Om banbrytaren James Frey

apr172012
Skrivet av Julie Blomberg Gudmundsson
PDFSkriv ut

Julie Blomberg GudmundssonJulie Blomberg GudmundssonNär James Frey gästade säsongsavslutningen av Skavlan var jag i extas. Sedan flera år tillbaka är Frey en av de författarna jag fascineras mest av. År 2005 uppmärksammades Freys debutbok ”Tusen små bitar” i Oprahs bokklubb.

Det var så jag kom i kontakt med den. Oprah älskade den, tittarna älskade den och jag älskade den något otroligt. Året efter kom bomben: all fakta stämde inte. Frey hade hittat på och ändrat i historien för att skapa mer effekt.

Oprah bjöd tillbaka Frey och skällde ut honom – hur kunde han ljuga för Oprah? Ja, efter denna media-hysteri var jag än mer förälskad i Frey. Det skulle komma att bli en djupare förälskelse när Oprah senare bjöd tillbaka Frey, ännu en gång, och gråtandes bad om ursäkt. Fantastiskt. Helt fantastiskt! Tänk att uppröra så många människor och, inte minst, Oprah. Frey är helt enkelt, i min mening, den författare som idag är mest kontroversiell.

När jag säger kontroversiell menar jag inte bara litterärt. Ingen ifrågasätter att Frey är banbrytande, och vill vara det, inom litteraturen. Han har ju just gett ut ”Sista testament”, den påstått avslutande delen av Bibeln. Men Frey är också en fascinerande människa, en som bryter sociala normer. Han rekryterar studenter att skriva böcker, som de sedan inte nödvändigtvis får erkännande för, till sitt förlag Full Fathom Five. Han anser att alla biografier innehåller lögner. Dessutom är han en före detta missbrukare, en ”bad guy”, som lyckats men som fortfarande är cool och utmanande. Hans framtoning, sätt att vara, viljan att provocera, det är det som gör honom så bra.

Den här typen av författare har alltid fascinerat mig. De som är kontroversiella, banbrytande och utmanande i sina texter men framförallt som personer. Kanske älskar man egentligen dessa personer mer för deras person än för deras skrivande. Exempelvis är min kärlek till John Wilmot, andre earl av Rochester, en sådan. Wilmot var banbrytande, vågad och kontroversiell. Visst har han skapat en del dikter som passade in i den beskrivningen, men främst var det hans person som skapade den bilden. En alkoholiserad kvinnokarl som, trots sin nära bekantskap med kungen, betedde sig precis som han ville. Sa vad han ville. Gjorde vad han ville. Samma fascination har jag för Oscar Wilde. Och många fler män av samma kaliber.

Min väninna och jag har spenderat otaliga timmar åt att diskutera dessa män. De kontroversiella, de som gjorde precis vad de ville. Och vi har frågat oss varför dem fascinerar oss så mycket. Troligen är det deras frihet, deras sätt att göra/säga/skriva vad de ville/vill. Också det faktum att de har skapat något av betydelse, vågat ifrågasätta normer, vågat sticka ut. Både i litteraturen och samhället. Fast vi har också ifrågasatt varför vi fokuserar så på män. Varför poppar inte kvinnorna upp i våra huvuden?

Kanske är det för att kvinnor historiskt sätt inte kunnat leva ut på samma sätt som män. Kanske för att kvinnor länge fick gömma sin framgång bakom pseudonym. Eller kanske för att många kvinnliga, stora författare fått rollen som ”den svaga”, ”den psykiskt instabila”. Nu talar jag såklart inte om alla kvinnliga författare, utan de som står på min lista som betydelsefulla, banbrytande kvinnor, även utanför litteraturen. Virginia Woolf och Sylvia Plath exempelvis. I Sverige har vi Berny Pålsson och Ann Heberlein, som vågade skriva om sina psykiska sjukdomar och skapade debatt. Dessa kvinnor, till skillnad från männen ovan, skapade en annan typ av provokativ debatt, både den om feminism, men framförallt den om psykisk sjukdom. Men det måste ju finnas kvinnor som uppmärksammat annat?

Linda Skugge är en sådan kvinna för mig. När jag var en feministisk tonåring med många åsikter var hon husgud. (Jag är förövrigt fortfarande feminist). Hon skapade rabalder, hon sa vad hon tyckte, hon var svincool. Inte bara som feminist och skribent, men som stark kvinna. Inom den kanske inte så ”fina” litteraturen finns Brooke Magnanti som skrev böckerna Belle de Jour, om sin tid som callgirl. Det mest fascinerande är att Magnanti jobbade som callgirl för att betala sina doktorsstudier. Hon var inget offer utan en väldigt intelligent, stark kvinna som valde yrket själv. Och gillade det.

Samma sak gäller Brook Busey-Hunt, eller Diablo Cody som hon är mer känd som. Hon slog igenom med en bok om sin tid som strippa, för att senare gå vidare och vinna en Academy Award för bästa manus för filmen Juno. Detta är starka kvinnor som inte bara skriver fantastiskt, men som också vågar utmana normer, vara banbrytande och skapa debatt. Männen kanske hade förtur, men kvinnorna är på stark uppgång att våga vara sexuellt, socialt och litterärt utsvävande.

Julie Blomberg Gudmundsson
Inline article positioning by Inline Module.