Helen Schjerfbeck – Självporträttens mästarinna

mar182012
Skrivet av Lena Månsson
PDFSkriv ut

 Helene Schjerfbeck 1890. Foto: Wipedia Helene Schjerfbeck 1890. Foto: WipediaSjälvporträtt har förekommit sedan antiken, men det var i samband med renässansen som de kom att utgöra en självständig genre. Självporträttet är en dialog mellan konstnären och den egna spegelbilden, det egna jaget. Det finns många skäl till att en konstnär väljer att porträttera sig själv, men det egna ansiktet är alltid tillgängligt. I vissa fall har konstnären i brist på pengar inte haft möjlighet att hålla en modell och då valt att teckna eller måla sitt eget porträtt.

Liksom de furstliga porträttgallerierna kan självporträtten också ha en socialt stärkande funktion, konstnärer som Tizian och Raphael visade upp sina framgångar genom självporträtt. För andra konstnärer har det däremot varit en anklagelseakt mot ett samhälle där de känt sig marginaliserade.

 Somliga konstnärer har målat självporträtt för att etappvis gestalta kroppens förfall, till exempel Rembrandt. I en artikel om kvinnliga konstnärers självporträtt i historisk belysning lyfter Barbro Werkmeister fram Helene Scherfbecks självporträtt 1884-85 som ett exempel på ett av de tidigaste monumentala, kvinnliga självporträtten. Med monumentalitet avser Wachtmeister att kvinnan med värdighet kan se på sig själv som människa och konstnär utan yrkesrekvisita eller det slags konventionella betoning av det dekorativa som förutsättes av kvinnan.

Hon skrev att Helen Schjerfbeck också genom sin långa serie självporträtt bröt mot den västerländska kulturens uppfattning att endast mannen kunde vara tecknet på en andlig människa, eftersom hon visade att kvinnan på samma sätt kan stå för den skapande kraftens betydelse för människan.

I denna studie refererar jag företrädesvis till Lena Holgers omfattande forskning och speciellt boken med titeln Helene Schjerfbeck- Liv och konstnärskap men även till Helen Schjerfbeck. Och ingen vet hurdan jag är skriven av Leena Ahtola- Moorhouse.

Helen Schjerfbeck föddes i Helsingfors 10 juli, 1862. Som fyraåring föll hon i en trappa och fick en höftfraktur som läkte fel vilket gjorde henne rörelsehindrad för livet. Hon fick ligga som konvalescent i många månader och började då teckna för att fördriva tiden och blev snart så skicklig att hon redan som elvaåring antogs som frielev till Finska konstföreningens ritskola. Fadern dog när Helene var tretton år och livet förändrades.

konvalescenten 1888konvalescenten 1888Skapandet blev hennes tillflykt och främsta uttrycksmedel. Under åren 1877-79 studerade hon för Adolf von Becker i Helsingfors. Hans elever praktiserade den så kallade franska modellen, vilket innebar att man övade genom att studera stora mästare som Michelangelo, Raphael och Rembrandt. 

Trots familjens svåra ekonomiska situation kunde Helene med hjälp av mecenater 1880 åka till Paris för att studera konst och måleri på Académie Colarossi. Denna tid präglades av djupa vänskapsband med framför allt samtida jämnåriga finländska konstnärskolleger, ”målarsystrarna”. Följande decennium som Schjerfbeck i huvudsak tillbringade med studier på kontinenten, var den lyckligaste i hennes liv. Det var i Bretagne 1883-84 som hon började utesluta detaljer och se helheten, något som föregriper hennes sena syntetiska måleri, menar Lena Holger.

I Bretagne blev hon förälskad i en engelsk konstnär. Men efter två år bröt han deras förlovning med hänvisning till hennes lyte. En tid senare förenade hon sig med den internationella konstnärskolonin i den lilla fiskarbyn St. Ives i Cornwall. Här målade hon ett par av sina mest kända verk Särskilt Konvalescenten gav hennes stora framgångar bland annat en bronsmedalj på Världsutställningen i Paris 1889. Denna finstämda bild av en liten flicka som återhämtar sig från en sjukdom tolkas ofta som ett symboliskt självporträtt. På ett undermedvetet plan kanske den också handlade om ett tillfrisknande från kärlekssorg.

