Krönikor

Veckan från hyllan. Vecka 21-2013

Krönikor - Veckans titt i hyllan

maj182013

Gregor FlakierskiVeckans megahändelse, och pseudo dito, är utan tvekan Eurovisionsschlagerfestivalen i Malmö. Gapigt, glittrigt, hurtfriskt, inställsamt och utslätat. Ett evenemang som säger ganska mycket om vår tid.

Och så har Arktiska rådet haft möte i Sverige, och Carl Bildt fick göra det han gillar bäst, nämligen att leka statsman och brösta upp sig inför internationella storheter. Betydligt roligare än att behöva jävlas med obstinata väljare i Sverige, som inte ens förstår Carls världsomfattande betydelse.

Arktiska rådet är också ett mycket lämpligt forum för Carl Bildt, det är mest en sällskapsklubb, där man helst inte fattar alltför viktiga, och framför allt kontroversiella, beslut. De kan ju hindra någonting annat. Skulle man till exempel besluta något drastiskt om miljön kan det vara till men för den ekonomiska tillväxten.

Miljöbeslut är ofta det.

Det är bättre med enighet. Och ett givetvis också ett visst mått av förutseende. Därför fattade man i alla fall ett viktigt beslut. Om samarbete vid oljeolyckor. Inte för att det finns någon risk, men bara utifallatt.

Bra med enighet.

Detta är ingen rapport från Loserförfattarfabriken

Krönikor - Stefan Hammarén

maj162013

Martin pescatoreNär jag var en ung man för tider sedan, svarade jag i något tillfällig leda på en annons om en som i grannsocken sålde bort sitt bohag. Jag ringde, frågade vad hon hade, och fanns det gamla skrivmaskiner? jo en riktigt "skräckpjäs", "vad kostar den", "den är fin, 500 mark" (vilket var mycket pengar på den tiden, för länge sedan), "det är ju jättemycket", "den är fin", "går du ner i pris", "nej", "nå då jag köper den nog - kommer i kväll". Jag var svagsint. Gick efter mormor, och berättade att vi skall ikväll åka och köpa en skrivmaskin. Hon tyckte jag var väldigt svagsint, vilket hon hade helt rätt i. Hon sa att hon skall minsann pruta ner priset, att vansinne betala 500. Förresten var mormor nästan en professionell skojare, fastän handlat mest om att skoja pengar av karlar som var miljonärer, och det slutade ju rätt illa för henne på gamla dar när hon inte mer lyckades lura några karlar och pengar hade hon aldrig kunnat hålla (paradexemplet, när hennes lyxMercedes fick något lustigt fel, körde hon den till avstjälpningsplatsen och slängde nyckeln till första bästa lodis (poligubbe) och sa du får bilen, "håll till godo" och han lär ha skinit upp till himlen)(på gamla dar fick hon mormor nöja sig med en volkswagen där avgasen dels kom in i kupén och fick köra med fönstret uppe, standarden föll dramatiskt för gumman som ett tag lyckades lura pengar av en av Helsingfors rikaste släkter fastän själv blev hon av med allt alltid nästan genast, medellös levde hon sin ålders sena höstar fastän kunnat vara jätterik.) Hur helst var hon nu sur som en gurka på mig som hade vansinne, och svagsinne att köpa en gammal skrivmaskin för femhundra. Nå det var inte lätt att hitta fram till flickan som sålde, på vägen i grannsocken knackade jag på på ett ställe, knackade på och öppnade dörren genast som man gör här på landet (när inget hörs) och går in, och inne rusade det en astronomiskt stor hund som tyst hade lyssnat och väntat, skällde inte utan direkt hoppade rakt upp mot strupen, jättehund, stor som en varg minst och dottern i huset fick i sista stund hunden bortsliten, var hemskt, nå väl, en stund senare kom vi till den unga lärarinnan som sålde skrivmaskinen, efter många onödiga småvägar, långt innan det fanns mobiltelefon eller navigator, fanns knappt vägkartor på den tiden. Mormor hade genast taggarna ute från början, pikade, hånade, retade, mobbade den stackars lärarinnan från början, fick även någon extra aversion mot henne, och gav läskiga kommentarer om alla saker hon hade till salu.

