”Där ett konstnärsväsen klingar” – Om GAN

feb132013
Skrivet av Thomas Notini
PDFSkriv ut

Tuschteckning, illustration till Sånger om kärleken och döden 1908Tuschteckning, illustration till Sånger om kärleken och döden 1908Vad föreställer en tavla?

Huru många gånger har den frågan upprepats – huru många falska svar har den fått?
Vi kunna räkna dem än idag – i böcker, i tidskrifter och akademidiplom.
En tavla föreställer intet annat än
sig själv. 

Så skriver Gösta Adrian-Nilsson i sin programskrift Den gudomliga geometrien. Året är 1921, han lever i Paris, är 27 år gammal, han är redan etablerad och tämligen känd som konstnär både hemma i Sverige och till viss del på den europeiska kontinenten och har gått igenom flera markanta utvecklingsfaser, som nu har lett honom fram till att han känner sig nödgad att ta till orda i skrift, i ett ärende som är honom angelägnare än någonting annat.

Kanske är tiden ännu idag inte helt mogen för att se Gösta Adrian-Nilsson, hans liv och framförallt hans verk, i sitt rätta perspektiv. Fyrtioåtta år har förflutit sedan hans död, det har visats några samlingsutställningar med hans konst, det skrevs en monografi om honom under hans livstid och en ännu ofullbordad monografi tjugo år efter hans bortgång (där bara åren fram till 1920 behandlas, han fick ju ytterligare fyra decennier av aktivt konstnärskap).

Idag är det, till skillnad från de förhållanden som rådde under Gösta Adrian-Nilssons livstid, inget problem med att beröra och lyfta fram hans homosexualitet. Den styr på ett omisskännligt sätt hans motivval och mycket av den dolda eller explicita symboliken i hans bilder. Det kan visserligen alltid diskuteras i vilken utsträckning en sådan faktor som sexuell läggning skall stå i fokus vid vårt betraktande av en konstnärs verk, men att helt skjuta det åt sidan är inte heller rimligt.

Hur som helst är vi idag fria att välja vilket fokus vi vill använda. Att i en konstnärsmonografi bara omnämna sådana ting som homosexualitet var inte ens möjligt så länge som homosexualiteten var inte bara tabubelagd utan även förbjuden i lag, och i Nils Lindgrens stora Gösta Adrian-Nilsson-biografi som gavs ut 1949, medan konstnären ännu levde och var verksam och endast fem år efter förbudets upphävande, finns denna sida hos honom inte antydd med ett enda ord.

Självporträtt 1908Självporträtt 1908Ofta möter man också bilden av Gösta Adrian-Nilsson som en kylig, intellektuell konstruktivist och rationalist som konstruerar sina bilder utifrån ett strängt och lagbundet, logiskt sammanhängande system. Det synsättet gör honom inte rättvisa, och i det avseendet stöder jag mig bl.a. på hans senaste biograf Jan Torsten Ahlstrand. Gösta Adrian-Nilsson – eller GAN, som ju blev hans signaturnamn – var i själ och hjärta en passionerad romantiker, kanske mer genuint romantisk och mer buren av sina känslor än både Marcus Larsson och Caspar David Friedrich.

Barn- och ungdom

Gösta Adrian Nilsson föddes i Lund den 2 april 1884. (Gösta var alltså hans tilltalsnamn, Adrian hans andra förnamn.) Hans föräldrar Nils och Anna Nilsson var ursprungligen småbrukare men hade flyttat in till Lund, där fadern Nils öppnade ett hökeri (den tidens benämning för ”diversehandel”) och en kol- och vedhandel. Stadsdelen där de slog sig ner kallades ”Nöden”, p.g.a. den fattiga arbetarbefolkning som bodde där. Ibland kallades den också ”Judeen”, som en anspelning på det starka inslaget av invandrade, fattiga öst- och centraleuropeiska judar. (Sin tids Tensta, Hammarkullen eller Rosengård, kanske.) Gösta hade två äldre syskon, brodern Nils och systern Emma, och en yngre syster Esther.

Varifrån hans konstnärliga anlag kom, vet vi inte; det fanns veterligen ingen i hans släkt som varit verksam med konst eller konsthantverk. GAN nämnde som ett av sina tidigare barndomsminnen hur han ibland ritade med färgkritor på väggen till faderns kolkällare och kände en upprymd glädje över att se regnbågens färger växa fram och bilda ett mönster på lagerlokalens kolsvarta vägg. 

