Film: En italiensk familj på gränsen till sammanbrott, Regi: Ferzan Ozpetek

jul022010

Skrivet av Kim Fahlstedt

Film - Filmkritik

Möjligheten att ge en känga når inte hela vägen

altEn italiensk familj på gränsen till sammanbrott
Regi: Ferzan Ozpetek
Medverkande: Riccardo Scamarcio, Nicole Grimaudo, Alessandro Preziosi, Ennio Fantastichini, m.fl.
Folkets Bio

Tommaso Cantone (Riccardo Scamarcio), en ung man med författarambitioner återvänder från Rom till Apulien för att vid den stora familjemiddagen komma ut med sin hemlighet: han är homosexuell. Han är övertygad om att pappa Vincenzo vid blotta vetskapen om den yngste sonens sexuella läggning inte längre kommer att vilja ha honom i familjens pastafabrik som har gått i arv i flera generationer. Vad Tommaso inte räknat med är att hans storebror Antonio (Alessandro Preziosi) skulle hinna före med att bekänna SIN homosexualitet. Pappa Vincenzo (Ennio Fantastichini) kastar ut Antonio från familjen och drabbas av ett slaganfall. Tommaso tvingas ta över arbetet i fabriken och lyckas hålla sin hemlighet i det fördolda fram till det att hans vänner från Rom kommer på ett överraskande besök.

Den turkiske regissören Ferzan Ozpeteks senaste film tillhör den kategori som i Sverige marknadsförs inför den publik som minst en gång om året, när semestern känns långt borta, går på bio för att få sig sin dos av matkultur och sydländskt temperament. Ett slags uppdaterad version av det klassiska familjedramat, där de stereotypa familjerollerna hade varit svårare att förlåta om de inte var beklädda med italiensk småstadscharm. Rent ytligt sett får man också vad man förväntar sig av en film som har orden "en italiensk familj" i sin svenska titel.

Men Ozpeteks användande av ärkeitalienska symboler som pasta, traditioner och uråldrig arkitektur, ger honom också en möjlighet att luckra upp dess självklara betydelser. Få nationella filmkulturer har en så fast förankrad anknytning till mat som den italienska. Därför blir det extra kul att Ozpetek i middagssekvensen mellan Tommaso och fabrikens vackra marknadsföringsgeni Alba (Nicole Grimaudo) väljer att göra skruvad matfetischism av ett gäng smörgåsar.

Och det är i den puttrande kärleksrelationen mellan Tommaso och Alba, som filmens allra starkaste sidor ligger, eftersom den hela tiden rör sig i gränslandet till rom-kom genrens traditionella parbildningar, utan att fördenskull äntra bevandrat territorium. Här plockar Ozpetek fram den neurotiska familjekonstellationen från Woody Allens "Hannah and her Sisters" och presenterar den genom ett uppdaterat Felliniraster.

Tyvärr räcker det inte hela vägen. Efter dryga 45 minuters speltid blir det uppenbart att Ozpetek, när han inte helt bemästrar sin egen vision, faller tillbaka på de bekväma konventioner (både filmiska och samhälleliga) som han tidigare så effektivt kritiserat. Till filmens svagare sidor hör de besökande fjollorna från Rom, den överspelande pappan och den tröttsamt vällustiga fastern. Då blir det italiensk fars i tablåform, där man försöker plocka komiska poänger för att inte trampa någon på tårna. Här känns det som att Ozpetek missar sin chans att verkligen ge en känga till den homofobi som genomsyrar många av det italienska samhällets politiska och kulturella instanser.

Det är tråkigt, för glimtvis skymtar Ozpetek också fram med ett briljant filmhantverk där han med återhållet uttryck ger rum åt de stora känslorna, främst i en icke-musiksatt sekvens där ensemblen samlas för en laddad begravningsmarsch.

"En italiensk familj på gränsen till sammanbrott" är en film som säkert kommer att göra mången åskådare upprymd. I sin ambition att vara skruvad rom-kom och familjedrama firar den flera triumfer. Men tyvärr förlorar uttrycket mycket spetsighet i sitt ständiga återvändande till slutsatser grundade i ett slags grumlig allmänmänsklighet. Vackert serverat, men i behov av salt.

Kim Fahlstedt