Film/DVD: 8 ½ Women Regi: Peter Greenaway

jul232012

Skrivet av Gioia Nuova

Film - Filmkritik

Ett omöjligt möte

8 ½ Women (1999) bär en en titel snarlik den av Fellini skapade, 8½ från 1963.  8 ½ Women
Regi: Peter Greenaway
Cast: John Standing, Matthew Delamere, Vivian Wu, Shizuka Inoh, Barbara Sarafian, Kirina Mano, Manna Fujiwara, Toni Colelette, Amanda Plummer, Natacha Amal, Polly Walker.
Atlantic Film, DVD 2012 

”8 ½ Women” verkar, av allt att döma från dess titel, inspirerad av den mer kände Fellini ”8½” (1963), men i ”8 ½ Women” finns det i det närmaste ingen likhet med den italienske regissörens mästerverk. Peter Greenaway ville snarare tillägna filmen till Federico Fellini än att göra en remake.

8 ½ Women är mer metaforisk än Fellinis film och en viss misogyni finns utan tvekan hos Peter Greenaway. Filmen fick mycket dåliga recensioner från vissa ideologiserade kritiker när den kom ut 1999.

Efter döden av respektive fru och mor bestämmer sig en far och en son att ge liv åt en privat bordell. Två städer, Kyoto och Gèneve, blir prostitutionens två Eldorado. (Vill man finna en verklig inspirationskälla för denna film borde man tänka på Brakfesten av Marco Ferreri.)

Sexualiteten är inte en förbjuden dröm, inte en social ritual, inte en instinkt, utan ett universellt och flerfaldigt begrepp som en glänsande kreativitet kan förvandla till någonting konkret och verkligt.

Kvinnan, den centrala figuren i filmen, är inte en skapelse som är funktionell till ett möjligt erotiskt projekt, utan ett subjekt som tar olika fysiska, psykologiska och intellektuella gestalter, var och en passande till de olika situationerna som blir ständiga livsmetaforer.

Kvinnorna leder spelet utan att understå det manliga begäret, som tvärtom modelleras efter eget behag.

I Peter Greenaways imaginära värld kan kvinnan uppfattas som en poesilös härskarinna, en tom kategori och rationellt strukturerad men bara för att bli uppfylld eller snarare för att uppfyllas av de mest olikartade betydelser. Ett Venus zoo som är där för att visa sig och bli till ett spektakel, medvetet om sin egen fångenskap, men mannen, mannen förblir där bara en åskådare, den som tittar på. Mannen är enbart en köttbakelse, blott i stånd att speglas, oniriskt och onanistiskt, i sin egen spegelbild, så som herrarna Emmenthal i denna film, rädda som de är för åldrande, död och dekomposition. Kvinnan är däremot, även när hon dör, en ängel eller en gudinna som från en annan verklighet fortsätter att påverka männens öde.

I ”8 ½ Women” saknas ett verkligt möte mellan man och kvinna, detta är en självklarhet, men, jag frågar mig, hos hur många av oss sker verkligen detta möte? Kvinnan i Peter Greenaways ”8 ½ Women” är ett autonom, distant subjekt, eteriskt men ändå rigoröst, som vissa färgkonstraster i Mondrian till vilken hänförs många scener och ljussättningar i filmen. Den kvinnliga närvaron (ty kvinnan är närvaro när mannen är frånvarande) modifierar verksamhetsområdet (platsen där scenerna sker) till en ny idé om rummet som blir konstnärlig installation eller teaterscen. Hennes estetik är en symbolisk syntes av livets disparata aspekter: frivolitet, religiositet, tvetydighet, fördomsfrihet, som i själva verket är elementen som befruktar de sexuella relationerna.Bordellen är i den här filmen ingenting annat än en antologi av olika kvinnliga porträtt. (Filmen är mycket mer elegant och mindre misogyn än La città delle donne av Fellini.)

”8 ½ Women”, precis som de flesta filmer av Peter Greenaway, är en konstnärlig encyklopedi, som hans nightwatching tolkar till en sorts biogalleri. De åtta och en halv kvinnorna kommer gärna in i haremet, men bara för att snart gå vidare till någon annan plats. Greenaway är kyligare är Fellini, därför att den engelske regissören, slav också han till typiska manliga stereotyper, ser på kvinnan, inte som ett objekt att dyrka, som en passion, utan som ett abstrakt fenomen som han beskådar med kylighet, på avstånd, och nästan rädd för att bli besviken av det han upplever som någonting extraordinärt.

Gioia Nuova