Gösta Adrians skolgång förlöpte utan större entusiasm från hans sida och utan större studieframgångar. Favoritämnet var inte oväntat teckning, och när han var tretton år gammal, inträffade en händelse som han ofta återkom till senare i livet. På Akademiska föreningen i Lund fick han se en tavla målad av Marcus Larsson, en stor målning med ett skeppsbrottsmotiv. Rörelsen, dramatiken, intensiteten i denna bild gjorde ett outplånligt intryck på skolynglingen och satte uppenbarligen hans egen skapande fantasi i rörelse. Fartyg i storm, i sjönöd och brand, är motiv som sedan emellanåt förekommer i Gösta Adrians målningar.

Ilja 1912Ilja 1912Nästa avstamp i hans konstnärliga utveckling kom ett par år senare, när han hade fått se ett mycket märkligt illustrationsarbete. En lokal lundensisk konstnär vid namn Jöns Mårtensson hade sammanställt en mapp med tecknade illustrationer till Bibelns berättelser. Mårtensson var en mångsidig konstnär som var livligt engagerad i en konstnärssammanslutning i Lund vid namn Lukasgillet. De mycket omsorgsfullt utförda bilderna var starkt inspirerade av de medeltida illuminerade handskrifterna, och de har senare förvarats i glasmontrar i Lunds domkyrka. GAN omnämner denna upplevelse i ordalag som visar vilken betydelse den skulle komma att få för hans senare konstuppfattning:

Ingen kan föreställa sig min beundran, ledd av en instinkt, som sade mig, att jag här fann uttryck för något som landskapsmålandet ej kunde skänka mig, en fantasiens frihet att fabulera med linjer och färger, som ej något naturalistiskt motiv lade hämsko på.”

GAN var vid tidpunkten för mötet med Mårtenssons bibelillustrationer sexton år gammal, och detta möte inspirerade honom till att rita ett album med illustrerade folksånger, som han gav namnet Samlade sånger och förärade sina föräldrar i julklapp. Det är en fullt mogen tecknare och illustratör som med yttersta noggrannhet ställer samman en serie illustrationer i tidens jugendstil. Särskilt modern Anna insåg Gösta Adrians unika begåvning och stödde och uppmuntrade honom helhjärtat så länge hon levde, även när han gett sig in på konstnärliga banor som hon antagligen personligen måste ha stått ganska främmande inför.

En vid denna tid känd apotekare i Lund, Johan Lindgren, hade sett Gösta Adrians Samlade sånger och blivit så imponerad, att han gav den unge gymnasisten i uppdrag att rita omslaget till hans bok Svenska läkemedelsnamn, som kom ut 1902. 

GAN:s studentexamen vid Katedralskolan i Lund 1903 blev tämligen slätstruken, utan några särskilt imponerande betyg, med det föga överraskande undantaget teckning, där han fick högsta betyget. Han gick reallinjen, där tonvikten låg på matematik, fysik och övriga naturvetenskapliga ämnen, men inte heller där utmärkte han sig särskilt tydligt. Märkligt nog fick han inte heller mer än godkänt i svenska – oväntat eftersom han redan i gymnasiet visade stort litteraturintresse och umgicks med egna litterära ambitioner. Under de närmaste tio åren gav han ut ett flertal dikt- och novellsamlingar, och det stod ännu inte alls klart, om det var bildkonstnär eller författare han skulle bli.

Matroser u.å.Matroser u.å.Efter studentexamen hade GAN ingen som helst önskan att börja några universitetsstudier. Han svarade på en annons om anställning vid Apoteket Kronan i Lund och fick platsen. På kvällar och helger och under nätter, då han hade jourtjänst på apoteket, satt han och målade små akvareller. Några större farmakologiska talanger visade han sig inte ha, och snart blev arbetet vid apoteket outhärdligt för honom. Han slutade, gick en tid på en handelsskola och tog sedan anställning som bokhållare på ett färghandelsföretag som sålde slamfärger för uthusväggar. Inte heller det någon särskilt inspirerande tillvaro för Gösta Adrian. Men vid den här tiden började han treva sig fram på den litterära banan och gav så småningom ut en diktsamling, som var försedd med hans egna illustrationer men fick rätt blandat mottagande.

