Film · Saw III

nov172006

Skrivet av Roberto Fogelberg Rota

Film - Filmkritik

saw_iiiTitel: Saw III
Regi: Darren Lynn Bousman
Medverkande: Tobin Bell, Shawnee Smith, Angus Macfadyen, Bahar Soomekh mfl
Svensk premiär 17 november

Grymheter, grymheter och åter igen grymheter

Sällan har jag sett en film så full av grymhet, äckel och våld som Saw III. Filmen är ett klaustrofobiskt kammarspel i vilket den cancersjuke John Cramer/Jigsaw i Tobin Bells minnesvärda gestaltning psykar och torterar några "stackars" människor. Filmen är den tredje och förmodligen den slutliga episoden av denna hemska saga, som ändå är en av de mest kritiska skräckfilmerna som producerats den senaste tiden.

Saw III är en värdig efterföljare till de skräckfilmer, som har sitt ursprung i b-filmer, som John Romeros första zombiefilm The night of the living dead. Huvudpersonerna som förvandlas till monster är i själva verket vanliga medlemmar av den amerikanska medelklassen och man är starkt kritisk mot dess livsstil och konsumtionssamhälle. I Saw III slår kritiken mot samhällets hårda segregeringar och faktum att känslokalla och självupptagna människorna är instängda i ett hus där handlingen presenteras i en berättad form och deltagarna måste genomgå några prov som i en dokusåpa.

Saw III har, precis som sina två föregångare, i centrum den farligaste av alla seriemördare. Den cancersjuke John Cramer/Jigsaw, som inte utför ett enda mord, men med klar och klinisk effektivitet sätter sina offer i fasansfulla och smärtsamma fällor.

Den till synes alldaglige ingenjören med lugn röst och vänliga drag är en produkt och en personifiering av extrema krafter som förekommer hos en välmående medelklass i USA och förmodligen även i andra industrialiserade länder.

En merit är att visa honom även som en kärleksfull och omtänksam människa. Han är varken vampyr som greve Dracula eller ett monster som Frankenstein, men han suger åt sig sin omgivning som ständigt kirurgiskt opereras. Jigsaw blir en värdig representant för en man full av hybris som tror sig vara både Gud och den straffande Lucifer. Den karaktär som står honom närmast är onekligen Amanda som i Shawnee Smiths gestaltning blir en nästan vardaglig, söt och normal tjej, men i själva verket är hon en skoningslös plågoande.

Det finns ett slags ständig referens till samtiden när vi ser henne klädd i militärbyxor, kängor och t shirt. Hon är en enkel, nästan pojkaktig, skönhet som för åskådarens minne till den kvinnliga underofficeren Lynndie England som torterade irakiska fångar vid Abu Ghraib-fängelset. Shawnee Smith låter oss förstå med en aning överdrivet skådespeleri att Amanda även är en sårad, vilsen själ, som har drabbats av önskan att straffa sig själv genom att skära sig. Hon följer Jigsaw med en religiös, fanatisk tro, men till sist sviker han även henne.

I handlingen i det stängda huset med människornas prövningar möter vi den vardagliga medborgaren Jeff (som med Angus Macfadye's perfekt banala ansikte är en ytterst lyckad och intensiv gestaltning). Även han tvingas till en serie extrema och hårda prov, som påminner om dem som man möter i många initiationsriter, men även i dagens dokusåpor.

David A. Armstrongs foto ger känslan av enkel banalitet och realism men lyckas också gå in på djupet och skapa en ytterst obehaglig stämning med Charlie Clousers musik som bygger på samma Hollywoodkonventioner som man möter i Steven Spielbergs och John Williams samarbete (skapare till det musikaliska temat i Star Wars, Indiana Jones och på sistone i Spielbergs Munich) understryker de obehagliga upplevelserna. Jag tänker mest på scenen i vilken doktor Dr. Lynn Denlon (i Bahar Soomekh's goda gestaltning) fingrar på några metalliska föremål som tillhör Jigsaws fasansfulla prylsamling.

Tyvärr har produktionsbolaget tvingat Darren Lynn Bousman att helt omotiverat i sluttexten plocka in några extremt hårda rocklåtar av Slayer som inte har någon som helst betydelse för filmen.

Darren Lynn Bousman har med hjälp av manuset (samarbete mellan James Wan och Leigh Whannell) lyckats att skapa en riktigt bra nattsvart spännande film som visar människor i extrema situationer. Ingen av dem är i själva verket god eller sympatisk, men starkt trovärdigt realistiska, rättare sagt mänskliga. Jag kan verkligen inte få några sympatier för barnmördaren Tim (Mpho Koaho) eller för den slappa domaren (Barry Flatman) fast deras öde är så hemskt att vi inte skulle önska våra värsta fiender något liknande.

Problemet är att filmen är alldeles för våldsam och beskriver med kall och sadistisk precision de bestraffande proven. Det skadar filmens utmärka intentioner av social undersökning och dess goda filmiska kvalitéer. En intressant och okonventionellt skriven historia, fina skådespelargestaltningar, fint fotografi och inte minst kostymerna, som illustrerar och förtydligar varje karaktär, vilket lätt kan glömmas och dränkas i den alldeles för detaljerade visning av blod och grymhet. En film som absolut inte bör ses av personer som är känsliga för mycket blodsgjutning, men för andra som tål det en mycket bra film.

Roberto Fogelberg Rota