Greve Zaroffs ande kan man tjäna storkovan på

mar242011

Skrivet av Carl Abrahamsson

Krönikor - Carl Abrahamsson

altVill man nå fram till någon vars försvar är på topp eller i alla fall fungerar någorlunda finns det en metod som är bättre än andra: mekanisk avtrubbning. Genom att tjata och nöta och harva på med upprepningar mals ideal, normer och försvarsmekanismer ned, vilket lämnar fältet fritt för införsel av andras konstruerade ideal och normer. Och vips finns där en människa som förvisso inte ser ny ut på ytan men som på insidan önskvärt okritiskt förhåller sig positivt till det nya program hon precis fått.
Televisionen är det mest storslagna mediet när det gäller denna typ av programmerings-utnötning. Under devisen/double-speak-klassikern "vad folk vill se" matas publiken med marginellt sett olika program, alla friande till lägsta gemensamma nämnare. Marginellt är ett nyckelord i sammanhanget, för det är de små nyanserna som skapar de stora resultaten. Det är samma princip som för själva bränslet till programmeringen, reklamen - den fungerar alltid allra bäst med en massiv utnötningsprocess. I den sänkta irritationsgarden sjunker budskapet in. I framtidens televisionsprogrammering kommer det dessutom att vara svårt att avgöra exakt vad som är "program" och vad som är "reklam" - dessa tendenser är, som vi vet, synliga redan idag (läs: "produktplacering").

Inte nog med att alla på ytan olika program följer exakt samma "dramaturgiska" mall. Även inom själva mallen fungerar avtrubbningen totalt förutsägbart. Har du tänkt på hur ofta du får se ett skeende i till exempel en "reality"-serie eller ett lekprogram, varpå de medverkande ingående berättar om skeendet du just sett? Varför? Anser producenterna att vi är debila? Nej, det tror jag inte, men det är definitivt deras avsikt att vi ska bli debila. Skeendet är förvisso högst anmärkningsvärt men inte när man varit med om det tusentals gånger. Genom att frånta tittaren ansvaret för urvalsprocess såväl som tolkningsföreträde omvandlas hon till en hålögd zombie med hjärnaktivitet på önskvärt lågvarv.

Nyligen hade jag förmånen att se om den fantastiska filmen "The most dangerous game" (Pichel/Schoedsack, USA, 1932). I filmen lockar den lömske greve Zaroff båtar till sin ödsliga ö. På grund av medvetet missvisande fyrar förliser båtarna i korallreven runt kusterna och de enstaka överlevarna tar sig i land så gott de kan. Väl omhändertagna på grevens slott inser de snart omskakande och livshotande ränker. Den av jakt besatte Zaroff vill nämligen använda (och gör det också) dessa skeppsbrutna som mänskligt villebråd.

Det fick mig att tänka på hur långt före sin tid denna klassiker var. Innan lek- och "reality"-TV ordentligt etablerat sig som det mest lönsamma katarsis/eskapism-genom-förnedring-fenomenet i vår samtida kultur, var filmer som "The most dangerous game" egentligen mest enstaka udda fenomen. Det makabra och moraliskt gränsöverskridande i filmen balanserades dessutom genom att de "goda" ju vann till slut. Men idag är situationen såklart annorlunda och Pichel och Schoedsacks enkla djungelepos kan lätt betraktas mer som ett orakulärt meddelande, en profetisk karta för TV-branschens framtid, än en svartvit kultfilm av "teamet bakom King Kong".

All förnedrings-TV följer i grund och botten samma formel, men det mest Zaroff-trogna exemplet som banade väg för mycket är naturligtvis "Expedition Robinson". Miljön är densamma (en isolerad ö med djungel) och upplägget i grund och botten detsamma: två egentligen helt lika lag tävlar mot varandra. Men allt är här genomsyrat av det som utgör problematiken för det ultimata lönsamhetsklivet: demokrati. Det är förvisso vinst som räknas men man måste ändå ha öråd, omröstningar, ett stigmatiserande av hämndaktioner o.s.v., för att det inte ska vara alltför troget "The most dangerous game"-formeln. "Reality" i all ära, men den ska helst aldrig tangera verkligheten. Inte riktigt än i alla fall.

Jag är övertygad om att vi år 2025 (det kommer ännu mer att vara just "vi" då, i en helt globaliserat homogen kultursfär) kommer att se hur gladiatorpsykologin infiltrerat förnedringsunderhållningen så till den grad att vi kommer få se kamp på liv och död - bokstavligen - på bästa sändningstid. Det blir lördagsmys med snuff, självklart i olika facettvarianter för olika målgrupper. Det är väl ingen som tvivlar på att det skulle bli tittarrekord (och därmed enorma TV-reklamsintäkter) om kontentan var att det plötsligt var helt accepterat att i direktsändning döda sin motståndare, på lag- eller individuell nivå? Självklart ska vinnaren direkt efteråt i detalj berätta om vad vi precis redan sett, förslagsvis med inklippta reaktioner från den förlorandes familjemedlemmar.

Först måste dock ett visst mått av anständighet malas ned ytterligare. Det är vad som sker idag rent TV-mässigt och det kommer att fortsätta så i något decennium till. Men när folk tröttnat på att se i grund och botten samma dynamik om och om igen, måste ribban höjas (eller sänkas, beroende på hur man ser det). Och där finns det i grund och botten endast en nivå till: gladiator-TV med dödlig utgång. När de vuxna människornas lekande malt ned all anständighet och alla aspekter av värdighet och villigheten att prostituera sig inte längre kommer vidare (helt enkelt på grund av avsaknat forum), då kommer vi att få se "The most dangerous game" på TV - live, i 3D, och med en fullkomligt revolutionerande lönsamhet för produktionsbolagen och TV-kanalerna.

Carl Abrahamsson