”En mans karaktär är hans öde”

Crister EnanderCrister EnanderTrots att jag dragit in salt och bröd på bordet med min penna i snart trettio år – nja, penna och penna, snarare med skrivmaskin som sedan byttes ut mot dator – så förmår kulturvärlden att förbluffa mig ibland. Inte så att dess grundläggande mekanik förmår att överraska längre. Den tiden är numera minst sagt avlägsen. Det är fortfarande, som den extremt kunnige och elegant vasse David Sprengel – Agnes von Krusenstjernas man – skrev på tjugotalet, en tradig och trist historia om medelmåttornas triumf.

Där förblir sig allt sorgfälligt likt. Upplysningsmannen Johan Henric Kellgrens lika kloka som cyniskt sanna råd ekar genom seklerna: ”Min kära Gosse, bliv ett Fån, Så går dig all ting väl i händer!”

Vad som ännu förmår att överraska mig är något annat. Kanske kan man säga att det har med den mänskliga naturen att göra. Det är den eviga småsintheten och den ohöljda självgodheten som frodas i författarskrået som förmått att överrumpla. Den där nitiska – för att inte säga hysteriska – vaksamheten över hur den egna personen uppfattas och kanske ännu mer hur deras böcker bemöts och mottas möter ofta den generande strålglans som drar ett löjets skimmer över dessa känsliga primadonnor. De prilliga pretentiösernas piruetter förblir sig förbluffande lika.

Bakgrunden är enkel. Jag har några gånger skrivit negativt om en andra rangens författare, av den sort som skriver sanningar lika stora som summorna de får. Han gjorde sig en karriär som devot diktaturanhängare – han har skrivit hyllande om såväl Khadaffi och Envar Hoxha som Stalin – och senare svettades hans texter nyandlig ångest när själen skulle väckas till liv då vänstern skulle ”hantera sin besvikelse”. Han har offentligt erkänt att han varit antisemit och ägnar sig numera åt ohöljd antimuslimsk agitation. Thomas Nydahl – som han heter – har genom decennierna förmått att ge anpassligheten ett ansikte. Hållningslöshet har varit hans moraliska måttstock.

Nu har han, påstår han själv bullrigt, dragit sig undan offentligheten och leker att han ”gått i inre exil” samtidigt som han dagligen skriver långa drapor på sin blogg. Det var där jag såg att han kämpade för att lyckas ge ut en ny bok. Nydahl bad bloggens läsare att anmäla sitt förhandsintresse. Blev det tillräckligt så att det kunde täcka tryckkostnaderna skulle han ge ut boken.

Jag skickade ett mejl och sade att jag vill köpa ”Kulturen vid stupet”. Avsikten var inte att recensera den. Jag tyckte bara synd om en författare som stod utan förlag och ändå ville skriva. Sedan dess har jag inte hört ett ord. Boken är dock utkommen och häromdagen såg jag att Nydahl på sin blogg ondgör sig över att ”några presskritiker har också hört av sig och velat köpa boken. Jag har inte lurats i den fällan.”

Inget nytt under solen. Den hållningslöse förblir hållningslös, den fege förblir feg. Den som lever utan moralisk ryggrad fortsätter att vara en velande och vacklande varelse utan mod, utan heder. ”En mans karaktär är hans öde”, skrev Herakleitos för över två och ett halvt årtusende sedan.
Den sanningen står sig.

Crister Enander
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den
Inline article positioning by Inline Module.