Hon är ju Unni Drougge!

Crister EnanderCrister EnanderMinnen är konstiga. De driver obekymrat och oberörda omkring, de tar ibland en vända i luften likt flagor av bränt tidningspapper. En stund seglar de förbli medvetandet och endast om man är vaksam ser vi vad som fladdrar förbi.

Jag öppnade nyss en bok och läste den kvickt till slut. Det är en ovanligt intressant bok. Den heter ”Jag. En fiktion” och är skriven av DN:s förra kulturchef och litteraturvetaren Ingrid Elam.

Men plötsligt, när jag stod där och skulle ladda kaffebryggaren med mer Mollbergs blandning, dök minnet upp. Det var Unni Drougge som krävde plats, som gjorde sig påmind – jag kan väl inte skriva på ett försiktigt sätt, då tror antagligen ingen på mig. Hon far ju fram som en vass virvelvind, med orden spetsiga och slipade, tankarna skarpa som en nystriglad rakkniv.

Men detta minne är från en annan tid. En gång var Unni Drougge redaktör och tidningsmakare. Först var det skånska Magazin April, då bodde de ute i Buus G:a skola, sedan blev det stockholmska Slitz. Jag skrev litteraturkrönikor på ett sätt som i snuttifieringens förkrympta tidevarv är svårt att föreställa sig. Kilometerlånga fick de breda ut sig över flera sidor.

Unni Drougge var en av de där ovanliga redaktörerna som ägde de viktigaste och avgörande egenskaperna en riktig redaktör ska. Hon lyckades få en stackars rätt oprövad skribent att känna att det trots allt skulle gå bra, att det mesta var möjligt och hur hinder var till för att övervinnas. Jag minns inte alla uppdrag hon peppade mig till att genomföra. Jag stod och tiggde i tunnelbanan, jag gick runt till nästan varenda kvacksalvare i New Age-Stockholm och sedan skrev jag så att jag faktiskt tror att orden började sjunga och nästan blöda. Jag gjorde en resa genom Det litterära Sverige och skrev och skrev och fick fler fiender genom ett enda reportage än de flesta förmår att få ihop under tiotals år av hårt skrivslit.

Ännu hade Unni Drougge sin romandebut framför sig. Men den väntade strax runt hörnet efter en i mitt tycke högst osmaklig skilsmässa. Med romanen ”Jag, jag, jag!” inträffade något nytt i svensk litteratur. En kvinna tog sig samma rätt och lika stort utrymme som enbart männen gjort tidigare. Jag läste manuset i ett par omgångar. Jag var på ett märkligt sätt stolt över vad Unni Drougge gjorde. Hon gick sin egen väg, hon fann en stig där ingen annan trampat. Hon vågade.

Romanen drog fram som en frisk fläkt, ibland med stormstyrka. Den skakade om, den gjorde så att människor tvingades ta ställning. De var för och de var emot. Unni Drougge engagerade. Hon berörde läsarna. Hon nådde fram.

När jag läser Ingrid Elams bok slår det mig att Unni Drougge aldrig fått erkännande för sin insats som kvinnlig författare i en tid som ännu inte var direkt vänlig mot de unga och debuterande tjejerna. Hennes böcker har aldrig ingått i den gällande – den officiösa – beskrivningen av hur litteraturens utveckling i vårt land ser ut. Det är svårt att fatta varför hon hålls utanför, liksom på behörigt och behagligt avstånd. Ändå tror jag mig förstå att detta hänger ihop med frispråkigheten och fräckheten. Hon beter sig inte som fina flickor ska bete sig.

Och det är då en himla tur! Då hade hon ju inte varit Unni Drougge. Nyligen kom hennes tolfte roman ut. Den heter ”Förkunnaren”. Hon ger sig inte. Hon är ju Unni Drougge! 

Crister Enander
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den

 

 

 

 

 

 

Inline article positioning by Inline Module.