Hans far bekostade åt honom ett års utbildning vid Teknisk Selskabs Skole i Köpenhamn, ett slags motsvarighet till vårt Konstfack. Efter en tid som dekorationsmålare vid Tivoli i Köpenhamn kom han till Stockholm, där han fick anställning vid Nordiska Möblerings AB, med uppgift att rita av möbler för reklamannonser. Det blev ett avbrott för militärtjänstgöring på Revingehed utanför Lund, där han snart blev omplacerad från den gängse fältutbildningen till kontorstjänst vid intendenturexpeditionen, och där satt han mest och skrev dikter och längtade bort från det grå militärlivet. Åter i Stockholm frilansade han som skribent i Dagens Nyheter och veckotidningen Hvar 8 Dag.

Sedan han 1907 återvänt till hemstaden Lund, kom han i kontakt med den krets av intellektuella som kom att kallas Lundabohemen och där botanikern och litteraturkritikern Bengt Lidforss var en av förgrundsgestalterna. Lidforss hörde sedan livet ut till GAN:s trognaste vänner och understödjare. 1908 gav GAN ut en ny diktsamling, Sånger om kärleken och döden, med egna illustrationer i jugendstil. Hans författarambitioner var vid den här tiden ännu minst lika starka som hans längtan att ägna sig åt bildkonst. (Och ännu när han 1914 får ett pass utfärdat av svenska generalkonsulatet i Berlin, står han som Schriftsteller, skriftställare, och inte som konstnär.) 

Smältugn 1915Smältugn 1915GAN var en mycket flitig dagboksskrivare. Det var åt sina dagböcker han också anförtrodde sådant som han aldrig kunde gå ut i offentligheten med, sådant som rörde hans privatliv. Hans livs stora kärlek var en ung metallarbetare i Lund, Karl Edvard Holmström, som i hans dagböcker konsekvent går under täcknamnet Ilja (efter en figur i en av Maxim Gorkijs romaner). C:a 1912 målade GAN ett porträtt av Ilja, en av de sista naturalistiska målningar han gjorde, innan han efter mötet med den modernistiska rörelsens expressionism och kubism gick över till en ny uttrycksform och efter hand till en ny konstuppfattning. En entusiastisk konstkritiker i Expressen, Jenny Maria Nilsson, utbrister om denne Ilja, att ”av målningen att döma är han en av de vackraste män jag sett”.

Ilja – Karl Edvard Holmström – avled 1914, 22 år gammal, i lunginflammation, och GAN var otröstlig. I dagboken skriver han: ”Kring mig låg världen i spillror.” 

Under denna period i Lund var GAN flitig både som författare och som bildkonstnär. Hans sätt att teckna och måla var fortfarande i grunden naturalistiskt, ibland jugendinspirerat, ibland impressionistiskt. Han deltog i en grupputställning i Malmö, han gav ut novellsamlingen Porträttet och andra berättelser, han studerade en vinter vid Kristian Zahrtmanns Kunstnernes Studieskole i Köpenhamn, han hade en utställning i Lund, och han gav 1912 ut sin sista skönlitterära bok Den försvunna modellen och andra berättelser.

Berlin och möte med Europa

Carl-Johan Malmberg har i ett radioprogram sagt, att vi bör vara tacksamma över att GAN valde att åka till Berlin istället för till Paris. Det sistnämnda är ju helt uppenbart en sanning med viss modifikation; GAN åkte så småningom även till Paris, och han skulle senare värdera tiden i Paris högre än den bekymmerstyngda tiden i Berlin. Men det var utan tvivel de impulser som han fick i Berlin som lade grunden för hans kommande konstnärskap, i det första mötet med expressionism, kubism, futurism och andra unga modernistiska konstriktningar.

Det var 1913 som GAN fick möjlighet att åka till Berlin för att förkovra sig som bildkonstnär. Den fattige GAN reste på vinst och förlust, och pengar till själva resan fick han av lundaprofessorn Lännart Ribbing, som hade ställt som villkor, att GAN skulle anordna ett lotteri, där vinsterna skulle bestå av tavlor av GAN och där GAN själv skulle traska runt i stan och sälja lotter. Han skriver i sin dagbok: ”Den arma summa denna ståtliga förödmjukelse inbragte lyfte mig dock över det breda vatten, som sedan för alltid skulle skilja mig och docenten åt.” Möjligen är GAN här orättvis mot en person som faktiskt velat hjälpa honom, men antagligen innebar det tidvis en alltför stor påfrestning att vara helt beroende av andra människors välvilja för en ung konstnär som inget högre önskade än att kunna försörja sig på idogt och seriöst konstnärligt skapande.

