Film: TV Junkie, En enastående studie i mänsklig förnedring

maj292008

Skrivet av K.A.A. Holmström

Film - Filmkritik

ImageAtt synas är att finnas

En enastående studie i mänsklig förnedring
Regi: Patrik Eriksson
Med: Patrik Eriksson, Ruben Östlund, Erik Hemmendorff mfl.
Distribution: Folkets Bio         

TV Junkie
Regi: Michael Cain, Matt Radecki
Med: Rick Kirkham, Tami Kirkham mfl.
Distribution: NonStop Entertainment

Två dokumentära filmer med likartad tematik fick svensk premiär nästan samtidigt och får en att begrunda den moderna sentensen ”att synas är att finnas”: den redan omtalade svenska ”mobiltelefonfilmen” En enastående studie i mänsklig förnedring och amerikanska Tv Junkie. Två filmer där estetiken får spela en definitiv andraplansroll till förmån för epitet som ”sanning”, ”uppriktighet”, ”självutlämnande” och i någon mån ”nödvändighet”. För knarkaren, familjemannen och, inte minst, tvreportern, Rick Kirkham synes det åtminstone vara en nödvändighet att dokumentera sig själv med videokamera, något han gjort dagligen sedan 14-års ålder. I Tv Junkie, vinnare av juryns specialpris för bästa dokumentär vid Sundance filmfestival 2006, får vi ta del av en bråkdel av det materialet, mestadels från 90-talet, som sammanställts av Michael Cain och Matt Radecki. Och det är verkligen en ”junkie”, en man beroende av ytliga kickar, en patetisk och sorglig människa man får möta i filmen. 

Kirkham arbetade för NBC, blev en erkänd brottsreporter på Inside Edition och fick sedan sin egna tv-show Inside Adventure, där upplevelsejunkien och adrenalinjunkien i honom fick utlopp för sina mest extrema och exhibitionistiska sidor. Här fick han våghalsigt, eller dumdristigt beroende på hur man ser på saken, utsätta sig för närkontakt med vilda djur, köra racerbilar och slå sig närapå fördärvad i diverse situationer. Som en av USAs mest erkända och uppskattade tvjournalister hade Kirkham nått sitt mål att synas, att vara någon, men samtidigt förde hans ytterlighetssökande med sig massiv knarkkonsumtion och ett kaotiskt privatliv. En av filmens längsta tagningar och scener är en ingående studie i knarkintagande med tillhörande kommentarer från missbrukaren själv och påföljande efterdyningar som för att säga: ”titta vad ärligt, sant och alldeles förbannat hemskt detta är”; men effekten blir tyvärr den motsatta. Sedan skildras också Kirkhams äktenskap med frun Tami, livet med de två sönerna och han är följdriktigt inte sen att visa upp sin kärlek till sin familj inför kameran, är verkligen tvungen att redogöra och bedyra inför (den eventuella) eftervärlden vad de betyder. Det är inte minst här patetiken och sorgligheten i Tv Junkie utbreder sig.

Vad är det för sorts människa som för att leva, uppleva livets tyngd och verklighet, ideligen och nödvändigtvis måste uppvisa för något abstrakt utanför sig själv och sin familj (kameran, och i förlängningen vi – åskådarna) vad som har värde för honom? Dör, eller åtminstone förringas inte det värdet på vägen längs den förlängda armen utanför sig själv?

Kirkham tycks anse tvärtom, att livet genom att filmas blir mera verkligt, och även att sanning och uppriktighet, allt, kan fångas på film och till och med att det kanske är först då det finns på magnetiska remsor som det verkligen är verkligt. När hans videomaterial nu genom filmen Tv Junkie uppvisas till allmän skärskådning får Kirkhams liv en verklighetstyngd som det annars inte skulle fått. Ett tidens tecken måhända, men ett tecken för vad? Jag filmar mig själv, därför finns jag? Det postmodernas tanke om det upplösta jaget?  

Riktigt så allvarliga ambitioner har inte Patrik Eriksson haft i pr-tricket En enastående studie i mänsklig förnedring. Redan titeln andas ironi och distans och som åskådare förstår man kvickt i samtalstonen mellan huvudkaraktären/regissören och hans dokumenterande kollegor och vänner Erik Hemmendorff och Ruben Östlund, att någon djupdykning i människosjälen à la Pappa och jag (2000; av och med Linda Västrik) eller Gunnar Goes Comfortable (2003; av och med Gunnar Hall Jensen) inte kommer att erbjudas. Om det inte hade sagts i pressmaterialet att Eriksson i filmens initialskede hade ”hamnat i en livskris”, skulle det vara som ett sjukt skämt om det bara nämnts i filmen. Någon sådan visas inte i filmen, snarare är det som händer att Eriksson har slut med sin flickvän, pratar med sina polare (hö hö), strular, pratar med sina polare (he he, know what I mean, know what I mean), söker en ny flickvän, dejtar, festar, pratar med sina polare (birabira, bärsbärsbärs; fast på ett ”intellektuellt” sätt såklart), och till slut (happy end!) hittar en ny flickvän på sitt eget filmbolag. Nä, ironisk distans handlar det om här. Även om filmaren Eriksson tydligen försöker vara uppriktig och sann i patetiska och spekulativa scener som: ”Patrik onanerar och visar upp sperman för kameran”, ”Patrik försöker röka en joint”, ”Patrik gråter och blänger tröstlöst in i kameran”, ”Patrik knullar med sin nya flickvän och hon får hålla i kameran” (”ja, titta vad sann och verklig jag är! En människa liten och vanlig i sin mänsklighet, ja sannerligen!”).