Förutom som självporträtt är Konvalescenten också i övrigt ett nyckelord till Helene Schjerfbecks konstnärskap, motivet bearbetas och återkommer gång på gång. Hon eftersträvade andlighet i sitt måleri och i porträtten ville hon i första hand skildra människan som helhet i stället för att bara se till utanverket. Hennes måleri är tidlöst, landskapen påminner om drömbilder och inbjuder till meditation. Hon uttrycker känslor enkelt och har begränsat berättandet till ett minimum. Knappa åtbörder och koncentration är också från början de viktigaste kvaliteterna i hennes konst och dessa egenskaper granskar och slipar hon outtröttligt genom hela sin produktion ända till slutet. 

Efter att ha återvänt från en Italien- resa på 1890-talet målade hon självporträtt som är av helt annan karaktär än föregående. Den immateriella aspekten framhäves både i färgskalan och i penseldragen. Det första av självporträtten från 1900-talet är målat 1912 och det är den tredje oljemålningen i hennes serie av självporträtt. Hon gjorde det utan någon särskild beställning närmast för sin egen skull. Helen Schjerfbeck målade det samma år som hon fyllde femtio år. Årtalet är viktigt eftersom hon kombinerade det med sin signatur som för ovanlighetens skull består av hela efternamnet. Självporträttet från 1912 är också det första av henne själv som hon ställde ut på offentlig utställning.

Helene Schjerfbeck  Stilhet 1907Helene Schjerfbeck Stilhet 1907Tillbaka i Finland försörjde hon sig på söta barnporträtt och tog kopieringsuppdrag. Hon kände sig dock som en främmande fågel i det finska konstlivet. Hennes franska rötter och förfining hör inte hemma i sekelskiftets nationalromantik och patriotism. Hennes konst sågs heller inte med blida ögon i Konstnärsgillet i Helsingfors och dess ordförande Akseli Gallen –Kallela. För henne var det fransk konst som gällde med utgångspunkt i Cezannes form och Manets ljus. Därför sorterades hon undan i urvalen för utställningar och glömdes bort. År 1892 accepterade hon en lärartjänst på Finska Konstföreningens Ritskola i Helsingfors och stannade där i tio år. 

Men påfrestningen från undervisningen och hennes eget skapande arbete hade gjort henne sjuk. Hon drabbades av luftrörsbesvär och tog det svåra beslutet att flytta till Hyvinge känt för sin hälsosamma luft. Hon var deprimerad och man kan förstå att hon kämpade för sin överlevnad. Eftersom konventionen krävde att en ogift dotter tog hand om sina föräldrar flyttade hennes gamla mor Olga med till Hyvinge. Ekonomin var så ansträngd att de fick dela på ett rum och kök. Modern tog emot inackorderingar och Helen hjälpte till med försörjningen genom att forma textilier åt finska Handarbetets vänner.

Förutom modern blev Hyvinges arbetarkvinnor och fattiga barn tacksamma modeller. Schjerfbeck var inte intresserad av det bildsköna utan av modellens karaktär eller själ. Hon kunde inte arbeta utan modeller av den rätta typen genom vilkas väsen hon kunde se och känna. Att måla naturen som den ser ut tillfredställer inte den andra natur som hon finner i människans själ och som är den egentliga konstnärliga angelägenheten för hennes konst, bortom verklighetens mest påtagliga närvaro. Schjerfbecks möte med epokens symbolism fick henne att förenkla och stilisera sitt måleri ytterligare. Kärnan i den symbolistiska konsten är verklighetens dubbelhet. 

Detta att det bakom ytan finns en dold sanning. Att världens fenomen när de målas av blir tecken eller symboler för lidelser och längtan som hör till den inre världen. Det är den konst som hon söker då hon flyttar till Hyvinge och flyttar in verkligheten i sin egen själ. Måleriet skulle bli immateriellt, vibrerande mellan plötsligt framträdande och försvinnande. Detta dekadenta och ömtåliga uttryck i sekelskiftets kultur har i efterhand värderats som ett tecken på förfall, livströtthet eller med Helene Schjerfbecks ord: ”inre tärande”. Vad som gör symbolismen till en förutsättning för den moderna konsten på 1900-talet är inte världsfrånvändhet utan en ny världsanknytning, där man letar efter ett nytt språk för att beskriva det känslosamma som är den dubbla verklighetens.