Skapelsen 1919Skapelsen 1919Trots det myckna och detaljerade dagboksskrivandet, är GAN:s tid i Tyskland till stora delar höljd i dunkel. Dateringarna för hans vistelse där, hans återbesök i Sverige o.s.v. är mycket osäkra. Vad vi vet är att han kom i kontakt med galleristen Herwarth Walden och hans svenskfödda hustru Nell Roslund, som skulle få stor betydelse för honom. Herwarth Walden hette egentligen Georg Lewin och var av judisk börd. Walden var en synnerligen mångsidigt begåvad och kreativ person: inte bara gallerist, utan även målare, författare, pianist, tonsättare, kritiker, förläggare, praktisk organisatör och, inte minst, utgivare av den inflytelserika konsttidskriften Der Sturm. I mellankrigstiden blev Walden övertygad och aktiv kommunist och utvandrade till Sovjetunionen, där han 1941 torterades ihjäl i ett av det stalinistiska paradisets utrensningsfängelser.

GAN och Walden tycks tidigt ha fattat sympatier för varandra, och Walden insåg snart GAN:s begåvning. Utställningarna vid Waldens konstgalleri, Galerie Der Sturm, blev en stark inspirationskälla för honom. Han mötte den radikala tyska expressionismen, inte minst i form av Wassily Kandinskys och Paul Klees nonfigurativa målningar och Franz Marcs symbolmättade måleri, och han tillägnade sig också mycket snart den nya franska kubismens idé att forma elementen i en bildkomposition i tydliga geometriska facetter. Han tog också starkt och bestående intryck av den italienska futurismen med dess hänförelse över den nya tidens teknologiska och industriella landvinningar. I Berlin målade han ett nytt porträtt av vännen Ilja, en målning som han gav namnet Elektrikern, men denna gång fjärran från all naturalism och med det nya expressiva och kubistiska uttryckssättet. Vi vet att Ilja besökte GAN vid ett tillfälle under Berlintiden, och byggnaden i bakgrunden på bilden är troligen Bahnhof Friedrichstrasse.

Något av en milstolpe för GAN blev när han 1914, den sista förkrigssommaren, genom Herwarth Waldens förmedling blev föreståndare för arkitekten Bruto Tauts glashus på Deutscher Werkbunds utställning i Köln. Som föreståndare bar han titeln ”Künstlerischer Erklärer”, vilket antyder att det ingick i hans arbetsuppdrag att på ett pedagogiskt sätt presentera den utställda konsten för publiken.

Elektrikern 1913Elektrikern 1913Det som gjorde störst intryck på GAN själv var inte glashusets berömda arkitektur utan det stora mekaniska kalejdoskopet i glashusets undervåning. Fyllningarna till kalejdoskopet var utförda av ett antal tyska konstnärer, däribland Franz Mutzenbecher och Adolf Hölzel. I det stora, roterande kalejdoskopets stjärnmönster kunde man se färgstarka, kontrastrika, abstrakta bilder i skiftande sammanställningar och i ständig rörelse – ett slag av rörelse som inte minst futuristerna försökte återge i sina rytmiskt uppbyggda bilder.

Kalejdoskopet blev ett slags aha-upplevelse för GAN. Med Kandinsky delade han synen på konsten som förmedlare av en transcendent, andlig verklighet, inte bunden till att avbilda den yttre, materiella verkligheten. I likhet med Kandinsky och den drygt tjugo år äldre landsmaninnan Hilma af Klint kom GAN att eftersträva en icke-föreställande konst, men han hade svårare än Kandinsky att helt släppa taget om den figurativa världen – undantagen är några helt abstrakta geometriska bildkonstruktioner i slutet av 20-talet och början av 30-talet.

Mellankrigsår hemma 

Men tiden i Tyskland fick ett abrupt slut genom krigsutbrottet, ett brutalt avbräck som tvang många av tidens största konstnärer på flykt; Kandinsky måste via Stockholm återvända till Ryssland, GAN blev tvungen att i tysthet återvända till hemstaden Lund. Här hemma i Lund kunde han smälta och integrera de intryck och lärdomar han hade med sig från Berlin. Han målade sina första mästerverk i den nya expressivt kubistisk-futuristiska stilen. Och i sin dagbok ger han bl.a. uttryck för sin fascination över de futuristiska idealen med deras närmast patetiska och romantiska övertro på den nya teknikens och industrialismens möjligheter: ”Vår tid är hastighetens, rörelsens och den flammande aktionens tidevarv.” Man behöver inte bläddra länge bland GAN:s bilder för att förstå att han kunde uppleva samma skönhetsvärden hos ett frustande ånglok som många impressionister upplevde hos en färgprunkande blomsteräng.

