Om att cykla tycker jag så fan heller!

mar302012
Skrivet av Björn Augustson
PDFSkriv ut

Björn AugustsonBjörn AugustsonOm att cykla tycker jag så fan heller, skrek Andy nerifrån diket. Det är ta mig fan det dummaste man kan göra.

Sommaren var som grönast, som vackrast, som en jordgubbe som fått mogna över tid, alldeles perfekt. Den smakade kvinna, den doftade seger, den skapade drömmar. Det var hormoner och rus och en värld som öppnades bara för oss. Det var vi och evigheten.

Kom igen nu, fan, det är inte långt kvar. Där borta, vid kröken, nerförsbacke och sedan är vi framme.

Varma medvindar och svävande studentmössor, en känsla av fulländning, av oövervinnerlighet, av att ha kommit i mål, för första gången i livet. En känsla av att sommaren skulle vara för alltid, att vuxenvärlden inte rådde på oss, inte nådde oss, där vi var. Det var vi i festen och livet.

Nej, det här håller inte. Vi får ta en rökpaus.

Alkoholens berusning men också känslans, tankarnas enkelhet, viktlöshet. Det var nästan så att vi började dansa. Förmiddag, eftermiddag, kväll, natt, förmidag, eftermiddag, kväll, natt. Det var så det var, livet, just då, just där.

Ja, vad fan, vi tar en rökpaus.

Vi hade tid, tiden med oss, tiden framför oss. Hösten fanns inte. Det fanns inga slut, allt handlade om att vara, vara i känslan. Och solen fanns där som en självklarhet, den lyste starkt på oss, på oss som ägde världen.

Livet blir aldrig mer sig likt.

Hösten kom, känslan övergick i en annan, det kom grå dagar på grå arbetsförmedlingar, i väntan på ett ALU-jobb, i väntan på en grå militärtjänst. Festen varade inte över tid, inte den festen. Men livet fortsatte och vilset gick vi på olika håll, på olika sätt, in i den vuxenvärld som vi den sommaren hade gjort allt för att slippa bli en del av. Och livet blev fantastiskt men aldrig mer sig likt.

Fan, det börjar regna. Kolla regnbågen, så jävla vacker!


Björn Augustson


Inline article positioning by Inline Module.