Helene Schjerfbeck Singer in Black 1916Helene Schjerfbeck Singer in Black 1916Litteraturvetaren Henrik Wivel placerar Schjerfbeck i den nordiska dekadenta kulturen, i symbolismens livströtta dyrkan av förfallet. Han menade att Schjerfbeck valde att gå in i konsten i stället för livet, in i en konstnärsprofil som, inspirerad av Nietzsche, ersatte Gud med det skapande jaget. I Hyvinge kunde hon iscensätta ett inre rum, där hon med så mycket större styrka kunde se sig själv och vad som rörde sig inom henne, som Wivel skriver när han poängterar isoleringen och tystnaden som själva kärnan i hennes konstnärskap.

Det var från denna tid som hon utvecklade sitt nydanande konstnärliga språk. Det var här hon befriade sig från många av tidens föreställande krav. Enligt Holger var det nu hon på allvar började skala av. Detaljer och skuggor försvann till förmån för sammanhängande färgytor och expressiva linjer. Hon följde modernismens tidiga utveckling genom tidskrifter, konstböcker och målarvänners rapporter, men hon reste inte själv. 

Det som gör hennes konstnärskap spänningsfullt och ständigt levande är att hon skar bort för att få liv. Den till synes negativa handlingen blev hennes tillväxt. Det var också så hon formade sitt liv, till det yttre enformigt och enahanda. 

Hon avstod, isolerade, tog bort för att komma fram. Den paradoxen har beskrivits av många konstnärer t.ex. av Dostojevskij och av filosofen Hegel i hans dialektiska system, den om tes och antites. Samma kunskap som de radikala krafterna i samhället använder för att störta etablissemangen. Ifrågasättande, opposition och olydnad mot ordning, reda och underkastelse är naturligtvis farligt för det bestående och därför en naturlig och viktig ingrediens i all modernism, i all framtidstro. Helene Schjerfbeck ville inte inordna sig i den kollektiva finska oppositionen och tvangs därför hitta en annan väg. Eventuellt var detta en anledning till att hon flyttade till Hyvinge. 

Det har spekulerats om att det kanske var en identitetskris som hon genomgick mitt i livet som var den egentliga orsaken till flytten. Kierkegaard har skrivit om en förträngd vrede. Var det den vreden som hon behövde ge en lång tystnad för att överhuvudtaget kunna bära? Eller måste hon som Dostojevskij skrev om samma paradox i Bröderna Karamazov ”dö för att kunna leva”.

SjälvporträttSjälvporträttEtt självporträtt innebär en dialog mellan konstnären och den egna spegelbilden, en dialog som också förs med en tredje samtalspartner, det vill säga betraktaren eller i ett större perspektiv samhället eller historien. Frida Kahlo ( 1907-54) målade ungefär lika många självporträtt som Helene Schjerfbeck dvs. ett 40-tal. Båda var offer för olyckor och grät över sitt öde. Tyra Lundgren målade ett 70-tal självporträtt som kanske är hennes rika produktions allra främsta verk. Med Helene Schjerfbeck är det ingen tvekan. De nästan upplösta, förenklade självporträtten som uttrycker en inre resa likaväl som konstnärens fysiska förändring kom att bli hennes största mästerverk.

1913 mötte Schjerfbeck för första gången konsthandlaren Gösta Stenman. Han tog med sig originalkonst av avantgardister som Matisse, Picasso och Roualt, han stöttade henne och stärkte hennes självförtroende. Stenman fick henne att leva upp. Han övertygade henne att göra sin första separatutställning hos honom 1917. I dess tillkomst var även den självlärde målaren och konstnären Einar Reuter delaktig. Han hade sökt upp Schjerfbeck något år tidigare och de förenades mentalt i en gemensam kärlek till konsten.

