Film: War Horse: Regi: Steven Spielberg

feb272012

Skrivet av Roberto Fogelberg Rota

Film - Filmkritik

Med häst i krig

Albert (Jeremy Irvine) och dennes häst utkämpar båda sina strider War Horse
Regi: Steven Spielberg
Medverkande: Jeremy Irvine, Peter Mullan, Emily Watson, Benedict Cumberbatch, m.fl.
USA, 2011 Walt Disney Pictures 

Steven Spielberg är en Hollywoods mest klassiska regissörer, mycket på grund av det faktum att han ständigt citerar och refererar till andra filmer och det genom att, i stället för att göra det på det övertydliga sätt som Quentin Tarantino gör, göra det på ett mer subtilt sätt, genom att anamma stilen.

Den genre som han nu, i och med filmen ”War Horse”, presenterar för oss är en krigsfilm, typisk för mellankrigstiden där melodramen fick beskriva de fasor som miljontals unga tvangs in i under perioden 1914 till 1918. (Titlar som också följer i detta spår är onekligen verk som King Vidors ”The Big Parate” och mer än alla Lewis Milestones ”På västfronten intet nytt”.) I ”War Horse” sker det genom att ge huvudrollen till en häst och genom de påföljande känslor som man framkallar hos åskådarna. Det är också en av hästscenerna, när hästen hoppar på en stridsvagn, som är en av filmens höjdpunkter.

Manuset är fint och finkänsligt, eftersom man med humor och distans i några få och korta drag försöker beskriva de olika karaktärer som tangerar hästens liv, inte minst hästens första ägare, ryttaren Albert Narracott (Jeremy Irvine) som kommer att ha ett nära förhållande till hästen.

Albert är den manliga huvudrollen. Han är ung och naiv, kommer från en bondefamilj i mellersta England och är inte helt olik folksagehjälten som, om man skall tro Vladimir Propp, alltid befinner sig i en olycklig position i utgångsläget, ofta kännetecknad av fattigdom och förödmjukelse.

Alberts livssituation knyts direkt till den senare kommande krigsskådeplatsen genom att förebåda densamma. Det är här, på hemmaplan, som den första ”striden” eller det första ”slaget” kommer att utkämpas i och med plogningen av ett fält. Familjen är beroende av det för sin överlevnad.

Sedan kommer den första krigsdrabbningen. Med en kavalleridrabbning försöker britterna överrumpla ett tyskt läger, men attacken förvandlas till en dödlig fälla för britterna av tyskarna som med hjälp av maximkulsprutor bokstavligen skördar liv. Denna scen är enkel och i denna syns en av filmens stora kvaliteter, nämligen klippningen, gjord av Michael Kahn. Varje rörelse är precis och ytterst välklippt. Den ger rytm åt filmen och gör en ”Macduffe”; Det är frågan om en karaktär eller ett element i handlingen som bara skall skapa ett interesse och verka som ett vilseledande sidospår. I detta fall är det presenterat av Günther, väl gestaltad av David Kross. Han är lik Albert, men till skillnad från honom finns det kring Günther ett slags romantik som låter honom desertera och drömma om Italien. Är han Alberts spegelbild eller hans antagonist? Återigen lurar Propp i bakvattnet.

Men även familjens historia har sett sina slag, vilket uppdagas genom fadern, den alkoholiserade Ted Narracott (Peter Mullan), som har ett mörkt förflutet i boerkriget, utkämpat av bitter vid sekelskiftet och där grymma övergrepp mot civilbefolkningen begicks. Peter Mullan briljerar i rollen.

Också modern Rose, gestaltad av Emily Watson, är viktig eftersom hon alltid är presenterad i fattiga miljöer överfulla av prylar – exakt återskapade från tiden under första världskriget. Här känner man igen blinkningen till Stanley Kubricks ”Barry Lyndon” där Kubrick på ett detaljrikt sätt återskapade 1700-talet. Så springer tidens seder och bruk samt musik fram, diegetiskt presenterade. Synd är därför att musiken (John Williams) som visserligen vacker och stämningsfull, är lite för stark och spränger effekterna genom att gå händelserna i förväg.

Roberto Fogelberg Rota