Allt är trafikens fel

mar272012
Skrivet av Isabella Clevenhag Sörängen
PDFSkriv ut

Isabella Clevenhag SörängenIsabella Clevenhag SörängenTrafiken påverkar mig. Sedan tre år tillbaka har jag som Eksjöbo lärt mig att köra fortare men jag har blivit ögontjänare på kuppen. Min hastighet växlar numera beroende på antalet fartkameror mellan Eksjö och Nässjö, som jag är mycket noga med att glida förbi i laglig hastighet. För att däremellan öka, till en ansenlig kilometerhastighet över det tillåtna.

Inte bara jag har bråttom, utan också det antal monster som kör småvägar istället för motorväg. Jag syftar naturligtvis på lastbilarna. De får ju normalt inte köra mer än 80 kilometer i timmen. Men det var längesedan jag såg någon hålla den farten. Ja, tid är pengar säger åkerierna, men vad säger vi andra? Vi som drabbas av vidundren. Jag med min tunna Nissan Micra-bil eller ryggsäck, som min sambo föredrar att kalla den. Hur går det för oss?

Istället för transport av virke, bilar, kärror och containrar per järnväg eller till sjöss, transporterar vi nu godset per lastbil. Detta trots att Sverige består av 2000 kilometer kust från Strömstad till Haparanda. Ett containerfartyg motsvarar 1500 långtradare.

Bakom varje lastbil ringlar en kö. Är man för långt ifrån hinner man inte köra om. Kommer man för nära inpå, ser de en inte alls i backspegeln. Ja, ni hör ju själva hur kategorisk jag har blivit!

Det fanns en tid då man gärna höll sig i närheten av yrkesförarna. De hade rykte om sig att köra bra, i jämförelse med alla andra drumlar på vägarna. Numera skyr man dem som pesten. Håller krampaktigt i ratten när man får möte eller råkar hamna bakom en av dem.

För att få ner bränsleförbrukningen ligger de gärna tätt efter varandra i den framförvarandes vinddrag. Nåde den som försöker göra en omkörning då. Man hamnar inte så gärna emellan med sin ryggsäck. Tyvärr ska det väl sägas att det allt som oftast är lastbilar med utländska registreringsskyltar. Jag har alltså blivit rasist också!

Det var jag inte i min ungdom, när jag liftade mellan Paris och Köpenhamn för att spara pengar. Man sökte upp metrostationen ”Eglise de Pantit” där långtradarchaffisarna hade sitt kontor och frågade beskedligt om det var någon som hade körning till Köpenhamn.

Nåväl, en av förarna gick på rutin och kunde sträckan utantill. Ibland skulle det dock lastas av under väg, någonstans i Europa. Döm om min förvåning när jag blev ombedd att dirigera backningen och läsa kartan. Det visade sig att karln var halvblind. Då var vi nästan framme vid min destination.

Idag ligger man bakom med sin egen bil och trycker, tills det kommer en tvåfilig väg och man ser sin chans att köra om. Jag har märkt att dessa så kallade yrkesförare av något underligt skäl fått för sig att de ska köra om varandra? På så sätt ger proppen upphov till en ännu längre kö, i takt med att lastbilarna segar sig förbi varandra och ligger jämsides.

Skulle man någon gång lyckas med konststycket att klämma dem alla i en omkörning kan man ana en viss avundsjuka i backspegeln.

”Varför får du susa förbi när vi måste ligga här och harva”, tycks det mig som om de säger.

I tisdags, när jag körde i höjd med Vaggeryd, dristade jag mig till att prova ett nytt grepp. Äntligen var det någon mening med att min pappa hade givit patent till den som uppfann de nya registreringsskyltarna, med vars hjälp man lätt kan ta reda på ägarens uppgifter. Nu kom det till pass.

Jag kontaktade fordonsregistret och ringde sedan föraren i lastbilen framför.

”Hur i helvete kör du din förbannade Säffledjävel!”

Ni ser. Jag har även blivit mobbare.

Isabella Clevenhag Sörängen
Inline article positioning by Inline Module.