Utställningen fick stor uppmärksamhet men de flesta föredrog hennes gamla naturalistiska arbeten framför de nya dekadenta. Även många av målarsystrarna var kallsinniga. Hon kritiserades för kvinnlig överspändhet och manieristiska överdrifter I Einar Reuter såg Helene Schjerfbeck en själsfrände, men hennes känslor för honom var varmare än hans för henne. 

Det var en platonsk förälskelse. Reuters förlovning med en svenska tog henne hårt, men vänskapen höll även efter hans giftermål. Han månade om henne och skrev även den första biografin om henne under pseudonymen H. Athela. I ett av sina många brev till Einar Reuter skriver hon 1923: ”Längtan dör väl aldrig ändå. 

Den kommer till mig i november då allt är mjukt, skumt, jag tycker om november. Mars är den hårdaste månaden”. Efter moderns död flyttade Schjerfbeck 1925 till Ekenäs där hon efter decenniers längtan fick egen ateljé igen. Men den skadade höften besvärade henne mycket. Hon hade svårt att gå och var beroende av hjälp.

 Helene Schjerfbeck Girl from Eydtkuhnen II 1927 Helene Schjerfbeck Girl from Eydtkuhnen II 1927 Dock blev 1920-talet hennes mest produktiva period, bland annat gjorde hon nya och mer koncentrerade versioner av sina gamla verk. 1937 fick hon sitt stora genombrott med en separatutställning i Stockholm. Kritikerna var lyriska och den inflytelserike Gotthard Johansson skrev: ”Inför Helene Schjerfbecks konst tystnar av sig själv frågan om gammalt eller nytt, ja till och med om gott och dåligt. Här står man inför den stora konsten, här är heligt rum ”. 

Vad som är stor och bra konst är förstås inte lätt att enkelt definiera, detta har naturligtvis varierat över tid. Därför bör konsten betraktas som en social konstruktion där aktörerna inom konstvärlden dvs. konsthandlare, gallerister, recensenter, konstnärer och konstkonsumenter är medskapare till konsten. Konstnären verkar i en social, kulturell och ekonomisk kontext som inte bara påverkar utan även bestämmer vad som ska betraktas som bra konst.

När den 75-åriga konstnären vägrade samarbeta och försökte stänga dörren för hängivna reportrar blev hon snart kallad folkskygg, skrev Lena Holger. Andra världskrigets utbrott tvingade den drygt 80-åriga målarinnan att fly undan de ryska bombningarna. 1944 kom hon till Stockholm som Stenmans gäst och fick på Saltsjöbadens hotell en fristad till sin död 1946. Det var där hennes expressionistiska självporträtt med nästan utplånade ansiktsdrag kom till. In i det sista skapade hon och skriver ”att måla är det enda som dövar hjärtats oro”. I den nya okända miljön var det egna ansiktet bästa modellen.

Schjerfbeck började med självporträtt som helt ung med rosig hy och strålande blick. I dödens väntrum återgav hon skoningslöst huden som klistrad på kraniet och ögon som svarta hål. Konstnären har på ett storslaget sätt beskrivit människolivets olika faser ända till slutet. Schjerfbeck använde, enligt Holger, motivet för att undersöka måleriet. Det är därför hon kunde göra självporträtten som ser så skrämmande ut. Det underliga är att de senare kommit att tilldra sig sådan internationell uppmärksamhet, att hennes stora genombrott kom så sent i livet. Allra mest slående är likheten mellan Helene Schjerfbecks sena självporträtt och Edvard Munchs (1863-1944). 

De individuella dragen försvinner tills nästan bara skallens form återstår. Konst är idag ofta expressiv, dvs. den strävar efter att uttrycka djupen i tingen och i världen som konstnären anat. Den expressiva konsten har i sig en överskridande makt som bryter sönder traditionella former. För filosofen Paul Tillich är denna expressiva konst i mycket större utsträckning än illustrationer till bibelställen och annat som vi i allmänhet kallar religiös konst uttryck för just religiös eller andlig konst.

