Vår eviga väntan är alltid klasslös

mar072012
Skrivet av Julia Thoresson Berkquist
PDFSkriv ut

Julia Thoresson BerkquistJulia Thoresson BerkquistDet finns vissa emotioner som är gemensamma för alla människor. Vissa känslor yttrar sig likvärdigt oavsett vem du är, hur din bakgrund ser ut, hur du är eller hur du lever. Sådana som kärlek eller hat. En annan sådan känsla är väntan.

Världen är befolkad av väntande människor; de väntar i baracker, på kontor, fabriker, sjukhus, reklambyråer, flyktingläger, skolor, vårdhem… De sitter tålmodigt i kärlekens väntrum, drömmande om en värld som aldrig blev deras. Om en tillvaro som aldrig blev deras. Eller om en kärlek som aldrig blev besvarad. Vi somnar alla varje natt med timglas under våra ögonlock.

Vår väntan i livet är helt klasslös. Den bor i hjärtat på den hemlösa likväl hos den ensamstående föräldern, den framgångsrika egenföretagaren, den hopplösa romantikern eller det utsatta barnet. Den tränger sig igenom sprickorna på alla krackelerade själar, speglar sig i alla skärvor, belägrar sin lyskraft i hjärtats tambur, slår rot i drömmarna och skapar sinnesvågor av åstundan mellan våra känslor. Den är ändlös, vår väntan. Den är dimensionerad i tusen eoner och tar aldrig slut. Människan väntar alltid någonting vackrare än nuet, än själva varandet. Vår väntan lägger sig liksom som en gråsvart hinna mellan övergången av varje årstid och det är som att vi är fastklistrade i det oföränderliga. Vi cirkulerar planlöst i det invariabla livet. Dagarna flyter samman.

Vi är insnärjda i en systematisk värld men varje gång vi sluter våra tårmilda ögon och ser de där timglasen rinna, så är det bara ett utbrytningsförsök. Ett sätt att skapa vår egen flyktlinje. Men vi kanske istället borde nöja oss med att vara just här och nu? Vi kanske inte borde vara så rädda för att acceptera vårt öde och vår tillvaro?

Jag vet att ingenting är lika monumentalt som människans förmåga att längta. Inget är ouppnåeligt eller otillgängligt för vår längtan. Ingen kraft i hela världen kan heller utplåna den. Men en dag kommer jag att vakna upp och upptäcka att jag är så upptagen med att planera för livet så att jag glömmer att notera att det är just livet som med tveklösa steg balanserar igenom hela dagen. Jag kommer att vara så upptagen med att vänta på lycka, kärlek och framgång att jag inte kommer att märka när jag väl möter den.

Jag tror nog någonstans att vår väntan är ett tecken på intolerans. En vägran att låta vår värld vara evigt trasig. Vi syr ihop såren med stygnen av vår längtan och vår tro på en annan morgondag. Vi lägger vår väntan som en svalkande salva över såren i våra hjärtan. Vi tror och hoppas ständigt på någonting nytt, någonting helt, någonting orört och oförstört.

När vi skulle ta steget in i 2012 befann vi oss alla i den stora fasen: Då tiden är tillbaka på ruta ett och klockorna ringer ut det gamla. Sedan vaknar vi upp tre månader senare och upptäcker att vi fortfarande väntar på den där förändringen. Jag tror att vi får sluta upp med det nu. Sanningen är att din inre värld alltid kommer att vara lite trasig, ärren kommer alltid att bestå och till slut så kommer din girighet kommer att slå slint. Du kommer alltid att ha nya begär av livet. Jag tror att om du väntar på vad livet har att ge, så ger livet dig väntan på vad livet har att ge.

Julia Thoresson Berkquist
Inline article positioning by Inline Module.