Svensk sextiotalskonst i nytt ljus - Tidningen Kulturen

Essäer om konst
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Digital Hemp Leaf (1970) av Sture Johannesson från omslaget till Lars Bang Larsens avhandling om psykedelisk konst.

A History of Irritated Material – Psychedelic Concepts in Neo-Avant-Garde Art. Lars Bang Larsen (Köpenhamns universitet)

 Hösten 2011 disputerade konsthistorikern Lars Bang Larsen med sin avhandling A History of Irritated Material – Psychedelic Concepts in Neo-Avant-Garde Art på Köpenhamns universitet. Som namnet antyder behandlar avhandlingen psykedelisk konst från sextiotalet. Hans arbete är välkommet – äntligen har någon på en humanistisk fakultet fördjupat sig i  ämnet.

Larsens intresse för psykedelisk konst går långt tillbaka i tiden. Redan för tio år sedan publicerades hans biografi om affischkonstnären Sture Johannesson, sammanställd i samarbete med Johannesson själv. Larsen var också gästredaktör för konsttidskriften Hjärnstorms temanummer om psykedelia 2007, och tre år senare var han curator för en utställning på Raven Row i London, som liksom avhandlingen gick under namnet A Historyof Irritated Material. Just nu är han aktuell med Dexter Bang Sinister, en utställning som visas under nio månader på Kunsthal Charlottenborg, där det återigen handlar om det psykedeliska.

Sture Johannesson ges stort utrymme i Larsens avhandling. Det samma gäller Öyvind Fahlström. Sextiotalets psykedeliska kultur hade sitt kreativa epicentrum i San Francisco och fick störst genomslag i USA och England. Därför är det intressant att två svenska konstnärer tar så stor plats i texten. Folkhemmet Sverige var en avkrok inom den psykedeliska kulturen.
Men det innebär inte att Johannesson och Fahlström får oförtjänt mycket uppmärksamhet i Larsens text. Båda är idag, med rätta, viktiga namn inom den psykedeliska konsten. Kanske just för att de var svenskar.

Fahlström ville ”avtråka folkhemmet” och skapa ett extatiskt samhälle, Johannesson proklamerade ”Turn on the institutions! The kingdom is within you!”. I deras händer var psykedelia inte så mycket ett verktyg för introspektion som ett medel för att åstadkomma förändringar på det yttre planet. Till skillnad från exempelvis Aldous Huxley, var hallucinogener inte ett religiöst sakrament för Johannesson, skriver Larsen, utan snarare en katalysator. Detta kan förklara varför Johannessons konst aldrig är särskilt spirituell. Med historiens glasögon framstår han idag enligt min mening mer som en psykedelisk punkare än en hippie. Det var förstås ingen slump att Johannesson sökte upp Sex Pistols och gjorde en intervju med Johnny Rotten när de spelade i Växjö 1977. Konstnären såg en själsfrände i den unge musikern.

 I avhandlingen lanserar Larsen ett egenkonstruerat ord, ”sociodelisk” (”sociodelic”), för att beskriva Fahlströms och Johannessons konst, som han menar var ”society-manifesting” snarare än ”mind-manifesting”. Larsens analys av Fahlström och Johannesson kastar nytt ljus över svensk sextiotalskonst och det ska bli intressant att se om begreppet ”sociodelisk” får fäste.

Man bör i sammanhanget ha i åtanke att Fahlström och Johannesson jobbade helt oberoende av varandra. Johannesson tyckte dessutom att Fahlström var en bluff. Varför förklaras tyvärr inte i avhandlingen. Men oavsett vad de ansåg om varandra, hade de båda konstnärerna flera saker gemensamt. Båda såg stor potential i de psykedeliska drogerna, vilket reflekteras i deras konst. Som exempel på andra beröringspunkter kan nämnas de båda konstnärernas intresse för text. Fahlström var förutom konstnär också poet. 1954 skrev han ett manifest för konkret poesi, det första av sitt slag, och på sextiotalet skrev han artiklar för bland andra svenska Puss. Språket letade sig in i hans konst – från enstaka ord till långa fraser.

Även Johannesson använde sig flitigt av det skrivna språket i sina verk. Och liksom Fahlström skrev han ett manifest, ”Psykedeliskt Manifest”, publicerat i Ord & Bild 1967. I ”The Danish Collection”, en serie affischer skapade 1967-1969, sker en stor del av kommunikationen med betraktaren via ord och fraser. Som exempel kan nämnas den tekniskt fulländade Andrée Will Take a Trip! från 1969. Affischen består bland annat av ett antal mindre fotografier med tillhörande bildtexter, vilka skapar en tydlig narration. Temat är, som titeln på affischen antyder, S. A. Andrées misslyckade försök att med luftballong nå Nordpolen 1897. Ovanför fotografierna finns ett citat från William S. Burroughs: ”anything which can be done chemically can be done by other means”.

