Människan är människans varg

mar172011
Skrivet av Carl Abrahamsson
PDFSkriv ut

altaltDet finns inget djur i Sverige eller ens något annat levande fenomen som har ett så starkt symbolvärde som ulven. Det finns naturligtvis lika många perspektiv som det finns åsiktsgeneratorer och åsiktsfilter om det här, men en sak är säker: det finns inte speciellt många människor som är likgiltiga inför ulven och dess existens.
Notera att jag kallar djuret ulv. Jag menar "Canis Lupus" men föredrar att undvika ordet "varg". Inte för att vara märkvärdig utan snarare för att det är vad djuret heter: ulv. Ordet varg är egentligen ett syftande substantiv med en lång och knepig historia, som betecknar någon eller något som står utanför: en utstött brottsling, en regelbrytare, en "outsider". Konnotationerna är negativa utifrån den flock eller stam som stött ut personen eller fenomenet i fråga. Exempel är "mordvarg" (mördare) eller "brännvarg" (mordbrännare).

 

I Skandinavien, där ordet alltså användes om människor, skedde en överföring och en sammansmältning mellan själva begreppet och den mest fruktade symbolen - ulven - efter att kristendomen tagit sitt strupgrepp om Sverige (som var det sista landet i Norden att kristnas, år 1124).
Att ulven fortfarande är "varg" råder det inga som helst tvivel om. Det räcker med att en ulv siktas, jagar, jagas, dödas o.s.v. för att det ska debatteras i tidningar och andra media, och även på beslutsfattarnivå i riksdag, EU-parlament och kommittéer. Orsaken kan inte vara att det rör sig om ett utrotningshotat djur, för sådana finns det ju tyvärr i överflöd. Det kan heller inte handla om realpolitiska skadeverkningar (dödade husdjur, renar o.s.v.) för dessa är så marginella att det i sammanhanget är skrattretande.

Nej, vad det hela handlar om - varför ulvens symbolvärde fortfarande är så starkt - är att varenda individ och varenda flock av Canis Lupus som beträder svensk mark är en påminnelse om ett protonaturligt sätt att leva som stör den övergripande antropocentriska värdebalansen. Det är samma balans och samma värdegrund som inte nöjer sig med att placera människan på toppen utan ännu hellre vid sidan av den biologiska näringskedjan.

Alla djur och alla "naturliga" företeelser i Sverige är hanterbara och "kompartmentaliserade", utifrån EU-direktiv och departementen här hemma. Jordbruket är det (övervakat som det är av satellitkameror), så att fördelningen av EU-bidragen blir "rättvisa" och så att ingen brukar jorden för mycket eller för lite. Rennäringen är det också, med utarbetade kompensationer för t.ex. ulvrivna renar. De utrotningshotade arterna är det, med tappra försök att skydda biotoper och ekosystem. Ökar antalet utrotningshotade arter, skjuter man till lite nya samvetspengar och hoppas på det bästa. Det är på något sätt som att hela kontrollsystemet och ordningen blivit tragiskt desperata avlatsbrev för det vansinne och den oåterkalleliga distans som skapats av människor, mellan oss och naturen "i sig".

Om restriktioner inte funnes kring ulvarna, skulle lokala jägare (säkerligen lika inavlade som den svenska ulvstammen numer är) gladeligen skjuta ned allt som rör sig. Hur kan detta komma sig? Är det rationell jakt eller finns det ett symbolvärde som spökar i den besinningslösa attityden? Jag tror här faktiskt inte att det handlar om ulvens symboliska "ondska" utan mer om själva sportaspekten. På safari i Afrika betalar de utländska jägarna allra mest för att få skjuta de utrotningshotade djuren. Det är jägarpsykologi, helt enkelt: en status i att få döda något unikt, hotat och därmed värdefullt.