Som redan antytts, är det ändå Kandinskys idéer som haft det största inflytandet på GAN:s konstuppfattning. Kandinskys manifest Om det andliga i konsten finns märkbart i bakgrunden när han själv uttalar sig om konstens andliga djupdimension. Konsten, menar GAN, bör vara en andlig motrörelse i en materialistisk tidsålder. (Och på den punkten kan man än i denna dag, hundra år senare, inte annat än ge honom fullt rätt.) GAN delade också sin idol Oscar Wildes syn på konstens överhöghet över naturen. Trots det var han en hängiven naturälskare som tillbragte timmar på milslånga fotvandringar i Lunds omgivningar. Men han är angelägen om att hålla de båda verkligheterna strikt isär. I en tidningsartikel om den moderne konstnärens förhållande till naturen skriver han:

Han älskar naturen, så som man älskar luftens svalka, blommornas doft och friskhet. Men naturen är för honom en värld – konsten en annan, och den enas skönhet kan inte jämföras med den andras.”

Storstadstrafik 1918Storstadstrafik 1918Vid den här tidpunkten lär GAN också känna den konstälskande maskiningenjören Egon Östlund i Motala, en bekantskap som skulle betyda mycket för honom framdeles. 1915, det andra krigsåret, representeras han vid en utställning med titeln Schwedische Expressionisten på Herwarth Waldens galleri Der Sturm i Berlin (där bl.a. även Isaac Grünewald fanns representerad).

1916 fick GAN till sist möjlighet att hålla en separatutställning i Stockholm, vilket skedde på Gummesons konstgalleri vid Strandvägen. Vid den här tiden vimlade det av namn på olika konstriktningar, men GAN blev efter hand alltmer ovillig att låta sig etiketteras. I sitt eget företal i katalogen till utställningen på Gummesons skrev han:

Det existerar – med Kandinskys ord – principiellt icke någon formfråga. Den form är riktig, konstnärlig, som framspringer ur inre tvång, inre strävan att göra bryggan mellan känsla och uttryck så kort som möjligt. Den må sedan kallas expressionism, kubism, futurism eller passéism – eller med vad namn som hälst. Namn äro ord – ord äro namn. Där en levande ande styrt penselns kurvor och linjer och fläckar, där ett konstnärsväsen klingar – där är konsten.”

I samband med utställningen 1916 på Gummesons flyttade GAN för andra gången till Stockholm. Från den tiden dyker det upp många sjömansmotiv i hans målningar. De har funnits där tidigare, men nu blir de närmast som en fixering hos honom. De kan naturligtvis ses som ett av uttrycken för hans homoerotiska läggning. Men de saknar å andra sidan den erotiska bildens intima, påtagliga sinnlighet och framträder mer som kraftfulla, uttrycksmättade kompositioner med ett kubistiskt form- och färgspråk. I flera av ”matrosmålningarna” tycker man sig se en återklang av kalejdoskopet i Köln. 

1917 kom GAN:s vän från Berlintiden, Herwarth Walden, på besök till Stockholm, och till GAN:s stora glädje inbjöd Walden honom att delta i en ny utställning på Galerie Der Sturm i Berlin, denna gång tillsammans med de tyska modernisterna Paul Klee och Gabriele Münter. GAN upplevde detta som det första riktiga erkännandet från Walden, som – till GAN:s besvikelse – tidigare visat större intresse för Grünewald och de andra svenska Matisse-eleverna. Först nu började GAN bli känd och erkänd på den europeiska kontinenten. 

Akrobater Paris 1924Akrobater Paris 1924Året 1918, det sista krigsåret, medförde en ny möjlighet för GAN att bli mer känd i Sverige, då Gummesons anordnade ännu en separatutställning med hans målningar under titeln Sjömanskompositioner. Naturligtvis mötte en så särpräglad konstnär som GAN också mycket motstånd, både bland konstnärskolleger och bland kritiker. Isaac Grünewald motarbetade honom aktivt alltsedan hans tid i Berlin och låg aldrig på latsidan med att försöka göra livet surt för GAN. Och när man läser alla de invektiv och kränkande tillmälen som forna tiders konstrecensioner var späckade med, framstår även de hårdast formulerade recensionerna av idag som tämligen hovsamma. GAN tog naturligtvis, som alla konstnärer, illa vid sig av allt detta, men han var kanske mer förberedd på det än många andra och hanterade denna realitet på litet ovanligare sätt. Det hände allt emellanåt att han gick i direkt svaromål i pressen. Och i utställningskatalogen till utställningen på Gummesons 1918 hade han författat ett långt förord, där han utdelar flera välriktade sparkar mot kritikerkåren.

