Konst: Anna Wignell/Per Kesselmar; Konstnärshuset, Stockholm
Installationsvy, Anna Wignell. Foto: Per KesselmarEtt välorkestrerat möte
Anna Wignell/Per Kesselmar
Konstnärshuset, Stockholm
fram till 18 april 2012
Anna Wignell och Per Kesselmar har inte arbetat tillsammans tidigare men skapar en intressant utställning på Konstnärshuset i Stockholm.
Omedelbara beröringspunkter är få då uttryck, material, kontext och tidsprocesser verkar ligga långt ifrån varandra. Men det finns likheter.
I första hand undersöker Wignells konst videon som perceptuellt redskap och denna utställning kan uppfattas som ett skulpterande med ljus och rum, vilket även kan sägas för Kesselmar.
Båda konstnärernas verk handlar om rummet omkring och rummet innanför. Utställningen gör att man lägger märke till omgivningen på ett oprövat sätt, en reflektion om hur man upplever omvärlden.
Verket It will be shown, 2011, är en projektion av det som sker i den stora salen. Större delen av projektionen är svart – blockerad – men ramen visar ljus, rörelse och aktivitet. Lite som Wolgers Här slutar allmän väg, där en serie foton av en trafikskylt med citerad text står i ett landskap.
Landskapet blir ram åt den triviala trafikskylten och motiv i egen rätt på samma sätt som Wignells verk avspärrar sig själv och ger sig till känna.
Det perifera blir centralt. Hos Wignell stirrar man sig inte blind på den svarta ytan utan man försöker se hela den tunna ramen på en gång för att skapa mening åt det som sker i salen intill. Rörligheten genererar stämningen för hela utställningen, den lever och andas.
Vad videoformatet relaterar till känns mindre viktigt än själva ljusleken på väggen. Projektionen arbetar med rummets ljus och djup. Den ljusa rektangeln öppnar för en annan utväg, en rymd som paradoxallt tar slut i mötet med väggen.
En konstlärare sade en gång till mig: ”Det du inte kan säga med ett lager kan inte sägas bättre med flera”. En modernistisk tanke, lager på lager hör ju 1700-talet till.
Installationsvy, Per KesselmarKesselmar valsar fram sina färglager och låter processen vara åskådlig genom att lagren inte ligger exakt på varandra utan överlappar något i kanterna. I Kesselmars tvådimensionella men skulpturala verk är det subtila dominerande. Både som rumsförvrängare och i form av abstrakt bildskapande agent.
När man sitter en stund framför Kesslemars Exposure-fotografier, 2011, är impulsen att jämföra dem, här slås man av hur varierande de näraliggande vita nyanserna är och hur mycket en nyansskillnad gör för bildens helhet och hela serien.
Bilderna svävar och rör sig och samverkar på ett enastående enkelt och tidlöst manér, ostörda av tiden, trenderna i konsten och omvärlden. De är eviga.
I verket Big Cut, 2009, målar Kesselmar en fin blå skugga direkt på väggen. Kulören påverkar hela den övriga målningen, framförallt det intilliggande vita färgfältet som omedelbart ter sig mer gult än vad det egentligen är.
Dessa små kromatiska gester gör att man dröjer kvar vid Kesselmars bilder en lång intagande stund.
Wignell igen. Ett annat verk att dröja kvar vid är hennes Grey Limitations, 2012, ett långsamt filmsvep runt ett vitt rum. Undersökandes leds betraktare genom skrymslen och vrår via en lo-fi smalfilmskamera på ett sätt som för tankarna till Gregor Schneiders Haus u r, fast detta verk känns poetiskt på ett helt annat sätt och det är inte svårt att hitta kontemplativa punkter i den suddiga filmen som också binder ihop utställningen.
Med Wignell/Kesselmars utställning befästs Konstnärshusets status som angelägen konstscen.
Jakob Anckarsvärd
| < Föregående | Nästa > |
|---|








































