Gästkrönikör

Från koja…. till koja

PDFSkriv ut
Skrivet av Signe Lundgren
maj202013

Signe LundgrenSigne Lundgren21 månader i Paris, fem olika lägenheter i fem olika arrondisement. Jag har dödat råttor (läs: jag har dödat en mus), känt lukten av en död man från lägenheten våningen under, blivit evakuerad ur en lägenhet på grund av bombhot, levt utan varmvatten och tätat hål i diskhoar med hjälp av tuggummi. Jag har bråkat med hyresvärdar om internet, depositioner och livsfaran i att duscha bredvid en glödlampa med blottade eltrådar. Jag har betalat ockerhyror och intalat mig själv att rummet på 12 kvadrat med utsikt över en grådaskig betongvägg är värt det, "det är ju ändå Paris".

Men nu har jag börjat ställa mig frågande till mitt beslut: hur mycket är Paris egentligen värt? Jag har lagt halva min lön på hyra under ett års tid, levt på lågprispasta och krossade tomater medan jag dränkt mina ekonomiska bekymmer i billigt rödvin. Ja, mitt liv är nästintill en kliché, bortsett från det faktum att jag inte är en lidande konstnärssjäl. Ännu.

Samtidigt är bostadsfrågan ett problem för unga även i Sverige. Jag har vänner som bor i både andra och tredje hand, som motvilligt stannar hemma hos föräldrarna i förortsvillan, eller de få som haft turen att hitta en studentlägenhet i slutet av gröna linjen. Vanliga hyresrätter finns däremot inte att hitta. Och för min och mina vänners del lyser både silverskedar och stekta sparvar med sin frånvaro. Kösystemet, som i övriga sammanhang är omhuldat - och som jag i mångt och mycket håller kärt, känns i det här fallet helt hopplöst. Framför mig i kön till tvåan i Hjorthagen finns 661 personer, varav en har stått i bostadskön sedan 1986.

   

Hundliv i Central Park

PDFSkriv ut
Skrivet av Lilian O. Montmar
maj192013

Lilian O. MontmarLilian O. MontmarJag är rädd för hundar, blev biten när jag var liten. Skräcken har tilltagit med åren. Det känns som om varenda hund är ute och sniffar efter just mig! Och det är inte bara en känsla. Om vi är flera personer i ett rum och en hund kommer in genom dörren, går den rakt emot mig. Min skräck stinker lång väg och hundar är ju experter på att spåra. Jag vet att jag inte ska se en hund i ögonen, men ändå. Hunden vet, den är säker på sin makt. Jag kommer inte undan! 

I natt flög jag in till New York och efter ett par timmars sömn, begav jag mig till Central Park West för att njuta av en morgonpromenad i solskenet tillsammans med min dotter och svärson och deras hund. Döm om min förvåning, när jag fick se hela parken full av lösa hundar.

De jagade varandra, rusade runt, krängde, nosade varandra i baken, nafsade, hoppade omkring, slet och hade ett riktigt hundliv. Min dotter har en italiensk Greyhound. Det är den enda hund jag inte kan vara rädd för. Förresten, den är nog ingen riktig hund, när allt kommer omkring. Liten som den är, väger den kanske tre kg.

Plötsligt blir jag ängslig. Tänk om den blir biten! Det får inte hända! 

   

En ganska rutten historia

PDFSkriv ut
Skrivet av Jenny Berggren
maj122013

Jenny BerggrenJenny Berggren

“En ganska rutten historia”, så sa hon damen i den beiga kappan på uteserveringen i parken, när jag frågade henne om hon visste vem Harald Edelstam var. Efter en stund sa hennes man:

- ja just det, han var vän med Palme! Jovars, han var bra, men han gjorde en del tjänstefel, därför hörde man inget mer om honom sen tror jag.

Han fyllde 100 år nu, sa jag, och frågade om han visste det.

- nej, svarade han, det hade han inte hört något om.

Vi diskuterade en stund över ämnen som civilkurage och hjältar.

