Konst: Hertha Hanson; Below Time - Tidningen Kulturen

Konstkritik
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Hertha Hanson, 12, 2012. Foto: ANNAELLEGALLERYYta och objekt

Hertha Hanson
Below Time
Annaelle Gallery, Stockholm
pågår till 9 december 2012

Hertha Hanson ställer ut på Annaelle Gallery i Stockholm. Utställningen heter ”Nedanför tiden”. Hanson visar stora verk målade i abstrakta sjok, samt med tom sparad kanvas. Om måleriet är ett konstnärligt språk, så är det abstrakta uttrycket en egen dialekt, lika etablerad som självklar. Hanson skrapar och serverar flödigt färgen på olika manér. Tjockt, tunt, i lager och pastost, både oemotståndligt och lyriskt. Detta är traditionellt måleri i flera nivåer, oljefärg, vitgrundad duk uppspänd på träram.

För en 15-20 år sedan var det så kallade ”Richter-skrapet” populärt både på utställningar men framförallt på konstskolorna. Det är dock tydligt att Hanson inte bryr sig om måleriska trender eller ifall hon är ”modernist” eller inte. Detta är skönt.

Skulle man drista sig att gå på en konstmässa (obs. inte Supermarket i detta fall) kan man se hur konstvärlden har tydliga trender och att gallerierna ofta har en eller flera som målar i en speciell stil. Hanson verkar stå utanför detta. Ändå är det inte svårt att hitta konststilar och konstnärer som hennes bilder relaterar till. Framförallt känns the New York School befryndad. I komposition återfinner vi solklart Mark Rothko. Det blir dock tydligt att Rothkos djup och rymd inte på något sätt finns med här.

Hertha Hanson, 6, 2012. Foto: ANNAELLEGALLERYFlera av de sätt med vilka Hanson applicerar färg ger det tydliga intrycket att färgen lägger sig ovanpå. Det går inte att tränga bakom den eller komma vidare. Konstnären bjuder inte in betraktaren till målningen som ett fönster, utan arbetar konvext ut i gallerirummet. Målningen blir på så vis objektet. Hanson är inte rädd för att använda den vita färgen. Det gör hon ofta med svaga nyanser åt olika håll. Nyanserna verkar vara viktiga för Hanson, säkert är i alla fall att färgen i sig är det essentiella i verken. Materian i oljefärg är elastisk, skulptural och följsam. Och man kan inte missta målningarna för att representera något annat än vad de just är: olja på duk.

Verken illustrerar hur färg rör sig på duk, hur den blandas och stelnar mitt i den processen. Det är svårt att inte bli fascinerad och förförd av oljemediets möjligheter och konstitution. Samtidigt söker jag efter en ingång till något annat. Inte nödvändigtvis något föreställande, men något som öppnar upp för en annan möjlighet.

Jag minns en utställning för cirka 12 år sedan på Life Gallery i Stockholm, ”Sliding down the surface of things”. Diskussionen kring utställningen gällde bland annat om utställningen var en reaktion mot en konstnärlig fåfänglighet att tränga in i subjektets inre. Finns det något mer, någon metafysik eller en själ i konsten? Konstnärerna på Life Gallery visade utmärkta exempel på en konst som inte gjorde sådana anspråk. Det finns naturligtvis en stor gärning i dekorativt måleri och för den konst som reflekterande visar vardag, verklighet och politik. Men där konsten inte har någon själ eller söker efter en sådan, tror jag att dess funktion snabbt kommer decimeras till tomhet, må så vara en estetisk sådan. Det som är uppfriskande med Hansons konst är att den verkar vara indifferent till allt.

Jakob Anckarsvärd

 

 

 

 

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen