Konst: Researchprogram: Dexter Bang Sinister; Charlottenborg - Tidningen Kulturen

Konstkritik
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Oh psychedelia, where art thou?

Dexter Bang SinisterResearchprogram: Dexter Bang Sinister
Charlottenborg
Pågår till 21 oktober 2012

Intresset för det psykedeliska ligger onekligen i tiden. Bara i Öresundsregionen finns flera exempel på detta. Nyligen kunde man se Danilo Stankovics examensutställning The Sun in the Mouth på Galleri KHM i Malmö, vilken innehöll tydliga referenser till psykedelia och förändrade medvetandetillstånd. Och under hösten och vintern visades Mindblowing! på Form/Design Center i Malmö. Utställningen bestod av en omfattande samling psykedeliska konsertaffischer från sextiotalets San Francisco – med specialgjord utställningsaffisch av konstnären Sture Johannesson. Lägg därtill en utställning om Brion Gysins Dreamachine och klubbkvällar med psykedeliska Kristallen så är listan i det närmaste komplett.

Senast i raden att utforska det psykedeliska är personerna bakom Dexter Bang Sinister på Kunsthal Charlottenborg i Köpenhamn. Men utställningen skiljer sig från ovan nämnda The Sun in the Mouth och Mindblowing! i ett specifikt avseende: Dexter Bang Sinister går nästan uteslutande i svart och vitt, en inramning som utmanar de gängse föreställningarna om vad man kan förvänta sig av en utställning om psykedelisk konst. Det verkar som att man med Dexter Bang Sinister velat skapa en psykedelians tabula rasa, ett oskrivet blad. Vad händer om man suddar ut de flesta väntade manér och klichéer från sextiotalet? Greppet är uppfriskande, men innebär också en utmaning för besökaren.

Utställningen är ett samarbete mellan New York-baserade design-/redaktör-/förläggarduon Dexter Sinister (bestående av Stuart Bailey och David Reinfurt), den amerikanska skribenten Angie Keefer och den danska konstkritikern Lars Bang Larsen. Att sistnämnda är inblandad i en utställning om psykedelisk konst är kanske inte så förvånande. Hösten 2011 presenterade Larsen nämligen sin avhandling A History of Irritated Material: Psychedelic Concepts in Neo-Avant-Garde Art på Köpenhamns universitet. Men den som väntar sig en psykedelisk upplevelse på Dexter Bang Sinister lär få tänka om. Inte ens utställningens ”sensorium”, ett enligt pressmeddelandet psykedeliskt rum, kan kallas psykedeliskt i någon egentlig mening. Men så var inte heller syftet med utställningen att åstadkomma en sådan effekt. De psykedeliska inslagen är starkt nedtonade och är mer att betrakta som små ledtrådar eller spår till sextiotalets psykedeliska konst och kultur.

Dexter Bang Sinister är en återhållsam, närmast sparsmakad utställning där många av ytorna i utställningslokalerna har lämnats tomma. Den sparsmakade känslan förstärks av avsaknaden av färg – till och med de stiliserade lavalamporna som ställs ut är svartvita. Men det finns några undantag.

En handfull diabilder av Steen Thure Krarup från den danska ljusgruppen King Kong (verksam 1969-1972) bryter mönstret. Krarups gultonade bilder, vilka projiceras på en vägg i det första av utställningens två rum, för tankarna till den psykedeliska stilen så som vi känner den från sextiotalet. I färg är också Charlotte Johannessons utsökta David Bowie (1983) som visas i trapphuset utanför utställningslokalerna. Motivet återkommer i ett av utställningsrummen i form av en serie om sex bilder, helt i svartvitt. Bilderna visar popikonens ansikte under gradvis upplösning. Förloppet kan onekligen beskrivas som psykedeliskt, även om bilderna och dess kontext förstås helt saknar den psykedeliska konstens gängse estetik.

De flesta människor associerar sannolikt psykedelia till det sena sextiotalet, men man bör ha i åtanke att psykedeliabegreppet även rymmer en annan historia än den som förknippas med hippieeran. Psykedelisk är således inte nödvändigtvis lika med uppskruvade färger. Riktar man blicken mot åren före sextiotalets början går associationsbanorna snarare till vitmålade sjukhusmiljöer.

Begreppet psykedelisk myntades 1956, alltså mer än tio år före The Summer of Love, av psykiatern Humphry Osmond under en brevväxling med författaren Aldous Huxley. Vad de båda sökte efter var ett ord för att beskriva förändrade medvetandetillstånd orsakade av hallucinogena droger. Den nya termen användes ursprungligen i akademiska kretsar av psykiater och forskare. Bland annat för att besktriva en ny terapimetod, ”psykedelisk terapi”, där patienter behandlades med LSD. När drogen så småningom spred sig utanför de akademiska kretsarna (med hjälp av försökspersoner som författaren Ken Kesey) följde psykedeliabegreppet med och fick delvis nya betydelser.

De tidiga pionjärerna som hade ägnat sig åt forskning eller behandlingar med hallucinogener, fick se sitt arbete raseras i takt med att dåtidens moralpanik från myndigheter och media eskalerade. När drogerna slutligen förbjöds innebar det också att de bannlystes i akademiska kretsar, vilket skapade stor besvikelse från forskarhåll gentemot hippierörelsen.

Idag används termen psykedelisk ofta som ett prefix inom populärkulturen för att beskriva något som ”flummigt” eller ”mystiskt”. Kopplingen till psykedeliska droger har, ironiskt nog, försvagats. Prefixet dyker upp lite varstans, inte sällan som en diffus retroterm, och är till exempel vanligt förekommande inom musikjournalistiken. I en intervju publicerad på Kopenhagen.dk ger Lars Bang Larsen sin syn på termen: ”Psychedelia is not strange anymore. Back then it was strange and obscene but it’s lost that edge.”

Bland det första som möter besökaren på Dexter Bang Sinister är en text projicerad på en av utställningens väggar. Texten, som inleds med frasen ”Oh, psychedelia”, ger en viss förklaring till vad personerna bakom utställningen velat uppnå: ”This is not a history of psychedelia, but a post-rationalisation. Reduced, restricted, it is an abstract machine animated by the fundamental difference of BLACK and WHITE.”

Så vad händer då när man konfronteras med den ”färglösa” psykedelia som presenteras på Dexter Bang Sinister? En risk med greppet är förstås att besökaren lämnar utställningen med en känsla av besvikelse, åtminstone om man förväntar sig se psykedelisk konst anno 1967. Det här är en utställning som vänder upp och ner på allt, och utmanar ens föreställningar om hur något borde se ut. Åtminstone för en stund. I bästa fall genererar utställningen en ny diskussion om psykedeliabegreppet och dess innebörd. Det hade varit välkommet.

Tyvärr förutsätter ett besök på Dexter Bang Sinister vissa förkunskaper i ämnet. I sämsta fall når utställningen endast de redan invigda. De som har koll på koderna. Men det finns chans för de inblandade att förtydliga kommunikationen. Under de nio månader som Dexter Bang Sinister pågår kommer man nämligen att producera en publikation vars utgångspunkt är psykedelia. Texterna kommer att finnas tillgängliga löpande på hemsidan The Serving Library. Kanske lyckas man tydligare förklara utställningens innehåll där. Invändningen till trots är ett besök på Dexter Bang Sinister absolut att rekommendera, speciellt för de som har en relation till psykedelisk konst och kultur. Inte minst nu när psykedelia är på så mångas läppar.

Henrik Dahl

 

 

 

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen