Konst: Stipendiater 2010: Maria Bonnier Dahlins Stiftelse

dec042010

Skrivet av Sonja Nettelbladt

Konst - Konstkritik

Två sidor av samtidskonsten

Jenny Yurshansky, This is only a test, 2009. Foto: Mattias GivellStipendiater 2010: Maria Bonnier Dahlins Stiftelse
Bonniers Konsthall, Stockholm
till och med  9 januari, 2011

När jag kommer ut från Bonniers Konsthall har jag texten "forever yours" tryckt i svart på min handled. Den som lovat mig evig trohet är Jenny Yurshansky, en av de två konstnärer som tilldelats Maria Bonnier Dahlins Stiftelses stipendium 2010. Stiftelsen, som också står bakom Bonniers Konsthall, delar varje år ut ett stipendium till två eller tre konstnärer som alla är i början av sin bana. Under sina tjugofem år har de lyckats förutse många stjärnskott på den svenska konsthimlen och bland tidigare stipendiater finns namn som Karin Mamma Andersson, Cecilia Edefalk, Jacob Dahlgren och Linn Fernström. I år går stipendiet till redan nämnda Jenny Yurshansky och till Paul Fägerskiöld.

Det är två tämligen olika konstnärskap som nu ställs ut på Bonniers Konsthall, både tematiskt och uttrycksmässigt. Där Yurshanskys konst är konceptuellt närgången och utlevande är Fägerskiölds avståndstagande och introvert. Där Yurshansky ser framåt och utåt, ser Fägerskiöld bakåt och inåt. Tillsammans visar de två helt olika sidor av samtidskonsten, som kräver två olika betraktelsesätt.
Jenny Yurshansky är den första stipendiaten som inte är född och uppvuxen i Sverige. Hon är född 1979 i Rom, men bor och verkar i Los Angeles och i Stockholm. Hon har studerat vid University of California Irvine och Konsthögskolan i Malmö. Hennes konst är konceptuell, och består av skulpturer, installationer och platsspecifika interventioner. Hon har medverkat i ett flertal utställningar i både USA och Sverige, senast i en egen utställning på Galleri Rostrum i Malmö i år.

Här på Bonniers Konsthall visas tre av hennes verk i ett halvt nedsläckt rum, innanför ett svart sammetsdraperi. Innan man träder in bakom draperiet får man själv bli en del av hennes konst, bli märkt av den. Det är stämpeln med texten "forever yours", den som sitter kvar på min handled när jag lämnar utställningen. Många ser något konfunderade ut när en av konsthallens medarbetare snällt frågar om man vill ha en stämpel. Men när han förklarar att det är en del av konstverket sträcker de villigt fram sin hand. Det intima budskapet om evig trohet blir genom stämpeln till några standardiserade, uttryckslösa bokstäver. Men samtidigt som den egentliga innebörden tappar sin betydelse genom det anonyma mångfaldigandet skapar Yurshansky en samhörighet, både med henne själv och med de andra besökarna, som liksom jag blivit en del av hennes konstverk.

Inne i det dunkla rummet står en overheadapparat i grå plast som projicerar ett färgstarkt psykedeliskt mönster på väggen mittemot. Det finns något bekant i mönstret, men det är inte förrän jag läser beskrivningen av det som jag förstår varför. I verket, som kallas This Is Only a Test, har Yurshansky använt sig av tretton olika färgtester som egentligen används för att ställa in dator- och tv-skärmar enligt standard, och projicerat dem ovanpå varandra. De strikt justerade testbilderna har helt förlorat sitt syfte och reducerats till ett dekorativt mönster, långt ifrån sitt egentliga ursprung.