Som tidigare nämnts, hade GAN lärt känna Egon Östlund, maskiningenjör och hängiven konstvän. Östlund flyttade så småningom från Motala till Halmstad. I juli 1919 ägde i Östlunds hem i Halmstad rum ett möte som skulle få stor betydelse för det svenska konstlivet. Tre unga amatörmålare från Halmstad, bröderna Erik och Axel Olson och deras kusin Waldemar Lorenzon, blev presenterade för GAN. De tre unga konstnärsadepterna tog starka intryck av den dynamiske GAN, som under många år framöver skulle bli en förebild och en mentor för dem. Detta var alltså fröet till det som skulle bli Halmstadgruppen, efter hand utökad med Sven Jonson, Esaias Thorén och Stellan Mörner. 

Under 1919 deltog GAN också i tre olika samlingsutställningar på Liljevalchs konsthall i Stockholm. 

Paris 

Året 1920 medförde ett nytt viktigt vägskäl på GAN:s konstnärsbana. I Sverige kände han sig föraktad och förföljdes regelmässigt av stora delar av kritikerkåren. Och som så många andra konstnärer ville även GAN tillbringa en tid i Paris, för att få inspiration och nya intryck och, kanske inte minst, för att lära känna stadens svenska konstnärskoloni. Det visade sig vara svårt för GAN att få visum till Frankrike. Hans förbindelser med Tyskland före och under kriget sågs med oblida och misstänksamma ögon av den franska immigrationsmyndigheten, och Europa under mellankrigstiden var en värld av stängda och hårdbevakade nationsgränser. Men så småningom lossnade det, och den 4 juni 1920 anlände han med tåg till den franska huvudstaden, där han skulle komma att bo i hela fem år.

GAN tog ganska snart kontakt med Fernand Léger, som skulle bli den Pariskonstnär som han värderade högst, även om han i sitt eget måleri förhöll sig lika självständigt till honom som till Kandinsky. Kubismen i dess varierande former var kanske den Paris-konstriktning som kom att påverka GAN allra starkast. Under Paristiden utvecklades GAN:s måleri i en stramare riktning, bort från de flödigare färgstråken och den rytmiska intensiteten i riktning mot slätare färgytor i en strikt komponerad helhet. Överhuvudtaget är GAN:s lust att variera sig och experimentera med ständigt nya uttryckssätt påfallande – i jämförelse med t.ex. Grünewald, som i stort sett genom hela sin konstnärsbana arbetade vidare i en och samma stil. Tillsammans med Fernand Léger och landsmannen Ragnar Hoppe besökte GAN naturligtvis Louvren, där han fick en nästan chockartad upplevelse inför Paolo Uccellosmålning Striden vid San Romano från 1455. I Uccello tyckte sig GAN ha funnit en själsfrände, och i ett brev till Erik Olson skrev han senare: ”Den målaren var jag. Jag var mitt inne i Uccellos tavla och ledde överkommandot.”

Herr Peder och Liten Kerstin, illumination i ”Gyllene Boken” 1924Herr Peder och Liten Kerstin, illumination i ”Gyllene Boken” 1924GAN var veterligen inte utpräglat musikalisk, men till de Parisvänner som betydde mest för honom, även konstnärligt, hörde flera musiker, främst tonsättarna Gösta Nystroem och Moses Pergament. Han kom även i kontakt med Svenska Baletten, Ballet Suédois, som blivit en viktig institution för modern danskonst i Paris. Gösta Nystroem skrev musik till en balett med namnet Ishavsbaletten, som skulle uppföras på Ballet Suédois, och GAN fick uppdrag att rita dekor och kostymer. Men balettens koreograf Jean Börlin ansåg att de kostymer GAN ritat var alltför otympliga och helt omöjliga att dansa i, så projektet föll. Först 1928 uppfördes på Stockholmsoperan en balett som GAN ritat dekoren till, Krelantems och Eldeling, med Moses Pergaments musik. 

Ett litet visitkort från ett teosofiskt sällskap i Paris, med en kortfattad teosofisk appell, överräcktes en morgon 1921 åt GAN av portvakten i det hus där han bodde. GAN var liksom Kandinsky attraherad av teosofins tankegångar, och denna hälsning inspirerade GAN till att författa en skrift, ett konstnärligt program, som fick titeln Den gudomliga geometrien. Men man behöver inte ögna länge genom denna 50-sidiga skrift för att se, att den egentliga inspirationskällan är Kandinskys bok Om det andliga i konsten. Grundtankarna är i mångt och mycket desamma. Men som Jan Torsten Ahlstrand påpekat, GAN:s geometri var intuitiv, inte analytisk. Han ville, liksom Kandinsky, visa att alla motiv i den yttre världen kan beskrivas, tecknas, i sina grundstrukturer och grundlinjer, i ett enda plan, oavsett om dessa motiv är ett hus, en väg, ett träd, ett berg, och han illustrerar sina tankar med fem bildexempel. Han skriver:

”Och denna konstruktion – låt oss utan tvekan kalla den geometrisk – även om det uppstående vita är ett hus, det grå en väg, det gula träd, det röda berg o.s.v... Ty det betyder intet i sann konstnärlig mening, om dessa föremål finnas inskrivna i dessa ytor eller ej. 

GAN kunde inte hitta någon förläggare till sin skrift. Först ett år senare lyckades vännen Gösta Nystroem att få den tryckt på Holger Schildts förlag i Helsingfors. Upplagan var naturligtvis inte särskilt stor, och det skulle dröja ända till 1984 innan den kom ut i nytryck i faksimil på Bokförlaget Signum i Lund, i en begränsad upplaga. Idag är den praktiskt taget omöjlig att få tag på, och när ett antikvariskt exemplar av originalupplagan någon sällsynt gång dyker upp på marknaden, kostar det mellan 2000 och 3000 kronor.

Under sina två sista år i Paris var GAN sysselsatt med ett projekt som knöt an till hans tidiga upplevelse av Jöns Månssons bibelillustrationer i Lund och till hans stora beundran för de medeltida illuminerade handskrifterna. En annan inspiratör var silversmeden Wiven Nilsson som bodde samtidigt med GAN i Paris. GAN valde ut delar av den samling svenska folkvisor som Arvid August Afzelius och Erik Gustaf Geijer givit ut 1814-1816. Det blev en helt unik samling mästerligt utförda illuminationer i ett slags modernistisk parafras på den medeltida illumineringskonsten. Wiven Nilsson fick i uppdrag att utforma den förgyllda kopparpärmen, och GAN kom därför att kalla arbetet ”Den Gyllene Boken”. GAN använde sig av medeltida arbetsmetoder och målade i tempera och med guld- och silverfärger. I en intervju med Jan Torsten Ahlstrand långt senare sade GAN om sin Gyllene Bok: ”Mina bilder fångar ett fruset ögonblick, klimax inkapslat i ett geometriskt pansar.”

Hemma för gott 

”Den Gyllene Boken” förvaras idag på Museet Kulturen i Lund. Den blev det sista konstnärliga projekt som sysselsatte GAN i Paris. I maj 1925 flyttade han åter hem till Lund, där han ställde ut tillsammans med Wiven Nilsson på universitetets konstmuseum.

Ännu ett nytt skede i GAN:s konstnärskap började nu, med bl.a. en rad offentliga uppdrag. Han fick i uppdrag att dekorera Restaurang Tunneln vid Adelgatan i Malmö (dekor som tyvärr idag försvunnit genom hårdhänt renovering). Han fick ett flertal beställningar på ritningar till textila arbeten, bl.a. från Kulturens konstslöjdanstalt i Lund. ”Den Gyllene Boken” ställdes ut 1926 på Gummesons i Stockholm, och 1930 var GAN representerad på utställningen Art Concret på Stockholmsutställningen, tillsammans med bl.a. Otto G. Carlsund.

Under dessa år i Lund gjorde GAN en serie rent abstrakta, plangeometriska målningar (som förebådar senare konstnärer som t.ex. Olle Baertling). 1931 flyttade GAN återigen till Stockholm, där han sedan bodde fram till sin död. Han flyttade in i en lägenhet vid Bastugatan 25 på Söder, mitt emot det som idag är ”Ivar Los park” och med utsikt över Mälaren. I samma hus bodde även hans vän och konstnärskollega Einar Jolin.

Under de sista decennierna, 1931-1965, orienterade sig GAN i riktning mot surrealismen. Den perioden är enligt många bedömare (så även enligt min alldeles privata uppfattning) den minst intressanta i hans konstnärskap, den period som bär minst tydligt avtryck av hans egenart och individualitet som konstnär. Varför han valde att börja arbeta i den stilen, vet vi inte. Kanske inspirerades han av sina yngre vänner och adepter i Halmstadgruppen. Kanske var det bara en följd av hans ständiga lust att pröva nya former och uttryckssätt. Men hans omfångsrika arbete under decennierna dessförinnan räcker mer än väl för att ge honom en framskjuten plats i 1900-talets svenska konsthistoria. Inte bara i Sverige utan även internationellt är han ett känt och aktat konstnärsnamn. 

