Konst: Scenkollektivet NYXXX; Human Agency - Tidningen Kulturen

Konstkritik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Skrämmande vackert om frihet och ansvar

foto Gabriel WidingScenkollektivet NYXXX
Human Agency
Gick på Inkonst i Malmö, www.nyxxx.se

För att verkligen kunna känna att man är människa måste tillståndet komplexifieras, eller i alla fall problematiseras. Och varje gång det händer, på riktigt händer, sker en pånyttfödelse som gör att man får lust att existera, att leva som en människa rakt igenom.

Någonstans runt 90-talet ungefär började det bli hejdlöst spännande med interaktiv konst. Tyckte folk. Helst i kombination med något nytt medialt-digitalt som, förutom att göra det lite extra spännande, medburit helt nya tekniska möjligheter.
Efter ett tag började det dock smyga sig in något forcerat i dessa verk. De började kännas konstruerade, som saker så ofta gör när mediet vinner över innehållet och sätts i första rummet. Visst kan publikens medverkan göra underverk för ett verk eller en föreställning, men ofta fick man intrycket av att det endast rörde sig som en slags symbol för en demokratisk skapelseprocess.
Det kan vara en utmärkt metod att göra publiken till en del av upplevelsen, så länge de inte bara används för att bara tillföra något oförutsägbart, eller är ett fåfängt försök att göra ett verk odödligt.

I slutet av april satte Scenkonstkollektivet NYXXX upp Human Agency på Inkonst i Malmö. En knapp timmes deltagande avatarverk, som de kallar det, där publiken både sveps med i en historia och integreras i händelseförloppet.

Lokalen är nedsläckt. Ljusrör är placerade utmed väggarna och längs med ena väggen står ett långbord uppdukat. Vi blir tillsagda att följa Human Agencys instruktioner, som delges oss via röster i hörlurar. Med hörlurarna på oss är vi avatarer, utan är vi människor, oss själva, medverkar i föreställningen som betraktare.
Det inleds med enkla rörelser, vänd åt höger, ta ett teg framåt, och i början följer alla avatarer samma mönster. Snart bryts dock rörelserna upp och börjar följa olika, liksom parallella riktningar.
De hörlursbärande avatarerna ser bortkopplade ut, koncentrerade och i början på gränsen till obehagliga. Men med hörlurarna på, då man själv fick bli avatar, ändrades inställningen och man lät sig följa med Bakgrundsmusiken, ett klassiskt meditativt ljud, var förförande, rösten lät snäll och avslappnad. Mina sinnen förstärktes, närvaron i rummet blev total, och människorna omkring mig kändes plötsligt mer levande. Mer individuella.
Avatarerna börjar tala i korta meningar, och den inre värld som stängt människorna ute öppnas i en ansats till kommunikation. Tafatta försök att genom förprogrammerade fraser förenas med människorna gjorde plötsligt alla i rummet till delar av samma lek. Alla medverkande delar tid och rum genom en gemensam nyfikenhet som kändes fullständigt kravlös. Som barn fick människorna vara, och som barn blev de ledda av avatarerna till det dukade bordet. Märkliga samtal inleddes via Human Agencys uppmaningar, det kändes skört och trevande, men så bröt ett par fragment sig loss ifrån sorlet, ’Kapitalismen visar oss att med låg inkomst, väldigt låg kan vi vara lyckliga i paradiset väldigt lyckliga’.

foto Kerstin WeimersOrden flyger förbi liksom i förbifarten. Tanken på att vi skulle kapitulera inför det nyliberala konceptet och acceptera samhällets orättvisor är såklart oroväckande, men nyckelordet är just kapitulation. Och så fort hörlurarna är på och man får bli en avatar blir allting självklart igen. Tänk inte, bara acceptera. För att det är skönare så. En framtid där människan slutar tänka själv, hur nära den är vi? Att få vara med i en osynlig gemenskap just genom att vara ingen, kanske är det essensen av alla slags trosläror, att ställningstaganden blir överflödiga.
Subjektivitet är en underskattad faktor som bör tas på allra största allvar, inte minst när det gäller frågor om avatarer. Att alternera mellan att vara subjekt och objekt, -vilket NYXXX får oss att göra- når essensen av vårt varande på ett så pass direkt plan att båda begreppen plötsligt känns livsavgörande. Det gör ont att vara subjekt, det gör ont att tänka och behöva välja.

’Gå emot ett av ljusen’, fram och tillbaka över rummet rör sig avatarerna, som flugor mot de artificiella lysrören.
Det skrämmer mig att denna upplevelse av kravlöshet, fråntagande av ansvar och en egentligen helt omotiverad upplevelse av tillbedjan till de artificiella ljusrören, blir så tilldragande. Människans möjlighet att tänka själv är ju hennes största styrka, eller hur är det nu?
Tänk er att det är tvärtom, att vår möjlighet att tänka själva är vår största svaghet. Att folk faktiskt borde välja sitt opium istället för att ägna sig åt politik, välkomna ett artificiellt soma istället för att förkasta det som en livslögn. Kan inte viljan att slippa sin frihet vara lika mänsklig och naturlig som behovet av att få behålla den? Att makt är ett tämligen farligt vapen vet vi redan, men man måste våga ifrågasätta begreppet frihet och självständighet för att inse vad det faktiskt innebär.

Visst är det lätt att vara medveten om att frånvaron av ansvar är lockande, och det är genom att vara så intellektuellt avväpnande som det här verket blir så kusligt.
Ju mer leken utvecklade sig där på scengolvet, desto större, mer omfattande och på många sätt skrämmande blev innehållet. Teoretiskt är det oerhört mångbottnat, men jag hängav mig åt att vara med om saken och ta del av det som ändå är det essentiella i ett interaktivt verk, den personliga upplevelsen av att vara människa i relation till någon slags omvärld. Det är mot bättre vetande som jag finner det vackert.
’Vi står inte kvar fysiskt upprätta genom skelettets mekanism, eller ens genom nervernas reglering av musklernas anspänning, utan för att vi är medryckta i världen ’ citerar NYXXX Merleau-Pontyi programmet, och plötsligt är min hjärna trött, liksom urblåst, och mot min vilja tar något stort och varmt den i besittning. Må det vara artificiellt och teoretiskt, jag väljer att inte bry mig för en liten stund. Human Agency är helt enkelt för kraftfullt för att jag som människa ska kunna värja mig.

 

Ida Thunström

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen