Krokodilen äter små barn, vet du

mar212012
Skrivet av Jessica Johansson
PDFSkriv ut

Jessica JohanssonJessica JohanssonMamman rycker tag i dotterns jackärm och mumlar något ohörbart nära hennes öra. Vad det ohörbara än innebar så har flickan tårar i ögonen när hon tittar bort med ledsen mun. Vad flickan hade gjort för att bli ryckt i ärmen? Sjungit på en sång som fick många i tunnelbanevagnen att dra på mungipan. Det är nog få personer som blir upprörda av att en femåring sjunger på en barnvisa i beskedligt tonläge. Mamman är rödbrusig och från henne dunstar en svag alkoholdoft. Ögonen är simmiga när de stirrar ut över raderna av höghus utanför tunnelbanefönstret. 

Det är vardag och eftermiddag och rusningstrafiken har inte riktigt kommit igång ännu, så det är fortfarande ingen som står upp för att det inte finns sittplatser i vagnen. Nu sitter flickan och biter på änden av sin jackärm. Hon sjunger inte längre, hon stirrar också ut genom fönstret och har spår av tårar kvar i ögonvrårna. Jag tycker att det är beklämmande med den lilla flickan som ser så ledsen ut och vars mamma är påsögd och alkoholdoftande redan klockan tre på eftermiddagen.

Men mamman är nog snäll för det mesta och gör så gott jag kan, försöker jag plåstra magklumpen med, och hon behöver inte alls vara alkoholist bara för att hon har druckit något idag. Plåstrandet räcker inte långt, jag är inte typen som mår bättre av att blunda men ska gå av tåget om tre stationer. Vad hinner man göra? Vad gör alla människor som sitter runt mamman och dottern och får lite ont i magen?

Precis när jag har vänt huvudet ner i min bok igen så skrattar mamman till och säger till dottern att hon måste handla lite käk ”schkavi inte käka lite ellerva tyckeru?” säger mamman och är mycket sluddrigare än jag hoppats. Dottern tittar upp på sin mamma och ler och säger att hon är hungrig. Mamman rufsar om i dotterns hår lite för hårt och säger, när tåget åker över en bro: ”Tänk om det skulle störta ner här, tåget! Då skulle du bli rädd va?” Dottern ser inte lika glad ut längre. ”Men tunnelbanan störtar inte faktiskt” säger hon osäkert.

Mamman skrattskrålar och säger att det gör den säkert inte. De tittar ut genom varsitt fönster igen och dottern ser inte glad ut längre. Mamman säger: ”Du måste akta dig för den stora krokodilen så han inte äter upp dig, krokodilen äter små barn vet du.” Flickan ser ledsnare ut och här måste jag kliva av.

Det är lätt att generalisera men det är aldrig svart eller vitt i verkligheten. Mamman och dottern (och en eventuell stor krokodil, som förhoppningsvis är ett sagoväsen och inte en pojkvän till mamman) har säkert många fina stunder tillsammans. Mamman var full. Det kanske hon inte är varje dag. Men det här gav mig ont i magen och jag önskar att inte ett enda barn behövde ha en mamma som var full och att inte en enda mamma skulle behöva vara alkoholist (ingen pappa heller för den delen). Och så tänker jag också att det finns barn med en mamma eller pappa som tittar i sin iphone hela tiden, som jobbar till sent på kvällarna, som aldrig är närvarande, som är besatt av sitt utseende och hälsosam mat och som hellre låter barnvakten ta barnen så att hon själv får gå på yoga.

Och jag tänker att för barnet så kanske det inte är så stor skillnad mellan de två. Att det viktiga är en närvarande förälder, som man kan lita på och som lyssnar fullt ut. Själv har jag inga barn och vet inte om jag någonsin tänker skaffa några, så uttala mig om barnuppfostran tänker jag verkligen inte göra. Jag berättar bara vad jag såg på tunnelbanan för någon månad sedan. Det är sådana tankar jag tänker nu. Jag föreställer mig en annan plats. En annorlunda och finare plats.

Jessica Johansson
Inline article positioning by Inline Module.