Konstdebatt

Konst och kupp

Konst - Konstdebatt

Skrivet av Estoardo Barrios Carrillo

feb202013

Bild: Estoardo Barrios CarrilloSVTs serie ”Konstkuppen” var ett utmärkt exempel på hur den konceptuella konsten kan genomföras av mass- och etermediet televisionen. Hela konceptet med att fullfölja ett konstprojekt från idé till offentlig manifestation introduceras utanför Konstvärlden av SVT som kom på tanken. Artisten och programledaren Lena Philipsson visar varenda steg inom den Relationella estetiken med både ödmjukhet och en smula humor. Samtliga programdelar (totalt 6 stycken) låter se hur en konstnärlig utvecklingsprocess går till väga; från idé och material till kontext och aktörerna vars jobb blir att kombinera embryot och publikdeltagande.

I varje program är Philipsson bokstavligen inne i verket och knyter samman tankar och människor helt i linje med den konceptuella metoden, med nätverk, interaktion, konstnärsmaterial och publikdeltagande som huvudingredienser. Det spelar ingen roll om det är skolelever eller bilägare som deltar. Vissa programdelar var inriktade på en problembaserad estetisk process som respekterar gränsen mellan den konkreta ”Verkligheten” och konstnärernas ambitioner. I den konceptuella konstens estetik finns onekligen utrymme för flera aktörer att tillsammans skapa sammanhang och faktiska platser för kommunikation.

Frågan är om ”Konstkuppen” i sin helhet kan importeras till den mediefixerade konstvärlden. Det intressanta vore om massmedia kan skapa konst på samma premisser som individer/konstnärer, konstnärsduon och grupper gör, och belysa de exempel när konstnärer står i samhällets tjänst. Mindre intressant blir för min del om det hela bara betraktas som en ”kupp” eller ”TV-aktion”.

Tv-mediet visar ny potential, med andra ord.

Den ”Relationella konsten” ska inte bedömas utifrån den moderna estetiken utan utifrån den konceptuella konstens villkor: idéns karaktär och omfång, lokala problembaserade plattformar, nätverk och interaktion med publiken och val av material (om det överhuvudtaget behövs). På det viset är konsten ett plus som aktivt bidrar till en sund samhällsutveckling.

Maskulint på kvinnodagen

Konst - Konstdebatt

Skrivet av Jakob Anckarsvärd

mar142012

Lucky Guys © Árni Gudmundsson och Cristian Rieloff 2012Under en gallerirunda på internationella kvinnodagen hittade jag ingen utställning av någon kvinnlig konstnär. För den som vill veta hur det var ställt med den kvinnliga representationen på gallerierna just denna dag, kan jag berätta att den upplevdes som riktigt skral. Helt säkert en paradoxal slump, men Guerilla Girls, en anonym grupp feminister som arbetar mot sexism inom konstvärlden, skulle nog se det litet annorlunda. På galleri Id:i på Söder i Stockholm hittade jag istället en utställning om maskulinitet, ”Stilleben 2012: A portrait of masculinity”, av Árni Gudmundsson och Cristian Rieloff. Dessa parhästar provocerar ofta med sina utställningar och räds inte att arbeta profant och ekivokt.

På Id:i visades objekt, videor och större fotografier. Det första verket som mötte en var Big Man, duplikat av konstnärerna som stränga gipsbyster på ett sammetsklätt podium. Estetiken talade här maktens språk och man tänkte tveklöst på kommunismens diktatorer. Det fanns inget behagfullt eller intagande i ansiktena och den svarta sammeten ingöt respekt för att inte säga fruktan inför personerna. Det intressanta var mustascherna som såg ut att vara äkta.

Betydelsen av mustaschen som maskulint attribut är oomtvistat. Den ger ofta ägaren pondus och tyngd. Dock var det just mustaschen som helt fråntog verket dess macho-udd då det framgick att de tillverkats med hjälp av kvinnligt könshår. Med utställningen ville konstnärerna slå hål på maskulina beteenden och attribut och istället göra dem lika genanta som de ofta är i verkligheten. Som manlig betraktare blev jag lätt generad inför Gudmundsson/Rieloffs humoristiska övertramp.

Videon som var minst ”plågsam” var också den bästa. Brunsttid hade, som alla verk på utställningen, konstnärerna själva i huvudrollen. Här hoppade de kraftfullt mot varandra med bröstkorgarna om och om igen. Enkelt men ack så träffande och deskriptivt om det så kallade maskulina beteendet. Ett av de större fotografierna föreställde konstnärerna i Rodins tänkarpose. Miljön de sitter i var som tagen ur filmen ”Wall Street”, det vill säga högt uppe i en skyskrapa i Manhattans finanskvarter.