Så var det det här med estetiken. En enastående… är alltså filmad med mobiltelefon, bilden och ljudet därefter. Skulle filmen kunnat gjorts med traditionell teknik? Nej. Är detta filmkonstens framtid? Naturligtvis inte. För detta syfte var det passande och skulle alltså svårligen kunnat gjorts annars, men att lämna så mycket av estetik därhän för den eventuella nödvändighetens skull finns det knappast någon anledning att göra alltför ofta. Under en del av de ”terapeutiska” samtalen får kameran stirra upp i tak eller liknande. Då har vi åtminstone en textremsa att fästa blicken vid (filmen är textad så åskådarna p g a det undermåliga ljudet ska uppfatta vad som sägs), men annars liknar denna film radio - ett hörspel i den lägre skolan. Så förutom nån spårvagnsresa där, Östlunds barn som får hålla i kameran där (”autencitet!”), voyeuristiskt ”tjuvfilmande” där, så har vi då de ”explicita” scenerna kvar; om inte annat än att gäspa under.

Tv Junkies estetik är inte heller något att hälsa hem till Sven Nykvist med. Ordet och Ansiktet står för sanningen och uppriktigheten här, knappast Ljussättning och Färgsättning; men något intressant framträder genom denna naivitet och enfald. De handhållna spontant skakiga bilderna, de hackiga videobanden, det urblekta 90-talet, blir ofrivilliga representanter för en materialitet, en påtaglig kropp för Kirkhams abderitiska dokumenterande och för tidens obarmhärtighet. Dessutom hör vi åtskilligt i bakgrunden på de platser, de många hotellrum som den världsarbetande reportern besöker och bebor.

En tv står på, trafik passerar, människor samtalar i intilliggande rum; åtskilliga liv pågår medan Kirkham mässar sitt liv och sitt inre inför kameran. Vad gör omgivningen och kollegor för denna sargade människa?, vari ligger det samhälleliga ansvaret? är frågor som dyker upp. Detta ger ett djup till filmen, om än flyktigt och oavsiktligt, och det ger en tydligare äkthetsprägel än Kirkhams ordliga sanningar. Nästintill ständigt spelar nämligen Rick Kirkham Rick Kirkham, något som han dessutom gör skickligt - som en följdriktig förlängning av sitt tvjobb - och förrädiskt, både för oss som åskådare, men främst för sig själv. För det är sorgligt nog inte ofta han känns genuin som sig själv, i sitt representerande av sig själv.

Både Tv Junkie och En enastående studie i mänsklig förnedring, den senare dock med en ironisk touch, drivs av en uppriktighetsvilja som jag ställer mig skeptiskt till. Här får den viljan stå till svars för barns och andra människors representerande i dessa filmer, och det stundtals i utsatta och försvarslösa positioner. Allra tydligast sker detta i Tv Junkie där Rick Kirkhams söner ända från födseln får finna sig att bli dokumenterade med pappans (och senare mammans) kamerablick. När jag sen läser att de vid 10 respektive 12 års ålder börjat göra egna videodagböcker, blir jag mer förskräckt än lustfylld.

I båda filmerna är det som om upphovsmännen enbart genom ”självutlämnandet”, ”verkligheten” och ”sanningen” har velat skapa konst. ”De liv som skildras, det som händer och hörs är så innehållsrikt och kraftfullt, så redigerar vi bara och lägger på lite musik så blir det nog konst”, verkar de ha tänkt. I representationen av dessa individer och objektiviteten i skildrandet är det säkerligen meningen av vi ska uppfatta åtskilliga meter av undertext, något som undertecknad trots goda försök inte lyckats med.

Tv Junkie avslutas abrupt med närmast hollywoodsk lycka: en drogfri Rick Kirkham tillsammans med sin familj igen efter separation. Vad som hände under de fem år han försvann från civilisationen och levde utan mänsklig kontakt, med undantag från sina söner, får vi inte veta, men kommer säkerligen i en uppföljare vid namn Hermit Junkie. Den kan bli intressant att se, men låt oss däremot slippa fler mobiltelefonfilmer.

K.A.A. Holmström