Helt vanliga ovanliga människor

jun282012

Skrivet av Björn Augustson

Krönikor

Björn AugustsonHan dansade till Håkan Hellströms Brännö serenad och sa att han skulle lämna skiten bakom sig, att livet fan skulle lyfta och att han aldrig någonsin mer skulle vända den andra kinden till, igen, igen, igen och igen. Han sa att han ta mig fan älskade att leva innan han snubblade till, mitt i ett steg, i en liten grop och föll omkull, slog huvudet i en kantig sten och dog.

Hans bror spelade saxofon på gatorna i Krakow. Han nåddes av dödsbudet mitt i ett solo. Ett av hans bättre, rent och orent i en svulstig, sexig, svettig orgie. De hade inte setts på femton år, därför grät han, också. Lillebror, bli aldrig som jag när du blir stor. Samvetskvalen lade sig som en blöt filt över hans brunbrända uteliggarkropp, när han hastigt packade ner saxofonen i sitt fodral och började gå mot ambassaden.

Hemma bra men borta bäst, bonaden uppmanade henne varje dag att lämna lägenheten där hon satt och virkade bort sitt liv. Italien var bara en dröm, en minnenas kakofoni, en hägring i den öken där hon satt ensam med sitt gröna garn. Antonio, med röda rosor och viskande italienska ord i hennes unga öron hade han fått ta för sig av allt hon hade, hon hade varit hans, helt och hållet. Sedan två söner, tvillingar som han hade vägrat att träffa.

Ciao bella! Han var sig lik, där han satt utanför sin restaurang i Livorno. Han skrattade fortfarande åt de falska Modigliani som en gång kastats i floden, eller snarare åt experterna som hade trott att de var äkta. Själv hade han sällan eller aldrig fel. Möjligen med undantag av de där barnen han tydligen hade i Sverige. De var ett misstag.

Polaren Pär. Det var allt han var. Polaren Pär. Pär efter sin farfar, Polaren Pär efter Cornelis. Han befann sig i samma skit som sin nu döde vän. Skit som kvicksand, knappt ens näsan ovanför ytan. Men på begravningen skulle han gå. Det lovade han sig själv. Polaren Pär svek inte när Pärleporten skulle öppnas av hans namne för hans trogne vän. Nej, för fan, sa han och tog en klunk Explorer.

Hundra spänn! Hundra spänn var han skyldig, skulle vara schyrre om du kunde pröjsa i hans ställe, nu när han är död och allt. Fan vad lika ni är förresten, fortfarande, så jävla lika.

Kyrkan var i det närmaste tom, sånär som på kistan, brorsan, morsan och prästen som inte hade någon som helst koll på vem som hade dött. Vem var han? Ett beklagligt slut på ett i stora delar sorgligt liv tills saxofonen bröt tystnaden med Brännö serenad och de plötsligt kunde se honom dansa vidare, ut ur kistan, ut ur kyrkan, bort från betongen och ut över ängarna. Han lyfte ta mig fan och han skulle aldrig någonsin mer vända andra kinden till.

Björn Augustson