I skogen sker det som sker, oavsett om det är sanktionerat kvoterat eller inte. Men det ramaskri pro eller contra ulven som skapas i media och hos folk i allmänhet måste bottna i något annat, i ett rent symbolvärde - ett historiskt förankrat sådant och de moderna reaktionerna på det. Om man i Sverige idag skulle säga att vargen är "ren" i sitt beteende så blir man garanterat stämplad som "fascist", trots att själva jagandet ju är exakt detsamma som andra flockrovdjurs. Vad det handlar om måste helt enkelt vara ett svenskt eller kanske skandinaviskt känslofenomen.

Precis som på så många andra existentiella nivåer, har svenskarna under århundradenas lopp värdenivellerat naturens förehavanden och dess moral, och sedan kompenserar man de negativa effekterna därav med ekonomiska bidrag i tron att allt då blir bra igen. Svenskarna har dessutom i art-xenofobiska ångestattacker jämkat (med bidrag även där) den mänskliga rennäringen med ulvens rätt att existera. Men ulven är fortfarande mer än ulv. Ulven är fortfarande "Varg".

Varför fruktar svenskar ulven när den i princip är helt ofarlig för människor? Fästingar dödar indirekt massor av människor varje år men i och med att de i sitt förfaringssätt (att suga ut och smitta) liknar människor uppstår inget hat utan snarare endast ett slags (igenkännande?) äckel. Kan det vara så att den symboliska bilden av vargen inte endast uttrycker fruktan - reell såväl som programmerad - utan även en idealiserande beundran och respekt? Att vi i själva verket känner en djupt förankrad resonans med det vilda rovdjurets majestät?

På lokal nivå var det självklart att man förr i tiden fruktade och jagade ulven. Den var ett konkret hot och livet en veritabel kamp för överlevnad. Men ändå fanns det plats och utrymme för båda, en ömsesidig respekt. Demoniserandet av ett djur under så lång tid att en värdetradition skapas kan endast lyckas i en heltäckande region om man har en maktstruktur som kontrollerar informationsspridning. Så även i detta fall.

Demoniserandet av ulven kan vi lasta den kristna kyrkan för. Dess prioriterande av mänskliga (av kyrkan kontrollerade) förehavanden och nedvärderandet av naturen till en ren "gudomlig" godispåse gjorde balansen skev och resultatet sitter vi med idag: en extrem obalans som hotar framtida generationers existens.
Ulven, med ständig närvaro i den tidiga medeltidens fauna och med den respekt människor hyste inför den, blev perfekt som en "djävul", trots att andra djur säkerligen konkret var farligare för människan (brunbjörnen, till exempel, eller räven för hus- och gårdsdjur).

Ulvens skönhet och smidighet, dess harmoniska flockbeteende och dess intelligenta skyggande från mänsklig närhet, skapade en perfekt syndabock och symbol som passade de kristna PR-strategerna utmärkt. Den symbolstyrkan sitter fortfarande i, även om den förefaller vara längre från en realpolitisk verklighet än någonsin förr.

"Homo homini lupus", skrev filosofen Thomas Hobbes och han menade säkert väl. "Människan är människans varg" är en mer passande översättning än ulv-varianten. Men att distansera människan från hennes egen djuriska natur har i det närmaste sänkt hela vårt skepp. Att försöka tämja det mest brutala rovdjuret av alla, "människovargen", har uppenbarligen betingat ett alltför högt pris - inte minst för ulvarna!

Man måste, på medeltiden såväl som nu, ständigt fråga sig vem som tjänar på vad. I det här fallet är det skrämmande enkelt. Ulven var det djur som på grund av estetiska och emotionella skäl lämpade sig bäst att skrämmas med, utifrån ett kontrollerande kristet perspektiv. Det fungerade bra då. Nu då? Vargen är kanhända fortfarande ett hot i vissa abnorma naturhatares paranoida hjärnor, men ulven är det definitivt inte.

Carl Abrahamsson
Inline article positioning by Inline Module.