I Yurshanskys tredje verk, Projection (I Have A Dream), har hon i tryck återgett Martin Luther Kings berömda tal men tagit bort allt utom skiljetecknen, punkterna och prickarna. I en hög på golvet ligger det vita affischer där det, förutom titeln I Have A Dream, bara finns en lång rad med punkter och kommatecken. Den som vill kan ta med sig ett exemplar hem och, som Yurshansky själv sagt, skapa sin egen dröm. Än en gång integrerar hon betraktaren i sin konst, men istället för att låta oss bli en del av konstverket får vi själva skapa det. Med sitt minimalistiska formspråk låter hon oss bokstavligen fylla i mellanslagen och själva skapa oss konstens slutgiltiga mening.

Jenny Yurshanskys konst är både utåtagerande och inkluderande. Att smälta samman konsten med betraktaren ger en helt ny dimension till verken, även om det bara är ett vitt papper med punkter på. Jag kan känna en nästintill barnslig upphetsning av att själva få bli en del av konsten, även om det är på konstnärens egna, begränsade villkor.   

Paul Fägerskiöld. Målningar ur serierna White Flag 2010, Liberated Colour, 2010, Framed Colour, 2010, Untitled, 2010, Stolen Messages, 2010. Foto: Mattias GivellÄven Paul Fägerskiöld engagerar betraktaren, men på ett helt annat sätt. Fägerskiöld är målare, på ett historiskt traditionellt sätt, med färg på duk.
Fägerskiöld är född 1982 i Stockholm, där han idag bor och är verksam. Han är utbildad vid både Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och konsthögskolan i Wien.

I utställningen visas målningar ur fem serier; Stolen Messages, White Flag, Liberated Colour, Framed Colour och Untitled. Fägerskiölds målningar är enkla i sitt uttryck, med en avskalad färgskala och naturfärgade dukar som skymtar bakom motiven. Hans konst är full av politiska och konstnärliga referenser, både till samtiden och till historien. Här finns religiösa symboler, graffiti, Yves Klein, flaggor, popkonst och Mark Rothko. Tavlorna hänger tätt, utan inbördes ordning, något som gör att man måste ta sig tid för att tränga ner i Fägerskiölds budskap som ligger dolt mellan de rena färgfälten och strikta utformningarna.

"Jag arbetar med måleri som med ett språk, mina målningar är både separata verk och del i en föränderlig helhet" har konstnären själv sagt, och det är en essentiell ingång till Fägerskiölds konst. Det är lätt att gå vilse bland hans målningar, men betraktar man dem både var för sig och tillsammans växer de sakta men säkert till en intressant och tänkvärd helhet.  
I serien White Flag har Fägerskiöld målat flaggor från länder som inte längre finns, som Sovjetunionen och Hitlers Tredje Rike, strikt målade i vit färg. De blir som en konkret, om än spöklik, erinran om delar av mänsklighetens historia som många idag försöker förtränga.

I Stolen Messages har han med graffitiliknande stil klottrat meddelanden direkt på duken. De flesta svårbegripliga, med kryptiska siffror och bokstäver, men en av dem talar direkt och skoningslöst. Två ord - WHITE GUILT - står hastigt skrivet i stora bokstäver, det första ordet i vitt, det andra i svart. Med två ord och två färger har Fägerskiöld sammanfattat ett av samtidens stora dilemman - postkolonialismen och västvärldens dåliga samvete. Det är inte utan en bismak av obehag som jag betraktar målningen, så anspråkslös och ändå så slagkraftig. Med sin klottrade karaktär är det lätt att missta för ett politiskt slagord, vilket det i en mening också är.
Bland Fägerskiölds målningar är det den som talar starkast på egen hand. Det finns ett fåtal andra som också skulle kunna klara sig själva, men många känns inte som något mer än just kulturella blinkningar. Som helhet fungerar hans konst någorlunda, men jag skulle helst ha sett mer av hans samtida motiv och mindre av de konsthistoriska.  

Det är ändå med stora förhoppningar jag lämnar Bonniers Konsthall med min affisch och min stämpel. Det är två olika konstnärskap som belönats med årets stipendier, men två konstnärer som jag båda vill se mer av i framtiden, inte minst Jenny Yurshansky.

Sonja Nettelbladt