Film: Göteborgs Filmfestival 2008

feb292008

Skrivet av Lena Lidén

Film - Filmkritik

Skarpa porträtt av en postkolonial verklighet

Image För den som bor i Göteborg är filmfestivalen i slutet av januari en välbehövlig paus från verkligheten. Fylld av fantasi, trevliga kufiska människor som minglar i Drakens foajé med den obligatoriska lukten av tekitteln som står på sitt värmeljus i princip dygnet runt. Filmutbudet är stort och 2008 bjöd på ett program där 450 kort-, lång- och dokumentärfilmer från totalt 67 länder, visades på biografer under festivalens tio dagar. Dessutom ett 40-tal Cinemix-seminarier, Nordic Film Market och ett festivaltält där värmefläktarna står på max. Och det nya för i år – regn istället för snöslask.

Årets två temaspår var dock helt väsensskilda. Det ena behandlade Ingmar Bergmans livsproduktion med mytomspunna filmer fyllda av livsfrågor. Medan det andra aktualiserade Nya Mexiko och utforskade filmproduktionen i det latinamerikanska landet som producerar 50 spelfilmer om året. Med skarpa porträtt av en postkolonial verklighet intresserade detta tema mig mer.  

Gael García Bernal, filmfestivalens största stjärna i år, som kanske mest är känds om skådespelare i filmer som The Motorcycle Diaries (2004) och hans genombrottsfilm mexikanska Älskade Hundar (2000), en lysande film med parallella skeenden i storstaden Mexico City. Nu hade han kommit till Göteborg för att tala om sin regidebut Deficit (2007), en film om ett gäng ungdomar som har en fest i huvudpersonens föräldrars lantvilla. Den speglar det tillstånd under vilket hans generation har vuxit upp. Ordet ”deficit” betyder nämligen underskott och för att fullt förstå ordets laddning för honom, ska man ha i åtanke att det skedde tre devalveringar under hans uppväxt. En dag var pengarna helt plötsligt inte värda någonting och Bernal menar att det sätter sina spår i en människas sätt att se på pengar. En dag har man dem, nästa dag inte. Bernal som är fascinerad av moralen i samhället mellan rika och fattiga, menar att de unga har förlorat den gemensamma upplevelsen av tillvaron. De vill inte längre nöja sig med att bli sedda som trädgårdsmästarens, eller för den skull den rike affärsmannens, son. Deficits unga människor är långt från svenska ungdomsfilmer som Hata Göteborg (2007) eller Gitarrmongot (2004) och man kan undra om de unga filmarna ens lever på samma planet. Brännande ämnen i Sverige är tristess och mobbning medan de unga i Mexico berörs mer av klassamhället vilket bestämmer deras relation till varandra. Gael García Bernal har också ett budskap till alla oss som i hemlighet eller helt öppet längtar efter att göra en film.

Be ingen om lov! Gå bara ut och spela in din film.

Bernal tillägger att han vet att processen att göra en film i till exempel Storbritannien måste följa en viss utstakad väg där ens manus blir godkänt innan man kan fortsätta. Men det är alldeles för lätt att fastna i det där, menar han. Vidare säger han också att regissörsyrket inte är hans drömkarriär. Nej, han drömmer fortfarande om att en dag vara med i ett fotbollslag.

Djupare in i årets tema Mexico kommer man knappast än i Bad Habits av den gästande sympatiska regissören Simón Bross. I hans film får man möta en ung nunna som tror på att världen kan räddas genom böner, en anorektisk mor och hennes godisbesatta dotter samt alla de människor som omger dem och reagerar på deras livsval. Simón Bross berättar att filmen visats 19 veckor på biografer i Mexiko.

– Det verkar som att filmen har rört vid något hos kvinnor! Sjuttio procent av publiken har hittills bestått av just kvinnor. Det är inte så att jag ville göra en film om ämnet ätstörningar för ämnets skull utan det bara föll sig så och nu går en del av pengarna som filmen spelar in till att hjälpa flickor som är för fattiga för att kunna göra något åt sina problem. 

I filmen är det översvämning i Mexico och den unga nunnan ber och fastar för att det ska sluta regna så att inte fler människor drabbas av olycka. Den anorektiska mamman försöker få sin mulliga dotter att gå ner i vikt genom skrämsel och olika dieter medan hon själv fortsätter att äta ett delat äpple om dagen. Det är helt enkelt en mycket absurd och klarsynt film om ett ämne få kan tala om med sådan värme. Bross berättar vidare att en av anledningarna till att han gjorde filmen var hans farmor.

– Hon dog utan att veta att hon var anorektiker och jag fick bara reda på det genom att läsa hennes läkarjournaler.  Hon var en mycket vacker kvinna som alla trodde var naturligt smal och hon visade oss kärlek genom att laga fantastisk mat till oss. Faktum är att det inte alls är bara rika flickor som drabbas, utan det är mycket utspritt, det är den psykologiska sjukdom som dödar flest människor i Mexico.

Detta är bara några av de nya upptäckter som kan följa av en filmfestival, ett av de bästa sätten att lära känna världens olika ansikten och livsbetingelser. Tillbaka i Drakens foajé kan man sitta en stund för att se alla de ansikten som också valt att vara deltagare i en kulturmanifestation av stora mått. Ute i biomörkret finner jag besökaren Julia Hagström som valt att se den spanska rysaren Barnhemmet av producenten Guillermo del Toro.

– Jag ville se en film i den här genren, säger hon. Den skulle ju vara lite som The Others och dessutom tyckte jag mycket om hans förra film Pans Labyrint.

Mycket riktigt är filmen fylld av fantasieggande bilder från det gamla barnhem som den lilla spanska familjen flyttar in i. Deras adopterade son har en djup kontakt med sin fantasi och är en länk till de andra barn som varit där och deras öden. Publiken skrattar nervöst mellan filmens många skrämselhickor.

Förhoppningsvis är vi alla tillbaka nästa år för att få välja ännu en egen snitslad bana genom biomörkrets olika lockelser. Mest av allt är det synd att inte denna atmosfär av samhörighet kan räcka till en bredare distribution av smalare filmer i hela vårt land resten av året. Får man önska sig en starkare bevakning av icke-västerländska filmproduktioner i framtiden?

Lena Lidén