- men vi är så trygga här i Sverige, sa damen i kappan, vi fattar liksom inte hur illa det är i världen.

Harald Edelstam är hjälten vars land glömde bort honom. Eller borde jag säga, valde att glömma bort honom.

Tidningarna har uppmärksammat Edelstam, ambasaden i Buenos Aires har ärat honom, Chile har uppmärksammat honom, UD i Uruguay har haft en minnes högtid. Sverige lyser med sin frånvaro av engagemang i frågan, i Sverige. I skrivande stund har jag ringt Svenska regeringen för att fråga, hur de uppmärksammat Edelstam och blivit vidarekopplad till de olika departementen, likväl utan något svar.

Vem är det? sade en kvinna på kulturdepartementet.

En annan man på UD svarade,

- vet du vad, det har jag ingen aning om! Varför lägger du inte ett mail till oss så ska vi undersöka frågan.  

   

De jämlika

PDFSkriv ut
Skrivet av Per-Henrik Bartholdsson
maj102013

Per-Henrik BartholdssonPer-Henrik BartholdssonHan var mer fallen för det praktiska än det eteriska; sjukvård, tandvård, en soffa att sitta i. Det var behov han hade sett hos de som varit omhändertagna som barn – trots att alla behov redan hade tillgodosetts. Hans förslag skulle sedan, med viss självklarhet, komma bort i hanteringen. 

Han hade redan försökt hos Röda korset. ”Vi jobbar inte så”, hade de sagt när pengarna kom från Allmänna arvsfonden. Istället hade man stödsamtal. Man kunde få prata om den soffa och de tänder man inte hade. Ingen kom.

Nu hade han kommit till upprättelseutredningen, där man också var i behov av förslag och synpunkter. Det ser mer legitimt ut då.

Han undvek så gott det gick att umgås med präster och homosexuella. En expert i upprättelseutredningen, ställde frågan: ”Vad har hänt dig?” Experter undrar ofta det: ”Vad har hänt?”
Han hade varit på ett barnhem med kristna förtecken, så han hade hållits i herrans tukt och förmaning, medan övergreppen pågick; det var som i Sodom.

I livet hade han lärt mer av vad man gjort honom, än av vad man sagt honom och när vården äntligen hade upphört, blev han både sekulär och heterosexuell.
Biskop Lennart Koskinen har sedan betonat de symboliska inslagen i upprättelsen. Man kan undra vad en biskop alls har med sådana här saker att göra, i ett så sekulärt samhälle som vårt, utom just det; någon att tillkalla när det gäller att blanda bort det praktiska och konkreta till förmån för det upphöjt symboliska och än mer innehållslösa.

   

På svenska är en lögn sällan en lögn

PDFSkriv ut
Skrivet av Vladimir Oravsky
maj092013

Höj röstenHöj röstenDen trettonde maj firar vi Barnens dag. Vi svenskar. I andra länder firar man Barnens dag på ett annat datum. I andra länder FIRAR man barnens dag. I Sverige glider den liksom förbi ganska så obemärkt. Jag tror att det är på grund av att vi svenskar gav våra barn fel namn. Skulle våra barn heta Estelle Silvia Ewa Mary, då skulle vi fira dem ordentligt ”all over the place” och våra ”ögon skulle stråla och rösten brista”. Som en full blöja. 

-       Hur rimmar detta med samtiden?
-       Alldeles utmärkt, verkar det som.
-       Hur mycket luktar det?
-       Alldeles förfärligt.

Det finns bara ett som är värre än att inte hamna på listan
-att hamna på listan!
Eller är det tvärtom?

Vill jag hamna på listan tillsammans med aaa, xxx, yyy, ööö?
Vad står listan för?
Vem hamnar den hos?
Hur kommer den att användas?
Det finns bara ett som är värre än att hamna på listan
–att inte hamna på listan.
Eller är det tvärtom?

   

Fler artiklar...

Sida 1 av 51.