GAN avled den 29 mars 1965, 81 år gammal, och gravsattes i hemstaden Lund.

 

Thomas Notini

 

Litteratur

Nils Lindgren: Gösta Adrian-Nilsson, Stockholm 1949.

Jan Torsten Ahlstrand: GAN Gösta Adrian-Nilsson, Lund 1985.

GAN Gösta Adrian-Nilsson. Mellby Konstgård/Halmstadgruppens Museum. Halmstad 2002. (Utställningskatalog).

GAN Retrospektivt. Liljevalchs Konsthall Katalog nr 230, 1958.

Jenny Maria Nilsson: På min höga koboltblå häst. Rec. i Expressen 10 juli 2011.

Arne Järtelius: Pionjär och outsider. Art. i Nationalencyklopedin.

Federico Poletti: Das frühe 20. Jahrhundert. Berlin 2008.

 

 

Inline article positioning by Inline Module.

Konstens porträtt

Prerafaelitiska brödraskapet och Lizzie Siddal

Publicerad i Konstens porträtt

Idag är medeltiden populärare än någonsin. Det nya intresset för denna halvt mytiska och mörka tid beror kanske delvis på en önskan hos människan att vilja återvända till ett tidsskede då individen i större utsträckning än under det modernas epok ...

Fra Angelico – målaren, helgonet, ängeln

Publicerad i Konstens porträtt

Ängeln, gestaltad av en inre bild. Uttrycket, konst, poesi eller klostrets tystnad:

Jag fruktar så människornas ord. De uttalar allt så tydligt, och det här betyder hund och det här betyder hus, och här är början och där är slutet.

Jag ängslas ...

Samuel Palmer – Den pastorala idyllens mästare

Publicerad i Konstens porträtt

Vi lever idag i en värld så långt ifrån den pastorala idyllen som tänkas kan. Krig, terror och bestialiska våldsbrott och mord mot oliktänkande rapporteras ständigt från jordens alla hörn. Politiska och religiösa extremister mördar besinningslöst utan hänsyn till vare ...

Tove Janssons bildresa i Vem ska trösta Knyttet?

Publicerad i Konstens porträtt

Om att bli synlig och att finna sitt eget centrala ljus

Det var en gång ett litet knytt som bodde

alldeles ensam i ett ensamt hus.

Han var nog långt mer ensam än han trodde

på kvällen när han tände alla ljus

och ...

Pixelmålaren Hal Lasko dör vid 98 års ålder

Publicerad i Konstens porträtt

Hal Lasko fick en dator när han fyllde 85 år och vid en ålder då de flesta konstnärer avlidit eller lagt penseln på hyllan startade han sin självlärda konstnärliga bana. På den nya PC:n fanns programmet Microsoft Paint installerat. Ett ...

Theodor Kittelsen – Den norske Faun

Publicerad i Konstens porträtt

 Nationalromantiken är en inriktning på det nationellt egenartade i natur och folklynne samt den egna historien. Den kan beskrivas som en fredlig form av nationalism. Romantiken är både en stil, en levnadsstil och en attityd. Som konststil tog den fasta ...

Trulson! Var är du?

Publicerad i Konstens porträtt

 För hundra år sedan, den 24 augusti 1911, avled den skånske konstnären Anders Trulson i en avlägsen bergsby i Abruzzo i Italien, endast 37 år gammal. Under årens lopp har två levnadsteckningar publicerats om Trulson – den ena skriven av ...

Jens Assur har fotograferat en kontinent med en ny hunger

Publicerad i Konstens porträtt

En av tre afrikaner tillhör medelklassen, enligt den brittiska tidningen The Guardian. Antalet internetanvändare ökade med 1800% mellan 2000 och 2008. I USA:s tio mest lästa tidningar publicerades 245 artiklar om fattigdom i Afrika och fem om tillväxten på kontinenten. ...

Lars Hertervig - Ljusets målare

Publicerad i Konstens porträtt

Naturen brukar räknas som den främsta kulturella resursen i Norden. Landskapet har blivit en spegel som reflekterar många kulturella begrepp i vårt samhälle. Den nordiska kulturkretsen förbinds ofta med extrema tillstånd av ljus sommar och mörk vinter som präglar vår ...