet satt hon med blicken i fjärran. Försökte dölja rodnaden på halsen när hon i minnet upprepade hans ord. Det passar sig inte. Det passar sig inte alls. Så våt att hon nästan måste orma sig upp ur tv-soffan efter kvällens deckare. Varje berättelse blev laddad. Hon var rädd att tala i sömnen. Smekte sig oftare, oftare, mer oförsiktigt. Det var eggande att skriva till honom när de andra satt i närheten. Hon låtsades att det var en gammal vän hon chattade med, att de skrattade och skojade. I själva verket var hon mitt inne i en het konversation med en främmande man. Hans hand i henne. Hans kuk. Herregud.

Men fast han inte fanns i verkligheten var han så närvarande. Han viskade upphetsande ord till henne när hon stod i köket och diskade. Han tog henne hårt i tvättstugan. Hennes fantasi var en bubblande het källa, det pyste och ångade lust. Till slut frågade hon.

Det blev inget möte. Hon blev konfronterad istället. ”Vem fan är det du skriver med? Vad skriver ni om?” Hon började gråta och han blev vit och is. ”Har du sugit hans kuk? Jag måste veta.” Rösten kände hon inte igen. Han använde heller aldrig de orden. Han var kränkt. Hade anat, förstått. Hon var en idiot. Men det fanns ingen återvändo. Bara lögnen. Han låtsades inte bry sig. Munnen som ett streck. Tystnaden varade i över tio dagar.

All lust borde ha försvunnit men den blev än mer tvingande. Hon var konstant kåt. Bara tänkte på honom, den andre. Alla vakna timmar och i drömmen. Under tiden var allt limbo. I det isande glödde hon ännu mer. Hon lät sig plötsligt och utan vidare eftertanke uppvaktas av en tredje. En okänd man som hyllade hennes ögon, hennes panna, de vackra armarna... I det vakuum som kvävde henne blev denne okände en ventil. Hon kunde andas genom hans upphetsning. Den okände blev förälskad i henne. Hon lät det vara. Nästan uppmuntrade det. Medan hennes svaghet, skammen i avslöjandet höll henne i isen, glödde hon. Väntade.

När tystnaden och isen slutligen bröts kom hans besked. Fullständigt överraskande och brutalt. Han hade en annan. Hade haft det i över ett år. Denna, en annan kvinna, älskade honom och han henne. Allt svartnade. Hon föll ihop. Hon hade trott att det var hon som ville lämna. Allt hon byggt upp, all lust. Vart skulle hon rikta den nu? Den andre. Hon formligen kastade sig över honom. Slickade honom, ville sluka honom, omsluta och omslutas. Skötet dunkade. Trösterikt. Men hon föll. Isen famnade henne igen. Han svarade samma. Att hon kvävde honom med sin kärlek. Och dubbelt ensam och med skammens rodnad stod hon nu där. Sträckte på halsen. Svankade lite, lät stjärten puta, för att locka en sista gång? Han såg henne inte, hade redan gått. Den glödande kopparslingan brände sig in i huden, ströp henne i kärlek. Händerna darrade. I pulsens dånande den okände och hans ”Kom...”

Karin G. Eng