Film: Beck - Levande begravd, Regi: Harald Hamrell
Kistspänning när Beck drar ut på nya äventyr
altBeck - Levande begravd
Regi: Harald Hamrell
Medverkande: Peter Haber, Mikael Persbrandt, Stina Rautelin, Jessica Zandén, m.fl.
Nordisk Film
För att en filmupplevelse skall toppa en annan krävs det ständigt mer av varje ny film som kommer ut. Detta gäller inte minst de filmer som också har ett krav på sig att toppa sig själva. Här kan då inte minst en långkörare som "Beck" nämnas. Nu har det blivit dags för den tjugosjätte filmen i ordning: "Beck - levande begravd".
Kravet om att toppa sig själv har man denna gång, där mystiken kring en kistfixerad mördare utreds, onekligen tagit till sig och man gör det på många sätt med finess. Redan inledningsscenen, som utspelar sig på en OK Q8-mack en sen kväll, bjuder på välbalanserad stämning med såväl regi som fotokvalitéer. Den thrillerstämning som vid några gnistrande tillfällen skall återkomma under filmens gång sätts redan här och kanske har man denna gång bättre än någonsin under "Becks" historia arbetat med framåtblickande stämningshintar om vad som komma skall, någonting som gör att man som åskådare skruvar sig i stolen redan efter fem sekunder.
Kvalitéerna ligger denna gång också och inte minst i huvudkaraktärsporträtteringarna. (Den svaga punkten är i stället porträtteringen och framställningen av brottslingen, som reduceras till en stereotyp med avvikande beteendemönster, vilket skapar viss obalans i filmens annars intressanta gestaltningar). I denna Beckfilm finns en intensitet och mänsklighet hos karaktärerna och som man knappas skådat tidigare. Genom att låta också huvudkaraktärerna känna på ondskans vind, skapas öppningar för såväl regi som skådespeleri och man tar tillvara på tillfället. Hur ofta ser vi till exempel Beck (Peter Haber) drista sig till en kram om en kollega? Hur ofta ser vi denna poliskår avslöja sin oro, väl iscensatt genom Stina Rautelins karaktär? Denna gång gör vi det och denna gång är det befogat. Riskerna har krävt av huvudkaraktärerna att de uppvisar sidor de tidigare inte avslöjat, med styrkor såväl som svagheter.Samtidigt vet man vad man får. Mikael Persbrandt i rollen som Gunvald är en klippa i sammanhanget bredvid kommissarie Beck, lika lättretad och rapp i käften som vanligt, även om man undrar varför karaktären fortfarande inte efter tjugosex filmer har lärt sig att dörrar oftast går att öppna utan att man sparkar eller skjuter upp dem - rapphet i käften brukar ju ofta också karaktärisera kvickhet i tanken. Kanske kan nästa film erbjuda karaktärerna möjligheten att också utvecklas en smula (vilket Måns Nathanaelsons karaktär, upplärd av Gunvald, visserligen gör i stundens hetta, även om just denna insats inte är helt övertygande)?
Denna gång behöver man dock mer än någonsin de komiska spydigheterna och de finurliga ansiktsuttrycken hos Gunvald för att få andrum mellan hjärtat-i-halsgropensekvenserna.
Frågan är om man här inte har en produktion som hade förutsättningarna, såväl manusmässigt som kvalitetsmässigt med flaggan i topp, för att försegla påsen och avsluta serien en gång för alla. (Att man inte gör det vittnar om att man tänker sig fler Beckfilmer i framtiden.) Dock är det just en gång som denna som man vill att Beckserien faktiskt skall leva vidare.
Anna Nyman
| < Föregående | Nästa > |
|---|








