Helene Schjerfbeck.  Girl From the Islands 1929 Helene Schjerfbeck. Girl From the Islands 1929 Hälften av självporträtten kom till under de två sista åren av hennes liv, då hon verkar följa sitt eget ansikte in i skuggorna. De är otroligt självutlämnande, utmanande och starka i uttrycket. Dragen blir allt mer deformerade, ögonen är stora och munnen halvöppen. Det sista porträttet är radikalt avskalat, en kolteckning som är märkligt abstrakt och arketypisk samtidigt, som en paleolitisk grottmålning. Självporträtt med svart mun som målades då vinterkriget bröt ut 1939 återspeglar vånda och panisk förskräckelse. Dragen är asymmetriska, nästan som en karikatyr. Ansiktet dominerar målningen i få färger. Genom att minimera den fysiska kroppsligheten understryker hon det andliga och eviga. Schjerfbeck skriver: ”Nu är jag fri.” Hon är sjuttiosju år gammal.

Hela livet hade Helene Schjerfbeck arbetat mot sjukdom, med ekonomiska bekymmer, mot den manliga dominansen och bestämmandet inom konstens värld, mot perioder av bortglömdhet och avoghet från omgivningen. Ju äldre hon blev desto större blev hennes insikt, desto mer vågade hon ge av sig själv och desto intensivare blev hennes budskap. De många brev hon efterlämnat vittnar om både fysiska och psykiska besvär under långa perioder av livet. 

Hon kämpade mot depression och känslor av meningslöshet. I ett brev till en av sina målarsystrar från ungdomen Helena Westerstrand, skriver hon: ”Min väg har varit mörk och… först när hoppet var borta gav livet något.” Detta liv var inspiration och arbetsglädje. När man målar är nästan allt omedvetet”. Hennes önskan är att måla intuitivt bortom stilens vilja. Till vännen Einar Reuter skriver hon: ”Intet tänka när man målar är bäst, bara det som för stunden vill fram, vill utan ens vilja. Det är att improvisera.”

Hennes självporträtt är ofta bilden av trots och opposition, de är bilder av ett inre tillstånd och det inres närvaro men också dolda samtal med andra. Konstnären skapade sin egen modernism genom självporträtten, där känslan och dialogen med det förflutna och med självet och den andre spelade huvudrollen. Självporträtten mer eller mindre kräver en dialog, det är svårt att befria sig från deras blickar. Genom självporträtten håller Helen Schjerfbeck betraktaren i sitt grepp och visar det mänskliga psykets gränslöshet och längtan efter den andre.

Konstnärens väg har ofta jämförts med mystikernas. Den enda vägen går genom mörkret. Det handlar om nedbrytning och förenkling både i upplevande och i uttryckssätt. Det handlar om en genomgripande förändring inom människan, där uppbyggande och nedbrytande krafter tillsammans påverkar förloppet och utgången är oviss. Steget in i mörkret är oundvikligt men mörkret kan innebära början på en befrielseprocess.

FamiljenFamiljenOm man med några få ord vill karakterisera Helen Schjerfbecks livsverk känns konstnärlig djärvhet och kompromisslöshet som de lämpligaste kännetecknen. En viss outsider- roll i livet som det avvikande i att vara invalidiserad och ogift i regel förde med sig på den tiden, bidrog till att skärpa hennes sinnen och hennes begåvning som människoskildrare. För henne handlade det om modet att välja och därför också att välja bort, slippa varje stil eller ism och hitta det karakteristiska. Hon uppnådde detta under de sista tio åren av 1900-talet när hon i ständiga variationer av samma motiv, porträtt och framför allt självporträtt fann sig själv.

I år 2012 år har det gått 150 år sen Helene Schjerfbecks födelse och under jubileumsåret uppmärksammas hennes konst med stora utställningar på bl.a. Ateneum och Villa Gyllenberg i Helsingfors. Lena Holger har läst Schjerfbecks cirka 2000 bevarade brev. I november 2011 kom hon ut med en ny bok om konstnären. ”Och jag målar ändå. Helene Schjerfbecks brev till Maria Wiik 1907-28. Titeln syftar på att hon målade oavsett vad som hände i yttervärlden. Måleriet höll henne uppe under kris- och sjukdomstider. 

