Film DVD: Lost in New York, Manus och regi: Jean Rollin

mar292010

Skrivet av Anna Nyman

Film - Filmkritik

Från sköte till fallos

altLost in New York (1989)
Manus och regi: Jean Rollin
Medverkande: Françoise Pascal, Hugues Quester, Nathalie Perrey, Mireille Dargent
Njutafilms, DVD 2010

Sagor för vuxna eller för unga på väg in i vuxenlivet har existerat i alla tider. I de allra flesta fall har de haft en uppgift att snarast fungera som praktikor eller som en introduktion till det annalkande vuxenlivet. Folksagor, vars ursprung är svårbestämbara såväl i fråga om tidpunkt som geografiska och kulturella sådana, är exempel på dylika berättelser och återfinns i flertalet kulturer.

I forskningen har inte sällan dessa folksagor uppmärksammats för vad man menat vara en ren sexuell omskrivning. En av de kanske mest kända och tongivande bland anhängarna av denna typ av folksagetolkning är Bruno Bettelheim, som med sin "Psychanalyse des contes de fées" från 1976 gjorde en psykoanalytisk läsning av våra kända folksagor och sagor, så som

"Snövit" och "De tre små grisarna".

På senare år har också mer feministiska och kritiskt inriktade läsningar av folksagan som en beskrivning av det sexuella mötet och den sexuella initieringen gjorts. Inte sällan har man då argumenterat för folksagorna som beskrivningar av initieringar möjliga att likställa med våldtäkter. Dessa tolkningar har i sin tur givit upphov till nya litterära och feministiska versioner av folksagorna. Som ett exempel kan nämnas Märta Tikkanen, som gjorde sin feministiska och fria romanversion av "Rödluvan" med samma titel.

Jean Rollins film, "Lost in New York" ("Perdues dans New York") från 1989, kan ses som ett filmexempel i detta grenverk och lägger sig någonstans i vägskälet mellan Bettelheim och senare feministiska kritiska tolkningar. Under skepnad av en livsberättelse, återberättad och återupplevd av en gammal svartklädd och sörjande kvinna, berättar Rollin sagan om att gå från att vara flicka till att bli en vuxen kvinna. Genom att låta det vara den åldrade kvinnan som återberättar historien, belyser Rollin en snarast resignerad posttraumatisk ångest för och naiv oerfaren underkastelse inför fallos, uttryckt i en sörjande dröm tillbaka till det jungfruliga tillståndet och den själsliga kärleken, någonting som denna film tycks säga endast kan tillhöra barn eller dem som till slut återförts till det jungfruliga riket.

Med denna utgångspunkt är det därför inte konstigt att filmen rör sig inom ett rent bibliskt ramverk med ett rikt bild- och symbolspråk och Rollin arbetar med såväl traditionella som nyare sådana. Att det återberättade partiet, vilket börjar i den stund då två unga flickor stiftar bekantskap med varandra, tar sin utgångspunkt i en symbol för vad som måste ses som Edens lustgård är inte förvånande, inte heller att detta Edens lustgård har en ödesmättad laddning, förlagd till en kyrkogård. Dessa jungfruliga flickor är bildligt talat (sexuellt) (döds)dömda redan i sin ungdom, deras öde förseglat genom det oundvikliga mötet med det manliga svärdet. Även om de manliga genitalierna aldrig syns och även om någon man knappt heller syns under hela filmen - den sexuellt aktive mannen representeras dessutom av en kvinnlig vampyr-, är budskapet tydligt.

Som alltid innebär vägen till vuxenvärlden vägen ut ur den skyddade trädgården och också dessa flickor går mycket snart ut ur den för att aldrig komma tillbaka. Utanför murarna börjar det som till en början verkar vara en oskyldig aktivitet i form av en önske- och spegellek, men de planer de smider med utgångspunkt i denna leder flickorna, som snart vuxit upp och blivit vuxna, rakt in i vuxenvärldens oskyddade värld, till New York där de förirrar sig och tappar den själsliga nära relation de hade till varandra.

Mellan New Yorks höghus, liknande erigerade penisar, har de sugits in i den urbana manligheten och för alltid lämnat den lantliga, kvinnliga och moderliga miljö som de kommit från, för alltid lämnat den havsnära plats som de fötts på. De har lämnat det moderliga vattnet, livets sköte (la mer - havet - och la mère - modern - är på franska dessutom homofona) för att låta de manliga konstruktionerna övermanna dem. Det enda sättet att bli ren igen är genom att inträda i en annan dimension, nå det andra riket. På detta verkar den åldrade kvinnan ha väntat under hela sitt liv, ända sedan barndomen.

Rollins film är en märklig blandning mellan högt utvecklat bildspråk och vissa mer plumpa symboliska och filmiska grepp som gör att filmen inte riktigt når till höjderna. Detta gäller bland annat den märkliga och icke- behövda användningen av att låta karaktärerna då och då figurera i masker. Inte heller är det exotiserade greppet med att låta den afrikanska nakna kvinnan stå som upplösningens frigörelsegrepp i berättelsen särskilt lyckat. Även om "Lost in New York" går under benämningen vampyrfilm, är det under en för berättelsen visserligen central, men nästintill frånvarande sådan ingrediens som denna film tar sig ut. Klart är att de utstickande figurerna både karaktäriserar Rollins filmiska grepp och tynger det totala intrycket. Så länge Rollin håller sig till den finstämda och dämpade symboliken är detta dock en vacker film.

Anna Nyman