Jan Guillou och jantelagen

Jan Guillou. Foto: Peter KnutsonJan Guillou. Foto: Peter KnutsonDet är märkligt hur vissa saker tycks förbli sig lika. Dansen dansas med samma gamla innötta steg; de tåtrippande herrarna och hälklackslösa damerna rör sig i ett mönster som tydligt visar att de enbart är kopior av kopior och att originalitet och självständighet är strikt bannlysta. Inget nytt händer. Inga överraskningar erbjuds. I vissa avseenden är det svenska litteraturlivet beklämmande i sin sorgliga förutsägbarhet.

När Jan Guillou har beslutat sig för att göra en verklig kraftansamling som författare – och får ovanlighetens skull har visat en viss ödmjukhet inför sin uppgift – så slipas de slöaste av knivar, då kavlas ärmarna upp på de mest finlemmade av armar och då vässas elakheterna hemma hos de annars alltid lika tamt och ängsligt försiktiga bokkritikerna.

Ty sådan är medielogiken, särskilt i riksmedia. Jan Guillou ska man, med ryggmärgsreflexen och utan att låta en enda tanke passera hjärnan, tycka illa om och fördöma med förakt och fnysningar. Framför allt ska man, såsom en i ledet av välinrättad och åsiktsvattenkammad trotjänare, i varje läge passa på att förkasta hans förmåga att skriva.

Så har det varit så länge jag kan minnas. Guillou fick på pälsen när han skrev sina tio romaner om Hamilton. Han hudflängdes när han lät Riddare Arn rida in i litteraturen. Som kritiker, som en av de betrodda och pålitliga, får man inte på villkors vis tycka att det Guillou presterar som skönlitterär författare är bra.

Det hela – själva den prövande och hjärndöda mekaniken – är oerhört tramsig och, ja … tröttsam, mycket tröttsam. Och ytterligt barnslig, slår det mig. Och inte har de reflexmässigt magsura kritikerna mognat det minsta när den första delen i romanbygget ”Det stora århundradet” utkom i förra veckan med titeln ”Brobryggarna”.

Romanen störs av ”ett idiosynkratiskt drag, men det är inte det enda som skämmer den. Handlingen är alltför tillrättalagd”, hickar Svenska Dagbladet. ”När jag berättar handlingen i Jan Guillous nya roman ’Brobyggarna’ för min femårige son säger han: Den har vi läst, fast med bilder i!” inleder DN sin plikttrogna sågning.

Är det Sandemoses hårda Jantelagar som spelar sina cyniska spratt med skribenter som sällan vågar skriva en självständig rad i vanliga fall? Eller är de rentutav lätt debila som läsare, oförmögna att förstå och ta till sig det de läser på ett djupare plan? Ser de verkligen inte det övergripande, det väsentliga? Jag vet allvarligt talat inte. Däremot vet jag att Guillous roman är avsevärt mycket bättre och mer raffinerad än vad dessa kritiker har förmått att inse eller vågar erkänna.

Man ska tycka illa om Jan Guillou. Så enkelt är det. Men tycker de illa om honom för att han är mallig? Vill de – dolda i sin kammare – minsann visa att de vågar hacka på en riktig tolvtaggare? Eller är det politiska styrda nedsablingar?

Jag tror mig veta vad det egentligen handlar om. Att pinka revir. Att ”positionera sig”, som det heter. Att inte avvika. Att inordna sig. De som vaktar kulturens finrum är inte mer korkade än de flesta andra människor. De är bara fnoskigt fisförnäma.

 

Crister Enander

Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den

 

 

Inline article positioning by Inline Module.