Tidskrifter: Papi #12/13

jan272012

Skrivet av Freke Räihä

Kritik

Man vinner när samtliga kommit överens om att man fått ett rikare liv

Papi #12/13Papi #12/13

Med detta nummer utmanas ytterligare en gång tidskriftsformatet. Jag får en känsla av att Papi gör det; leker med format, med läsaren, med språket. Gott och väl. Ibland är det möjligt att se hur det fungerar, därför det är inte alla förunnat att lyckas med detta konststycke. 

Papi kommer denna gång – kanske skulle jag säga kom i denna form för ett tag sedan; anmälan har dragit ut på tiden och hungriga magar har ingen respekt för litteratur – som en låda i kartongfärgad kartong. Det får den att se mycket hemlighetsfull ut. 

Sedan öppnas den och ögonen faller på ”Spelregler”; inte den traditionstyngda innehållsförteckningen – eller är det egentligen regler för läsningen som är en förteckning på innehållet. Förutsättningarna. Läsningen sägs vara för ett obegränsat antal, det är inte en engångsvara detta med kulturtidskrifter. 

De tåls att återläsas, återkomma till, åter till referatet; man kan också sitta i ensamhet. Att läsa en text kan ta – förslår redaktionen och gästredaktör Kristian Hallberg – ett helt liv. Det gör det. Även om dess text kan naggas i kanterna av spelarna. Det föreslås att vi kan vara vårdslösa för att vi är vårdslösa. Lösta från vård eller dess motiv. Spelet börjar.

Spelet gör ont i läsaren, vi träder genom textens memory-liknande brickspel in och tillbaka till en ungdom, barndom; vi spelar om synen på vår egen barndom, våra minnen och det vi vill att våra minnen ska vara. Jag spelar ensam. Min son sover. 

Det får mig att känna mig ensam i en brusande värld, en förlust jag glömt. Att faktiskt vänta och förvänta mig något. Det viks snabbt ihop och hamnar i blöjhinken. Vems regler är det mening att vi ska följa. Redaktionen föreslår att vi måste – om vi inte vill följa de färdigtryckta – skapa våra egna regler, lagar, marknader. Alla föreställningar är skisser. 

Jag tror att jag vill rama in delar av tidskriften till det rum som jag vistas i. Här är biblioteket. Tidningen varvar effektivt bild och text på varje medföljande i kartongen inpassad kartongbit. I alla fall i den ordningen som min utgåva ligger i. Kanske ligger dina sidor olika. Det finns inga regler för hur de ska vila mot varandra. Föräldrar ger sina barn en sorg de aldrig kommer över. Vice versa. 

Och med lycka. Vårt arv, det gods vi bär. Och till sistone programförklaras allt målat och textat: Att vara tillsammans med sitt barn är föräldraskap, att våga lämna över det till våra starka pedagogiska institutioner är föräldraskap. Leken. Att dela ljus och mörker med dem. Att läsa.

Freke Räihä