Breven vittnar om både fysiska och psykiska besvär under långa perioder. Hennes självkritik var mycket stor och hennes tvivel på den egna förmågan ännu större. Hon kämpade mot depression och känslor av meningslöshet. Kreativitet innebär gränsöverskridande, mod att utelämna sig själv. Kreativa människor utmärkes enligt flera filosofer och psykologer av sin förmåga att leva med sin existentiella ångest, även om det innebär att leva med känslighet och försvarslöshet. Skapandet uppstår i själva mötet med verkligheten, något föds till liv, får gestalt. Konstnären kämpar med meningslösheten, avtvingar den en mening, får icke-varat att vara.

” Men till slut är allt ett inre liv, det yttre blir bortom vårt medvetande”.

Helene Schjerfbeck till Einar Reuter 18 november, 1924.

Lena Månsson

 

Inline article positioning by Inline Module.

Konstens porträtt

Thor Fagerkvist- Målarprofeten från Värmland

Publicerad i Konstens porträtt

Värmland sägs vara ett sagornas och berättelsernas landskap förknippat med kända författare som Geijer, Tegnér, Lagerlöf, Fröding och Tunström som alla gestaltat och skrivit om landskapet i många sammanhang. Folk säger att i Värmland undslipper man inte myten. Frödings bergatroll, ...

Hugo Simberg - symbolist och mystiker

Publicerad i Konstens porträtt

Symbolismen var en litterär och konstnärlig strömning som på 1880- 90- talen utvecklades i Frankrike och sedan fick avläggare i andra länder. Den började som en progressiv rörelse inom fransk skaldekonst under 1800-talets slut med poeter som Rimbaud, Baudelaire och ...

Skagens sista dotter – om Helga Ancher

Publicerad i Konstens porträtt

Aldrig hade någon fötts med gynnsammare förutsättningar att bli konstnär än Helga Ancher. Född 1883 mitt in i Skagenmålarnas guldålder, en tid av fester, arbete och konstdiskussioner. Man sade att ingen behövde resa ut i Europa för att hitta konsten ...

Målaren på Moulin Rouge

Publicerad i Konstens porträtt

Toulouse-Lautrec är kanske den mest representative konstnären från La Belle Époque i Paris Henri de Toulouse-Lautrec

Föddes i Albi i södra Frankrike 1865 som ättling till korstågstidens grevar av Toulouse. Familjen flyttade tidigt till Paris och efter att ha brutit benen vilka ...

De naiva konstnärerna och Alma Öhrström-Hjärtats målarinna

Publicerad i Konstens porträtt

Efter sekelskiftet 1900 började man uppskatta en konst som tidigare missförståtts och föraktats, den primitiva och den naiva. Denna äktnaiva konst är skapad av självlärda, folkliga män och kvinnor som endast målade på äkta instinkt. Henri Rousseau spelade en avgörande ...

Mollie Faustman – Den Nya kvinnan

Publicerad i Konstens porträtt

Bryt upp! Bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.” – Karin Boye, 1927

Modernismen är sprungen ur det moderna livet och den moderna människans villkor. Modernismen är individualistisk och hyllar den egna individen och dess uttrycksformer. Alla ...

Double Standards – En uppgörelse med den tvådimensionella ytan

Publicerad i Konstens porträtt

Under hösten har Göteborgs konsthall varit en del av Göteborgs internationella konstbiennal (GIBCA). Konsthallen blev en skådeplats för den alternativa karnevalen, ett slags antiarkiv för dem som inte riktigt fick plats när det begav sig, i Göteborgskarnevalen under det sena ...

Anna Berg och den svenska naivismen

Publicerad i Konstens porträtt

Modernismen som konstriktning speglar en dynamisk tid präglad av industrialismen och det moderna livets framfart. Synen på verkligheten förändras i början av 1900-talet inte minst genom alla tekniska innovationer som flygplan och bilar. Hastigheten fascinerar och framtidstron visste inga gränser. ...

Nelson Mandela, en ikon för vår tid

Publicerad i Konstens porträtt

På Stockholms Auktionsverk den 13 november 2013 såldes ett foto för 395 000 kr av Hans Gedda föreställande Nelson Mandela. (Utrop 200 000 – 250 000 kr). Gjord i 10 exemplar.

Fotografier har på sistone uppnått höga priser och då både ...