”Nu vill mormor ha champagne!”

Crister EnanderCrister EnanderDet börjar redan på planet. Vi sätter oss rätt långt bak tillsammans med de andra rökarna. Avsikten med resan är uttalad. Jag och Barbro Svensson – kanske mer känd som Lill-Babs – ska få fjorton dagars arbetsro. Det är därför sitter vi där på väg till Kanarieöarna – av alla ställen.

Hemma i Sverige får vi aldrig vara ifred. Människor dyker upp, telefoner ringer, barnen ramlar in och vill bli uppassade av mamma. Det är, kort uttryckt, en hopplös situation. Mitt arbete är spökskrivarens – inte av den hemliga sorten, utan det var öppet deklarerat mitt under en extremt välbesökt presskonferens på Bokmässan i Göteborg. (Det är förresten ett telefonsamtal jag aldrig glömmer, när det ringde sent en eftermiddag och det var Barbro och hon rakt på sak frågade mig om jag kunde tänka mig att skriva hennes självbiografi. Men det är en annan historia.)

Rätt nära oss där längst bak i planet sitter Anna Wahlgren. Hon hörs tydligt och klart över alla andra röster. Hennes bullrande skratt är svårt att ta miste på – lika svårt som det är att missa ens bland de festglada svenska semesterfirarna. Nykter är hon inte heller. Jag har råkat träffa henne några gånger i Malmö, bland annat på Publicistklubben.

Det faller det sig naturligt att jag presenterar de två damerna för varandra. Anna Wahlgren, som ännu har kvar en hel del av alla miljoner hon fått ärva, slår direkt på den storslagna stilen. In kommer, lika snabbt som geckoödlas flykt undan en fara, en mängd av de där små, äckliga champagnefalskorna.

Med på resan är även en av Anna Wahlgrens döttrar. Dottern har just fått barn. Det lilla spädbarnet är också med och ligger knappt synlig i sin mammas knä.

Då jag är morgonmänniska och Barbro – genom sitt yrke – vant sig vid att vara mest aktiv sent blir det en del krångel med arbetstiderna. Vi löser det så att jag ställer frågor när hon ligger och solar på sin terrass. Och en del av kvällarna åker Barbro över till Anna Wahlgren. Själv pratar jag en hel del med dottern som känner sig ensam och lätt förtvivlad.

Under veckan som de tre ur familjen Wahlgren är kvar därnere dricker mormor hårt. Det är oftast champagne som gäller, åtminstone i sällskap. Läppstiftet har en klar tendens att kleta ut sig över en stor del av nedre ansiktet. Pudret ligger lagt i tjocka lager. Sitt barn behandlar hon – tänker jag tyst för mig själv – mest som en tjänsteflicka. Sitt barnbarn bryr hon sig inte det minsta om, utom när hon med hög röst hojtar: ”Nu vill mormor ha champagne!”

När ett av hennes åtta barn – under pseudonymen Felicia Feldt – gjort upp med sin uppväxt och gett sin bild av sin mor – berömd för sin bok om barnuppfostran – har många fnyst föraktande på näsan. De har talat om hat. Det har betraktat det som en akt av hämnd.

Då mina minnesbilder av de där rätt obehagliga dagarna på Kanarieöarna sitter hårt fastklistrade och än idag fyller mig med stillsam vrede har jag svårt att se boken ”Felicia försvann” som annat än en ganska mild partsinlaga. Självklart har Anna Wahlgrens barn rätt att berätta om sin osäkra och ofta smärtsamma uppväxt i en vardag av alkohol, främmande män, en tid som helt präglades av en självupptagen och egoistisk mamma.

”Nu vill mormor ha champagne!”

Crister Enander

 

Inline article positioning by Inline Module.