En ganska rutten historia

Krönikor - Gästkrönikör

maj122013

Jenny Berggren

“En ganska rutten historia”, så sa hon damen i den beiga kappan på uteserveringen i parken, när jag frågade henne om hon visste vem Harald Edelstam var. Efter en stund sa hennes man:

- ja just det, han var vän med Palme! Jovars, han var bra, men han gjorde en del tjänstefel, därför hörde man inget mer om honom sen tror jag.

Han fyllde 100 år nu, sa jag, och frågade om han visste det.

- nej, svarade han, det hade han inte hört något om.

Vi diskuterade en stund över ämnen som civilkurage och hjältar.

- men vi är så trygga här i Sverige, sa damen i kappan, vi fattar liksom inte hur illa det är i världen.

Harald Edelstam är hjälten vars land glömde bort honom. Eller borde jag säga, valde att glömma bort honom.

Tidningarna har uppmärksammat Edelstam, ambasaden i Buenos Aires har ärat honom, Chile har uppmärksammat honom, UD i Uruguay har haft en minnes högtid. Sverige lyser med sin frånvaro av engagemang i frågan, i Sverige. I skrivande stund har jag ringt Svenska regeringen för att fråga, hur de uppmärksammat Edelstam och blivit vidarekopplad till de olika departementen, likväl utan något svar.

Vem är det? sade en kvinna på kulturdepartementet.

En annan man på UD svarade,

- vet du vad, det har jag ingen aning om! Varför lägger du inte ett mail till oss så ska vi undersöka frågan.  

Veckan från hyllan. Vecka 20-2013

Krönikor - Veckans titt i hyllan

maj112013

Gregor FlakierskiRättegången mot de tyska nynazisterna har inletts. Otäcka typer som har ägnat sig åt att mörda människor med invandrarbakgrund. Under rättegångens första dag uppträdde de arrogant och utmanande. De har ingenting förstått och ingenting lärt.

Det är väl just det som har gjort dem till nazister. Nazismen är den största olycka som någonsin drabbat Tyskland, så det är inte helt lätt att begripa hur man får ihop förment patriotism med en nazistisk ideologi.

Och som av en händelse var det under veckan också årsdagen av Nazitysklands kapitulation. En stor dag i den moderna historien, då mardrömmen äntligen tog slut. Priset var fruktansvärt, och än idag ställer sig många frågan hur det var möjligt.

Ett steg i rätt riktning för förstå det nazismens exempelösa grymhet och brutalitet ges i den nyligen utkomna boken ”Soldater”. Rekommenderas!

De jämlika

Krönikor - Gästkrönikör

maj102013

Per-Henrik BartholdssonHan var mer fallen för det praktiska än det eteriska; sjukvård, tandvård, en soffa att sitta i. Det var behov han hade sett hos de som varit omhändertagna som barn – trots att alla behov redan hade tillgodosetts. Hans förslag skulle sedan, med viss självklarhet, komma bort i hanteringen. 

Han hade redan försökt hos Röda korset. ”Vi jobbar inte så”, hade de sagt när pengarna kom från Allmänna arvsfonden. Istället hade man stödsamtal. Man kunde få prata om den soffa och de tänder man inte hade. Ingen kom.

Nu hade han kommit till upprättelseutredningen, där man också var i behov av förslag och synpunkter. Det ser mer legitimt ut då.

Han undvek så gott det gick att umgås med präster och homosexuella. En expert i upprättelseutredningen, ställde frågan: ”Vad har hänt dig?” Experter undrar ofta det: ”Vad har hänt?”
Han hade varit på ett barnhem med kristna förtecken, så han hade hållits i herrans tukt och förmaning, medan övergreppen pågick; det var som i Sodom.

I livet hade han lärt mer av vad man gjort honom, än av vad man sagt honom och när vården äntligen hade upphört, blev han både sekulär och heterosexuell.
Biskop Lennart Koskinen har sedan betonat de symboliska inslagen i upprättelsen. Man kan undra vad en biskop alls har med sådana här saker att göra, i ett så sekulärt samhälle som vårt, utom just det; någon att tillkalla när det gäller att blanda bort det praktiska och konkreta till förmån för det upphöjt symboliska och än mer innehållslösa.