Lars Bang Larsen talar lika ofta om psykedelisk kultur som psykedelisk konst. Detta är ett klokt grepp. För det skulle vara svårt att tänka sig en diskussion om psykedelisk konst utan att också diskutera kulturen som den var en del av, i synnerhet eftersom mycket av den psykedeliska konsten existerade utanför konsthallar, gallerier och museer (San Francisco-scenens psykedeliska konsertaffischer är ett av många exempel). Därför innehåller också avhandlingen en mängd namn på centrala aktörer inom den psykedeliska kulturen. Ken Kesey med sina Merry Pranksters, Aldous Huxley, Timothy Leary och Carlos Castaneda är bara några exempel på de som omskrivs. Persongalleriet skapar en nödvändig inramning i tid och rum, och Larsens förmåga att kontextualisera är just en av avhandlingens styrkor. Riktigt bra blir det också när han avstår från det knastertorra akademiska språket till förmån för ett mera direkt språk. Ett plus är de ofta humoristiska rubrikerna, som för läsningen framåt.

Dessvärre gör Larsen en blunder i inledningen när han hävdar att LSD uppfanns 1943, något som i själva verket skedde redan 1938 (årtalet som Larsen anger var då drogens hallucinogena

egenskaper upptäcktes). Felskrivningen är visserligen anmärkningsvärd i en avhandling om psykedelia, men Larsen tycks ha god koll på fakta i övrigt. Den stora mängden fotnoter gör det dessutom möjligt att enkelt dubbelkolla uppgifter i texten. Fotnoterna är en behållning i sig – inte minst för vetgiriga psykedelia-akademiker. Här gömmer sig ett flertal namn och fenomen som inbjuder till vidare utforskande. Hur många har till exempel hört talas om den psykedeliska drag show-gruppen The Cockettes?

Uppmärksamma läsare har kanske lagt märke till att det hittills enbart har varit män som nämnts i denna text. Detta hänger förstås ihop med att den psykedeliska kulturen är starkt mansdominerad. Men självklart finns där även framstående kvinnor, och det är tråkigt att dessa inte får ta plats i avhandlingen. Jag undrar till exempel varför konstnären Charlotte Johannesson inte syns till – i synnerhet då hon intervjuades av Larsen under arbetet med avhandlingen och dessutom är inkluderad i tacklistan. Tillsammans med Sture Johannesson drev hon Malmöbaserade Galleri Cannabis och på åttiotalet gjorde de två datorkonst i egna studion The Digital Theatre, två meriter som borde vara skäl nog att skriva in henne. Sedan saknar jag Yayoi Kusama, som Larsen själv nämner som en av dem som föll bort. Beslutet framstår som lite märkligt då Kusama är något av en konstnärlig gigant. Det hade även varit på sin plats att uppmärksamma Lady Frieda Harris, som på ett mästerligt sätt målade Aleister Crowleys tarotkort.

I avhandlingen frågar Lars Bang Larsen sig om det existerar psykedelisk konst idag. ”Allting i mig säger nej”, skriver han. För Larsen är den psykedeliska konsten för evigt knuten till sextiotalet. De sista genuint psykedeliska konstnärerna var enligt Larsen det ryska kollektivet Inspection Medical Hermeneutics som bildades i Moskva 1987. Tyvärr är det inte helt glasklart vad Larsen definierar som psykedelisk konst. Någon övergripande förklaring ges aldrig, men ett ord som förekommer i texten är ”irritability”, vilket ger en vink om vad han anser att denna typ av konst utmärks av. Ordet användes förresten av Larsen redan 2007 i det tidigare nämnda Hjärnstorm-numret, vilket visar att hans teorier går långt tillbaka i tiden. För Larsen handlar psykedelia mer om det sociala, kollektiva och politiska och mindre om hallucinogener, starka färger och trippiga mönster. När Larsen ger exempel på spår av psykedelisk kultur i vår samtid nämner han därför inte någon ur den nya generation konstnärer som till synes arbetar psykedeliskt, utan i stället de demonstrationer som ägde rum i Bahrain 2011 och som kallades för ”days of rage”, vars namn är en referens till de ursprungliga Days of Rage- demonstrationerna i Chicago 1969.

Personligen köper jag inte Larsens uppfattning om att den psykedeliska konsten är död.
Självklart har han rätt i att det psykedeliska så som det såg ut på sextiotalet är försvunnet.
Men psykedelisk kultur -lever kvar i andra skepnader, ofta under ytan, bortom radarn. Ibland syns den även i konstsammanhang, som när amerikanske konstnären Fred Tomaselli, norska Josefine Lyche och svenskarna Danilo Stankovic, Nadine Byrne och Christine Ödlund ställer ut sina sinnesutvidgande verk.

Att läsa Larsens avhandling är givande på flera plan. Researchen bakom arbetet är imponerande och texten fungerar utmärkt som en ingång till sextiotalets psykedeliska konst. Larsen har dessutom en förmåga att trigga igång intressanta tankegångar, och den som står ut med det överdrivet akademiska språket i några av avsnitten finner ett värdefullt bidrag till diskussionen om vad som egentligen hände på sextiotalet, då den psykedeliska kulturen för en kort tid nådde de riktigt breda massorna.

Henrik Dahl

Källa:

Lars Bang Larsen
A History of Irritated Material – Psychedelic Concepts in Neo-Avant-Garde Art.
 Köpenhamns universitet

Fotnot:


A History of Irritated Material kommer även att ges ut i bokform. Något utgivningsdatum är ännu inte fastställt.

 

 

 

 

 

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen