Bland alla dessa nya deckardrottningar och kriminalkungar.

altaltDet är tur att man kan simma. Annars hade jag för längesedan dränkts av den svenska deckarvågen som vuxit sig stor och blivit till ett eget litet innanhav. Idag, fyrtiofem år efter Maj Sjöwall och Per Wahlöös epokgörande dekalog "Roman om ett brott" började komma ut, är i princip hela vårt avlånga land ockuperat av bestialiska mördare, pedofiler i varje buske, slavplågare och människohandlare, knarkkungar och inbrottsligor, blodtörstiga maffior härjar och styr i den undre världen och de har nästan alltid sin etniska bakgrund i några av de mest udda platser man kan tänka sig.

Och överallt möter denna ofantliga ondska - denna ohämmade driftsutlevelse och girighet som inga gränser känner eller erkänner - det hårdaste motstånd som tänkas kan. Överallt, i varenda obetydlig ort i detta land som alldeles nyss var ett fridfullt litet land i Europas utkant, finns det klipska poliser som ofta genom sin briljanta intuition förmår lösa de mest komplicerade och mest infernaliska brott som saknar motstycke i sadism och utstuderad grymhet.

Eller så har den lilla orten en ovanligt begåvad, och därtill gärna lite sliten och vindpinad journalist som genom diverse märkliga metoder - och ofta genom att ha god kontakt med en kriminalkommissarie på orten - alltid förmår fånga den gäckande och grymma förövaren.

Jag fascineras av det stora avståndet mellan det land som många av alla dessa deckare skildrar och den verklighet vi lever i till vardags. Visst stiger brottsstatistiken, särskilt inom vissa områden. Visst finns det ligor som gör inbrott. Här finns knark, koppleri, svarta affärer, småligor som leker maffia. Men om deckarnas skildringar hade varit vår vardagliga verklighet hade vi varit tvingade att leva under en sorts belägring i våra hem. Hemmet hade i sanning blivit vår borg!

Detta vältrande i brott, blod, mord och elände börjar kanske få samma funktion som alla kriminalserier och deckare tycks fylla i USA. Det är ju ett land som verkligen har hög kriminalitet. Och vid mitt senaste besök på andra sidan pölen blev jag smått chockad över hur medelklassen lever sina liv. De lever i skräck. De bor helst i gigantiska villakomplex som är omgivna av murar och taggtråd, vakter och varningssystem av de allra mest sofistikerade modeller. De har barrikaderat sig, de har gömt sig i sina villor och vågar inte lämna de skyddade områdena förutom i sina nästintill armerade bilar.

Så alla dessa evinnerliga TV-serie och thrillerböcker har en renodlat terapeutisk funktion. De ska invagga den skrämda och alltmer skräckslagna medelklassen, som gör allt för att skydda sin surt förvärvade egendom, i en falsk känsla av trygghet.
Budskapet i TV-serierna och böckerna är entydigt: Det finns poliser, kriminallabbstekniker, frifräsande vigilanter därute som skyddar er mot all denna obegripliga ondska. Men inte kan det väl vara lika illa ställt här i vårt land? Det är en fråga som jag funderar över när jag läser alla nya deckardrottningar och kriminalkungar.

Crister Enander
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den


Inline article positioning by Inline Module.